V.

Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort,

Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till

och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar

själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om

han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar -- hans

prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga -- och lätt,

fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor

hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat.

Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen,

ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande

och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt

från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens

dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens

lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof

under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar,

om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i

medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet

ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett

spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna

samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så

godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för

politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för

riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var

idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig

undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många

herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och

ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och

världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små.

Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se

lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade

förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.

Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med

klara, litet runda ögon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och

godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen

respekt kunna ha för faderns sätt att lefva och taga lifvet, hvilket han

fann kallt och konstladt. Han sade »hjärta», medan man förut sagt

»bildning», »Gud», där man talat om förnuft, och »känsla», där man tegat

still men ofta känt. I den ålder då man har svårt att i umgänge med

människor finna rätta tonen, och tillskrifver detta brist på röst och

öra hos de andra, och då all stil förefaller linjerad och död, flydde

han till »människan», sådan han kände henne i sitt inre, och hon utan

tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade på nytt, utan

att veta hvar han tog mönstret. Den var mycket huld och så fylld af

känslor, att den formligen smalt hvar kväll, i synnerhet, om det var

aftonrodnad, men så kry ändå, att den om morgonen -- och mycket

tidigare, än en ung dyrkare orkade gå upp -- stod färdig igen, som om

ingenting passerat. Pilarna gräto sig till en bastant vidd om lifvet,

björkens bark stod hvit, för att två sälla själar skulle finna och

gemensamt konturrita det hjärta som klappade innanför, blommorna

blickade oskuldsfullt, liljor nästan allihop, och fåglarna, hvars arter

han icke skilde på, sjöngo om kärlek, men ingen så vackert som dufvan,

som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rörde sig om,

eller också intressant och känslofull olycka som smakade ännu bättre.

Han hade redan flera gånger älskat hopplöst, liksom träden sträcka sig

mot aftonskyn, med lika litet allvarliga ansträngningar, som deras, att

öfvervinna afståndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera låga än

glöd, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade

fört dagbok öfver det hela och gladt sig åt att finna spegelbilden där

ännu vackrare och mer melankolisk än verkligheten, alldeles som insjöns

afteckning af stränderna.

Men hvarje människa har mer än en sida, och den tid, han lefver i,

likaså. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med

egoistisk känslofullhet gick genom världen en vacker och manlig tro på

människors godhet och frihetens välsignelser. Lyckokrafvet blef till ett

rop på rättvisa, och de blickar som vändes friska och fuktiga från

drömmen, sågo därför icke mindre klart hvad som brast i verkligheten.

Han var för ung att ha nåtts af desillusionen vid de första blodiga

öfverraskningarna, och hans hänförelse hade icke hunnit mattas i klok

försiktighet.

Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt på allvar och fann

svalget dem emellan betydligt smalare än sonen. Honom föreföll det mest

vara frågan om ett annat mod på klädedräkten, men han ansåg det nya

hälsofarligt nog, och var tillräckligt erfaren för att inse, att långt

fler bli martyrer för nya moder än för nya öfvertygelser. När det gick

så långt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rädd,

att detta skulle stänga den unge mannens karriär, ifall intrycket fick

verka. Han måste låta honom försvinna för en tid, och då det varit att

gå ur askan i elden att sända honom till utlandet, erinrade han sig, att

han någonstans i ett hörn af Jämtland ägde en troligen hedersman till

svåger, och sände honom dit i all hemlighet som en flykting.

Olof-Gabriel antog denna pröfning med förtjusning. Den långa slädfärden

i pälsar och enformighet styrkte honom i känslan, att han var en martyr,

och att lifvets lycka för honom var slut, gaf honom förträfflig aptit,

när kosten icke var för usel, och under alla förhållanden en ännu bättre

sömn. Han kom fram, förvånad, att det kunde finnas så mycket barrskog

och snö, och att människor lefde midt däri, men fann godt behag i de

senare, som voro naturens ofördärfvade barn utan allt kryperi. Han

beslöt sig för att stanna där, så länge ett omildt öde ännu förunnade

olja åt hans lampa. I farbrodern upptäckte han en mild man, som läste

Posttidningarna en månad försenade, men icke mindre oförtrutet blossade

tobaksrök till ekot af kanonerna i söder och grundade öfver, hur allt

skulle sluta. Fastern var en beskäftig fru, ständigt skinande ren som af

såpa med håret stramt och hufvudet litet trångt, lika vältillfreds i sin

rustika enkelhet, som hennes bror, stadsråttan, i sin ost. Kusinerna

voro för små och osnutna att vara något för honom, annat än texter till

betraktelser, när de stodo i aftagande rad vid måltiden, som piporna i

en orgel, hur vinkeln pekade hän mot vaggan eller grafven som alltings

begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar för sig, hvarken

till ställning eller natur, var Magnil.

Hon åt icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, när hon dukat, som

om hon haft för brådt att hållas inne. Hon gjorde äfven andra tjänster,

hela dagen, men af sig själf, som om hon just funnit på dem. Matmodern

kom oftast för sent med sitt härskarord och tyckte icke om detta, men

höll god min inför det påtagligt ändamålsenliga. Flickans hållning var

för rak, för att i allmänhet kallas vacker, men som hennes rörelser voro

ovanligt snabba och lätta, tänkte man icke därpå. Hennes ögon, djupa,

men ändå ljusa, höllo på afstånd utan skygghet eller ovänlighet. Fast

begränsad vid den ålder, då hennes kön är som skapadt att böja sig mot

stöd, höll hon sitt unga kvinnohjärta upprätt som en flamma i stillhet.

Först hade hon visat en nyfiken och barnslig öppenhet, men den hade

strax gått öfver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och

hon sade »Herr», förde ingenting af öfver- och underordnad med sig. Den

tonen felades för resten äfven annars bland dessa bönder, som aldrig

känt annan rangskillnad än prästens patriarkaliska. Olof fick snart

veta, att hon var aflägsen släkting till herr Daniel, men icke af

prästsläkt själf i de närmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var

beroende för sitt bröd, ty den hemmanslott hon ägde, hade nästan bara

skogen kvar, och en ensam flicka kunde därmed göra ingenting.

Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarför. Redan

med detsamma han kommit, en kväll vid köksbrasan, då han hört på en del

rätt tokigt prat, som gaf en underlig förnimmelse af vår och främmande

lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som årstiden skred fram,

och det gick fort i år, sysslade hans tankar mera med henne. Det var så

mycket som förändrades, och han kände knappt igen sitt eget jag. Dessa

granar och tallar, dem han sett på mest som kulisser, mellan hvilka det

egentliga teaterstycket, den känslosamma idyllen, spelades ut, började

stå som lefvande äfven de. I svartblåa, oerhörda sträckningar reste sig

skogshöjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det

var stort och ensligt. Men flyttfågelsflockar gledo och stannade högt

uppe i luften, spejade nedåt, stötte ut skrin af glädje och sänkte sig i

raka linjer mot ödemarkerna. De kände igen detta, de hade sina hem i det

landet och älskade det. Människorna älskade det också, de talade icke om

det och tänkte kanske icke på det, men deras rörelser blefvo snabbare,

deras ögon ljusare, allt som ljuset och rörelsen kom åter. Det blef

förvånande vackert, underbart lätt och muntert, med en glädje som liksom

luftens dryck eggade med sin friska kyla. Äfven här hade lyckan sitt bo.

Den var olika hvad han förut hade tänkt sig, men jorden var också

större, än han vetat af. En idyll i mörkt och moll var en idyll i alla

fall, och den unga naturdyrkaren sträckte ut armarna mot detta nya och

väntade på hvad det skulle göra med honom, van som han var att smälta in

i stämningar.

* * * * *

En morgon kände Olof-Gabriel solstrålar stryka öfver ögonlocken, och de

korta sekunderna af kamp mellan verklighet och sömn vidga ut sig till en

tidlös rymd af gyllene lätthet, af frigjord flykt och okroppsligt

sväfvande lycka. Han drömde något, omöjligt att fånga i ord och begrepp,

som angenäma drömmar oftast äro det, men när han öppnade ögonen vek det

icke bort som annars. Det lyste från kammarens hvita och fattiga väggar,

det förnams i ljud och känsel som en dallring i luften, hvilken

småningom blef till ton. Det är lärkan, tänkte han, jag har hört den

förr, men när och hvar?

Fortfarande som i en dröm, klädde han sig så omedvetet raskt, att han

knappt visste af, när han stod färdig, och nickade mot de torftiga

möblerna i gladt igenkännande af verkligheten. I samma stilla undran

lyssnade han till trappstegens knarrande läten under foten, som om det

varit hviskande och skrattande röster, han kom ut i farstudörren och såg

framför sig.

Där stod Magnil vid brunnen med armen på stången, som långsamt sjönk med

sin kubbe, medan repet med ämbaret gled upp ur djupet, och vattnet,

skvalpande öfver kanterna, glänste som idel silfver och droppade med

klingande mörka återljud. Flickan stod som stöpt af samma glans, fast

mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i

det bara hufvudets hår.

Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt,

och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och

armen låg darrande sträckt efter träet.

»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot

sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var

kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig

barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf

ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade

friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting

var emellan dem.

»Har du sofvit godt, Magnil?»

Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker

jag. Och du?»

Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.

»Drömde du något, Magnil?»

»Hvem minns det? Drömde du själf?»

»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»

De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör

till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda

löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de

hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt

ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var

slät och klar som öppna rymden emellan.

De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån

skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem

nu.

»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»

Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som

vanligt.

»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig

mörkt.»

Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med

denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli

hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills

drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det

var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta

Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne,

detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne,

när det blef kväll.

På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och

stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som

krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den

sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman

öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade

ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att

se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk,

dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar,

så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som

om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och

luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog

eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små

holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin

matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt,

men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren

utan oro.

Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna.

Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men

orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog,

allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas.

Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart

och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och

under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och

hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt

nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om

»Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att

det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och

skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och

jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon

längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.

Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit

för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och

stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra

sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga

tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora

mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon

måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga

förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika,

och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle

de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då

skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till

för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och

tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver,

förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg

lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva

just nu.

Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han

rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon

förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att

hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes

de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man

var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård

att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket

annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också

deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och

hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att

han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så

att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos

icke.

När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt.

Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak.

Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig

varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt

uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo

under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt

sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var

det slut.

Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne

sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd

af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar

hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten

faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i

drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt

blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom

stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och

strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande

tankar.

När de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nästan mist åtrån

efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fångadt djur och

gjorde sig lös. De följdes åt genom det daggiga gräset, som lämnade spår

efter stegen, och hörde trastarna börja drilla, som om hvar

vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes åt med bara en

handtryckning och ett »god natt». Men den unge svärmaren satt uppe och

såg morgonen lösa af natten nästan utan annan skillnad, än att

fågelsången blef allt mångfaldigare, tills allting sväfvade i sol, som

den första gången han blifvit helt hemma där. Hvad detta skulle leda

till visste han icke och förmådde knappt tänka på det. Det var så olikt

allt hvad han upplefvat, och lika svårt att bringa tillsammans med hans

värld, hur han än skapade om den, som drömmens syner med verklighetens.

Men det var onödigt och dumt att grubbla därpå. Allt var på samma gång

så enkelt och skulle forma sig lika omärkligt som sommarnatt blef till

sommardag.