Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han
kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af
otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den
ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen,
tycktes lofva underverk.
Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå,
att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar
förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla
framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det
skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att
öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde
sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts
att vara.
Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit
under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt
den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.
Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de
icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och
dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots
anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det
skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och
sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till
mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna --
det var som att gräfva sin egen graf -- men Vild-Hussen sjöng muntrare
och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt
därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de
tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När
brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet -- det var
meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot
Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart,
öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det
gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men
detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var
inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.
Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans
anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på
kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna
nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast
påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde,
utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef
väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det
hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk
ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den
gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas.
Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg,
kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen
Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det
gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång
han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny
brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en
snabb fullbordan.
Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar
rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor
försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart
hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde
bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis
Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag
i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just
ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens
mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande?
Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och
blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att
förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede,
emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade
icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det.
Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man
talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I
hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök
att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke
skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om
Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt.
Många andra tänkte ungefär som han.
Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt
ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än
någonsin.
Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och
aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne
fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter,
som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort,
fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar
hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen.
Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med
uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida
och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en
personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede,
öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt
som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.
Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och
vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var
bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett
raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den
midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.
Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom
dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska
väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en
verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke
fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada
för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags
historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet
och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för
skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes
i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande
bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans
och mest åt sig själf och gick att sofva.
Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde
göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat
med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med
rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att
läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket
tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef
klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett
ord. De sutto där nöjda och undergifna -- var det människor eller
träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting
kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel,
misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest
fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli
värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo.
Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och
jakt -- ripfångst med snaror -- kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef
förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men
tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i
godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i
besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte
långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön
kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf
af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med
nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och
tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.
Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga
sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på
sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut
bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han
hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet
för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till
själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak
för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt
skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt
skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och
vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag,
tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram
utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet;
då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det
måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som
kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till
skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande
han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.
Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt
invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma
en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och
förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet
den rotade i.
Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg
det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre
genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann
dit.
Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i
mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i
torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att
han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig
nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg
han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej,
hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt
slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot,
och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön,
där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin
ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna
på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för
framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin
ränna bara djupare.
Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde
och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han
intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt
det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina
planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for
rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och
behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och
skar i mörkret som norrskenets flammor.
När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt
hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om
han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå
högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och
lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i
sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare.
Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en,
och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans,
lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot
längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot
honom.
Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon
oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att
undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det
unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så
trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt
allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver
den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han
väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu.
Hon var fattig -- bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg,
att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass
lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde
för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket
vacker, lång och grann -- hård och stolt i ögonen, men det betydde
ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta
ett nytt. Hon skulle också bli hans.
Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte
henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men
det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga,
medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för
henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom
därhän.