Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel
Elavi Frisendals kök i Ragunda by.
Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga
fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare
och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla
gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre
tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades,
kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag
från hvad som hände därute.
Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit
igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens
Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle
föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar
att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön
blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre
var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo
muntra.
Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se
henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att
tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla
kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt
ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och
hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också
släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne.
Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder
i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om
egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen
kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle
kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm
voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till
tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något
för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man
afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon
skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.
Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod
sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty
regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig
bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar
samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt
och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för
egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre
valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på
fötterna. Gammal-Mats -- han kallades så till åtskillnad -- påstods ha
samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden
liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett
brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita,
liksom ett djurs.
Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden
lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem,
nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.
Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor
och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i
träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens
spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han
körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke
skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef
grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat
bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna
lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande,
som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en,
allting väntade.
Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt,
äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde
som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade
på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var
där. »Nå? Var där ingen?»
Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men
mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.
Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som
om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en
darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i
gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen
som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af
den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller
språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade
han sig på detta vis.
»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»
Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den
musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön
kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man
fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och
märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och
sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar
bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af,
och man kan ladda på nytt.
»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»
Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på
tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter
i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar,
tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af
guldsträngar ut öfver vidderna.»
»Har du kanske sett honom också?»
Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det
fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med
vanligt skott, miste man den lycka man hade.
Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på
och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick,
som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken
kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda,
aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon
väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog
solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut,
hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön
ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i
flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste
aftonstjärnan.
Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem
han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju
dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto
muntrare blef det.
Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det
förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt,
att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat
gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd
öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte
nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma
fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor,
skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo
rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De
öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern
med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes.
Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För
björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande
sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I
klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och
deras skrik ringde helgen in.
När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då
samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de
gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet
och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först
till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya
flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny
ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades
det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till
jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som
skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen,
och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte,
det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man
igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt
igen med klockringning.
Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon.
Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det
så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu
fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.
Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.
Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från
djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i
skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin
starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan
flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr
Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda
mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin
ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans
blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det
under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när
han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver
bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han
sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön
och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna
från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans
jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade
under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans
tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade
svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit
för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver
människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.
Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första
gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en
gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo
leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som
var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr
erfaren.
Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där
lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och
mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än
någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och
var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just
nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den
nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande
ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt
uttryck af skrämsel och ovilja.
»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för
trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i
eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid
henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du
burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga
skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara,
hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne
hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet
sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte
hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst.
Han fortsatte godmodigt och dröjande:
»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små
världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt
ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall,
det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats
kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»
Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han
tar emot hvem som helst.»
»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte
på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som
ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»
»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»
»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting
nytt att tala om. Då smäller det.»
»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för
allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»
Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som
om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så,
och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men
han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar
det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker
redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det
dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»
Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes
flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd,
och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför
tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i
sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör
af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg
och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt
som det andra.
»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det
kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig.
Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer
först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En
främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med
en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam
värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.
»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns
släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om
man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se
andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven
jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde
hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i
en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje
ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och
jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara,
ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det,
men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så
lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom
att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han
tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats,
blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.
Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans
nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd
och harmsen och sparade på orden.
»Det är han som skall göra rännan förbi Gedungsforsen. Han pratar alltid
tok och skräflar, därför heter han Vild-Hussen.»
Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men
de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med
trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet
rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade
bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp
papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat
sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till
ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och
fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.
Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som
icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka
ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.
»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på
oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han
vill.»
Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles
öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade
göra det med ting, där man icke bottnade.
Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten.
Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han
aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke
längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla
andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var,
hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon
lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras
oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom
omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.
Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där
hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den
vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna
bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon
var natur -- han uttalade ordet oftast på franskt sätt -- tog han ett
lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när
en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid,
han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna
landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett
visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.