MÖRK _till August_. Galenskaper! _Till Dorothea._ Thea, min gumma, var
förnuftig nu ... vi äro ju tillräckligt gamla för att ha vuxit ifrån
alla barnsligheter. Man fördärfvar ju hela resan för sig ... det är ju
vansinnigt!
DOROTHEA. Ja, vansinnigt är det!
MÖRK. Seså ja ... du är ju annars en så förståndig och snäll gumma ...
Dora lilla ... seså ... visa nu ett vänligt ansikte.
DOROTHEA. Du tror kanske att man kan kommenderas till regn och solsken!
MÖRK _trefligt_. Kommendera ... hvad är det för prat ... men efter du
talar om solsken, så se hur vackert solen skiner därute ... som om det
vore en högtidsdag. Hvem vet hur många somrar, som äro oss förunnade ...
är det inte tokeri att fördystra de där få dagarna för sig? _Vill kyssa
henne._
DOROTHEA. Ah, låt mig vara, det kan ju komma någon, vet jag ... Få dagar
... Å ja, gläd dig du ... du kommer nog att länge öfverlefva mig.
MÖRK. Gör mig den tjänsten och sluta upp med det där eviga begrafvandet.
Jag önskar jag fick behålla dig i lifvet ännu i många år.
DOROTHEA _vekt_. Verkligen?
MÖRK _rycker henne närmare_. På min heder ... seså, gumma ... var
förnuftig ... nå-å? ... nå-å ... nå-å ... _Dorothea har några gånger
vändt sig om._ Kom hit, gamla granadör! _De omfamna hvarandra._ Nog vet
du att jag har dig kär, gumman min ... men hvarför har du nu i dag släppt
lös ett sådant åskväder?
DOROTHEA. Ack, låt oss inte tala om det numera; för öfrigt rensar åskan
luften och vederkvicker hela naturen.
MÖRK. Jaja, men så hör det också en egen sorts natur därtill, du gumma!
_Båda samla ihop sina reseffekter. Man hör utanför ringning och aflägsen
lokomotivhvissla._
Fjortonde scenen.