AUGUST _från vänster, halfhögt till Mörk_. Nå-å ... hvad nu ... det ser
ut som hon skulle fara med!
MÖRK. Ja, till er tjänst ... hon far med!
AUGUST _till sin hustru_. Satt du inte här för en stund sedan också,
Hilda?
HILDA. Jovisst!
AUGUST. Just här på stället?
HILDA. Ja-a, här står min väska ännu kvar!
AUGUST _afsides_. Här låg brefvet! _Högt._ Nå, skall du inte göra dig i
ordning, vi fara ju strax.
HILDA _som satt sig och ofta fört en flaska till näsan_. _Vi_? Det
tviflar jag på.
AUGUST _förskräckt_. Hvad säger du?
HILDA. Ja, jag känner mig så angripen ... mina nerver ... mitt hufvud
... i alla fall kan jag omöjligen resa med nästa tåg ... jag blir säkert
tvungen att stanna här en längre tid.
AUGUST. Är det möjligt?
MÖRK _ger August brefvet_. Se här, stackars unge man! Det tillhör er ...
man har sett exempel ...
AUGUST _med tonvikt_. Är du _verkligen_ sjuk?
HILDA. Ja, mycket!
DOROTHEA. Hvad ha de där för sig?
MÖRK. Ah, de arrangera säkert bara ett litet oväder! ... de hålla på och
vederkvicka naturen!
AUGUST. Hilda! ... Jag vet allt!
HILDA _ser förvånad på honom_. Allt!?
AUGUST _afsides_. Jag har lust att upprepa för henne de söta fraser som
stå i brefvet! _Framträder till Hilda; med tonvikt._ »Tillbedda ängel!»
_Hilda ser förvånad på honom._ »Tillbedda ängel!» ... nå, hvad säger du
nu?
HILDA _lugnt och okonstladt._ Det var det första förnuftiga ord jag hört
af dig på länge!