Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver
Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom
som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma
bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven,
tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han
skulle lägga oket på.
Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand
och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver
vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det
glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade
ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af
sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i
sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre
hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta,
som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i
lifvets kretsgång.
Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han
tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor
en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.
De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna
strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så
krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En
tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda
axlar att bära på.
Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som
brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt
och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af
skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit
och lysande mur.
»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka
ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden
och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en
flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre,
som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.
Här börjar _min_ älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så
den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får
man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några
skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade
godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste
skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar
för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i
trakten.
»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen,
»är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af
sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem
i förvåning.
»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver
hans öfverdåd, trots förnöjelsen.
»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och
tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var
mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den
roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa
stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes
känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade
ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock
icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och
stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var
road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva
under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll
man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland
måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.
Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga
holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och
granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna
gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste
byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade
älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet,
älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu
friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande
aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus,
björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt
till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som
humlor under muntert kvitter.
Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han
mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade
åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer
och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se,
och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om
det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut,
tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett
ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte
på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna
karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig
ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller
bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse,
delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som
man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas
om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och
godt.
Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande
fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt
upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under
sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick,
som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och
gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen
med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var
ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.
Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på
strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det
ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot
älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu
betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven,
sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt,
och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det
var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig
från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt
han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med
traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren
efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här
i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att
därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om
sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»
»Du får väl inte mycket för det, hva?»
»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och
så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»
»Men nu, nu är du nöjd?»
»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och
man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är
det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen,
då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de
döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och
passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag
har ju så god tid till det.»
Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i
hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde
vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det
mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.
En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om
allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och
fortsatte sin färd.
Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som
länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och
hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom
blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt
pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned
som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå
skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas
landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden
jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls
än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen
och längta att få vända om och skjuta nedför -- och vakna upp med ett
leende.
Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och
tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen
satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef
aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå
bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.
Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte
intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som
kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst
igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till
Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det
nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.
Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var
den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller
ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den
minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter
skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta
hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde
man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa
skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars
slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte
strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors
och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på
okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att
rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af
dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar
mätt sig med älfvens krafter.
I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och
dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och
sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af
sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom
i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i
droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart
solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var
tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den
upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig
förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan
på att bli rädd också.
Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke
fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda
hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att
kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin
vilja, en mur att krossa eller dö invid.
I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt,
oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände
regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej
skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och
blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde
inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde
den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök,
skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och
klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika
muntert lekte den.
Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro.
Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära
hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget
ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som
maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den
kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par
tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot
hvarann, till något liknande ro.
Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt,
det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls
orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande
och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också
annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan
och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och
oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och
gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också.
Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs,
liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog
hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram,
muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden
lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens
läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var
färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han,
det där blir icke svårt att komma till rätta med.
Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge
sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom
ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.
Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur
idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som
kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och
sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och
dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han
ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden
och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle
öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen.
Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen,
sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent,
djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han
piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus
och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon
vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade
fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade
med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först
långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen,
rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och
ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset,
hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra
gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som
aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind
som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför
branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod
och grums och var borta.
Han hade bara _en_ mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte
Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom
faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.
Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan
trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan
sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån
försvagades mot vinden.
»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken.
»Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är
vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas
färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut
likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle
allvaret börja och vinsten för mödan.
Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för
sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad
han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.