HILDA. Jag undrar om August skulle tänka på att vi i dag för ett år sedan
också voro här ... för att anträda den gemensamma färden genom lifvet.
_Sätter sig._
AUGUST _går fram till Hilda_. Ja, det var rätt, min gumma lilla ... Hvila
dig medan du kan. Kanske jag får bjuda dig någon förfriskning ... Vi ha
en hel timme på oss.
HILDA. Tack, gode August ... du är alltid omtänksam och uppmärksam.
_Räcker honom handen._
AUGUST. A, så du säger ... det är mitt största nöje ... Nej, se där,
minsann tror jag det är tidningen för i dag! _Tager tidningen._ Ja,
mycket riktigt ... Torsdag ...
HILDA. Tänker du läsa nu?
AUGUST. Jag ska bara kasta en blick — på kursnoteringarna. _Läser
tidningen vid bordet i midten._
HILDA _afsides_. Att de männerna jämt skola ha sina affärer i hufvudet
... oss glömma de som om vi aldrig funnes till.
AUGUST _läser_. Nu ha italienarna åter stigit ... det är då högst
märkvärdigt.
HILDA _halft för sig_. Det kan jag inte alls finna.
AUGUST. Amerikanarna ... de äro då som fastnaglade ... ha inte rört sig
ur fläcken på tre veckor.
HILDA _som förut_. Ja, det kan också vara detsamma! I dag för ett år
sedan tänkte han inte på amerikanare och italienare.
AUGUST _läsande_. Hvad sa’ du?
HILDA. Jag ... jag tänkte på hur kursen stod för ett år sedan.
AUGUST. Den amerikanska?
HILDA. Påminner du dig inte alls ... precis för ett år sedan ...
AUGUST. Precis för ett år sedan ... hur kommer du att tänka på det? Men
vänta litet ... — _eftersinnande_ — juli ... förlidet år ... juli ...
HILDA _för sig_. Nå ... nu måste väl hans tankar falla på vårt bröllop.
AUGUST. Juli ... juli ... ja, mycket rätt ... då köpte jag ett större
parti amerikanare; och ultimo augusti påminner jag mig bestämdt ...
HILDA _afbryter honom_. Nej, inte augusti: jag menar juli ... låt oss
stanna vid juli ... förlidet år.
AUGUST. Det var fasligt hvad juli spökar mycket i ditt hufvud! ... Vårt
bröllop stod i juli i fjor, men annars kan jag inte minnas något särdeles
märkvärdigt. _Tager ånyo tidningen._ Låt mig se, hvar var det jag var nu
... jo, Rumänien ...
HILDA _för sig_. Nej, en sådan man! _Högt._ Men, August ... så hör då ...
AUGUST _fördjupad i läsningen. Man hör utanför ånghvisslan från
lokomotivet._ Hm ... ja, jag hör ... kära barn ...
HILDA. Men säg, August ... påminner du dig inte att för ett år sedan,
det just var här som du sade: »Hilda, genom dig har jag funnit himlen
på jorden ... jag kan inte tänka mig en högre sällhet! Världen är en
jättemussla, som gömmer _en enda_ pärla, och det är du» ... Jag tror du
hör inte alls på mig!
AUGUST. Jo jo ... pärla, sa’ du pärla! Jo, hvad jag hör! _Läser vidare
för sig själf._
HILDA. Ack, hvad vi stackars hustrur ä’ för olyckliga varelser ... Jo, så
förändras männerna, och ändå har knappast ett år förflutit ... hur skall
det då blifva längre fram. _Håller näsduken för ögonen och gråter._
AUGUST. Hvad nu då ... jag tror minsann du gråter!
HILDA _gråtande_. Här har jag talat timtals till dig och du hör icke ens
på mig.
AUGUST _lägger bort tidningen_. Timtals! ... Söta barn ... vi ha ju
knappast varit här i fem minuter ... men se så, var snäll nu ... Jag hör
ju på dig ... Hur var det du menade?
HILDA. Jag talade om att det på dagen är ett år sedan vi voro just här
... Vi skulle då börja vår utflykt ... vi satte oss här och ...
AUGUST. Och åto frukost! Mycket rätt ... det var här jag fick en delikat
kotlett med champinjonsås ... Ja, minsann ... nu kommer jag mycket väl
ihåg det. _Stiger upp och ringer._
HILDA _upprörd_. Nej, det är för starkt.
AUGUST _till den inträdande kyparen_. Kypare, en kotlett med champinjoner.