I.

Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet,

och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare

kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men

så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det

ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.

För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där

är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så

ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt

märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa

andedrag.

För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en

flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort

förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande

bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste,

och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på

dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet

förfeladt.

Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det

sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det

är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och

göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och

behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt

intresse, helst på så långt afstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt.

Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett

par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en

gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars

pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några

fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom

de runda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad

ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte

fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af

våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga

och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och

rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig

kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade

och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och

vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta

luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med

fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en

ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt

kroppslig form.

Där var det inte fler än sju.

Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman -- och

helst så privat som möjligt -- i den obskyra staden Sundsvall, var den

till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den

hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och

vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar

den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som

pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan

hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han

undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i

försiktig och laglydig lefnadskonst.

Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som

aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men

lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad

tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde

så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom.

Fiender hade han inga -- det var hans öde -- men hans klandrare, hvilka

voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri,

vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden

ofattbart begrepp.

Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga

medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst,

som om de bakats -- af samma deg -- och vid jäsningen förlorat sin

fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg,

spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke

haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt

som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som

helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.

Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas

Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde

smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han

alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af

halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af

svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet,

trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare

och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och

hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var

ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty

det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och

hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra

hade.

Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl.

Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han

tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han

heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på

grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet,

men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det

var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt,

det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i

pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans

på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka

för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren,

satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans

yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig

stil -- läsa tycktes han däremot ha glömt -- samt sofva i kyrkan. Det

sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits

mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig

tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig

dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt

dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.

Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin

tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla

kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på

landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång

sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin

plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto

närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser

och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.

Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för

nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så

mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar

var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar

i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med

resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är

bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var

den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den

ende i sällskapet som var nyrakad och slät -- af respekt mot sig själf

-- och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten

värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora

och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser

tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit

från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af

tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så

hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var

född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt

göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt

skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement

som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu

våt, glansig och munter af badet.

Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt

just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han

dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född

segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som

han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik

också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå

tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat

vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt.

Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden,

som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka

fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt

att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.

Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset.

Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half

kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett

att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till

högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den

uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.

»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt

om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte

ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg

mig hvad ni ser!»

De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod,

som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en

orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som

helst.

Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och

förskönade drag -- de hade ingenting att svara.

Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.

»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa,

som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för

länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen,

Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som

borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga

katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp

som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och

drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det

gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»

Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå.

Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det

vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.

»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han.

»Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på

halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en

smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst

och godmodigt förakt:

»Lanthén, Lanthén,

han skrapa' med de tunna ben,

han böjde djupt på nacken

för gård och grund och stenhus,

men hur han kröp och lockade,

och log och ljög och bockade,

blef tacken

ett flenhus.»

»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på

bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»

Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda

kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller

den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol,

hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty

Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:

»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om

herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor

sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af

fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»

Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar

för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där

man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på

en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var

skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara

till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de

skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas

Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan

visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.

»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»

»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig,

jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några

stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten

och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då,

och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man

kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och

älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa,

kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle

rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på

bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»

»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och

förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu

var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och

skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt

beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt

försynen att rädda huset från eld och brand.

Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin

älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall

förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.

»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst

ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte

har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en

gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är

ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar

litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför

Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört,

timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar,

milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan

vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den

till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en

fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar

sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer

ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta

stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller

svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år.

Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde

vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och

bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister

Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle

ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så

hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de

bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur

det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag.

Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med

armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker

låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge.

Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade

man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man

till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten

efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han

lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag

skall göra i skogarna?»

De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos

bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.

»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af

gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man

spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens

ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade

honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de

borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver,

att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad

af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag

fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts

med folk och är åtminstone nöjd åt det.»

»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni

den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några

bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen

af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt

snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna

skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant

behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till

min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»

Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas

på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den

verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått

för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan

att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.

»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar

tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig.

Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med

tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i

en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma.

Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med

lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det.

Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»

Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet

tilläto det.

»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall

visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har

bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna,

när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»

Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en

blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte

han sig lös, och hans ord klungo af allvar.

»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar

på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit

dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det

gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har

inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på

armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar -- kära bror hit

och kära bror dit -- och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag

trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och

trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till

nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och

sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men

de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir

klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af

träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen

vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått

för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter,

jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»

Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha

roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af

prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara.

Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något,

som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden -- underlig var den

äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det

ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än

andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både

idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg,

att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med

en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap -- fortfarande

med undantag för bönder och klockare -- och det tusenåriga riket. Sedan

hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio

brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu

stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som

tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte

förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver,

festen var snart förbi, och han frös.

Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.

»Muntra då upp er, god' vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag

fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna

och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla

löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna

längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk

att sofva!»

Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet,

yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka

bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet,

och man hade det muntrare än någonsin förut.

Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager

föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.

»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»

Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha

haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om

natten ännu.»

Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt

och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den

tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som

skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans

pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och

otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen

söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men

Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med

förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens

prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.

Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu

svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på

färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt

hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan

vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt

sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha

tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag

säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen,

men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är

förgängligt!»

Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de

strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.

Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne

blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.

»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och

hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»

»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»

»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm

och sina minnen, där han hade _sin_ lycka.

Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och

högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart

spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram

lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig

glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till

tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick

fatt på ur sitt rika förråd:

Si, natten är förliden,

en dallring genom rymden far!

Hvem vet hvad håfvor tiden

just nu i nypan för oss spar?

Sanden rinner.

Snart är timglashalfvan full.

Törsten brinner,

som girigbukens blick mot gull,

men svalkan oss hinner

med trenne skoflar mull.

Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom

stillheten.

Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans

öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra

stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de

sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick

man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och

öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och

gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och

nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på

äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och

tarfliga omkring sig.

Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och

så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på

alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel

af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.