En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden,
fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta,
hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som
söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om
bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en
erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte
sig tillrätta att tänka.
Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var
säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag
i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste
arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här!
Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi
till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela,
ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till
hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den
för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första
häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga
valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till
flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett
rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro
tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika
delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem
öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge
mannen.
Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den
respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt
personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med
förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha
varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur
den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om
och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo
de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle
bli gjordt.
Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka
på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade
ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde
bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.
Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för
en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt
haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så
fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden
mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en
annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram
emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och
utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu
var dem närmare. Det kunde bara vara ett.
Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna
muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver
tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes
hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.
På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt
beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr
Daniels rum, med detsamma.
Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade
det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade
förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod
sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon
aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig
minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som
helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af
ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod
rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef
öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman
där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en
sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han
var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det
visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk
och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt
barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef
alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga
fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas
så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin
oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa
barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som
bar allt sitt så fast slutet inom sig.
Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon
hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör
för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var
förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och
öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de
förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen
och myste vänligt.
»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och
det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig
nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är
mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och
det går lättare, än man kunnat tro.»
Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts
vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på
allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat
ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick
komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne -- ja
visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande --
nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt
och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom
dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig
helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var
rädd för att gå vidare.
»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att
vinna några ögonblick.
»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi
ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr
än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.»
Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande
gäst till bordet.
Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna
och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp,
och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var
ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde
mest af alla.
Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus,
som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och
bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig
sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum
och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var
sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje
var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på.
Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett
kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och
hvar fiber i kroppen i sin makt.
Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och
omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var
ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle
höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta
med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som
vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf
hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig
öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.
När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af
förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne
öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han
vacklade tillbaka.
»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog
för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr
Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I
trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra
detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»
Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt
fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt
hufvudet. »Midt för mina ögon ...» sade han. »Du får allt förklara dig
bättre.»
»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så
skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag
inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men
han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han
kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig
i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i
alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och
snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara
väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger
man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum
för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit
hit.»
Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade
han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för
mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.
»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej
till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i
båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt
ja, eller också behöfs det knappt mer?»
Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det
andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit
bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där,
och fann den antydda saken allvarlig nog.
»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.
Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon
genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående
med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som
hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.
»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»
Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full
bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå
tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina
tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta
förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt
och oberördt, att han blef blyg inför henne.
Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa
uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för
sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne
förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta
sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var
ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade
hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man
narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får
behålla ditt hörn och din brödkant här.»
Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart
och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade
ännu efter det som sedan skulle följa.
»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och
borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»
Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att
lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant
sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller
mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa
ut en hund att sörja för sig själf.
»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som
fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde
bottna i, frågade dämpadt:
»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»
Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och
dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting
blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.
»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett
eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap.
Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så
vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»
Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig,
hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under
händelsernas snabba följd.
Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för
sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan
vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och
förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick.
Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.
»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag
tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det
rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den
vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det
begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där
jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så
godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det
vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här
har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det
finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde
oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch,
aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för
heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det
är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att
visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och
han pekade och hötte med fingret i förvirradt galanteri och ett återfall
i det öfvertygande sätt, han brukade använda i affärsaftal.
Magnil såg bara förbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna
bar veck af begrundan, och ögonen betraktade allt, som om det var mycket
främmande. Hon ryckte på axlarna och svarade icke ett ord.
»Du är ond på mig ännu, och kanske är det bäst att vänta. I alla fall
vet du, hvar du har mig. Det där, du pratade om, det var väl att ge dig
ut bland bönderna? Där passar du inte, tro du mig. Här är det slut, och
då har du bara mig kvar, som väntar med uppräckta händer. Men du kunde
behöfva litet hjälp och råd redan nu.»
Hon svarade fortfarande icke, och han förstod, att det var förgäfves han
talade. »Jag betraktar mig bunden ändå och får väl se tiden an. Det var
ändå bäst att säga ifrån med detsamma. Nu är det gjordt.»
Och han sade sitt opåaktade afsked och gick.