HILDA. I dag öfverträffar du dig själf i hänsynslöshet.
AUGUST _förvånad_. Hänsynslös, jag?
HILDA. Ja visst ... jag vill inte tala om att jag alldeles förgäfves gör
mig den största möda att återkalla i ditt minne de stunder som du en gång
förklarade för de skönaste i ditt lif ... men att en kotlett skall vara
det enda du minnes från den tiden ... det är för mycket.
AUGUST. Men lilla Hilda, jag ...
HILDA. Det är inte värdt att du söker urskulda dig ... jag känner dig nu
tillräckligt ... och jag vet nu att jag blifvit offer för en barbar ...
en tyrann. _Gråter._
AUGUST _afsides_. Hvad vill det här säga? _Högt._ Men, mitt lilla barn
... var då förnuftig, gråt inte. Inte hade jag den ringaste aning om att
du var så lättretlig!
HILDA. Åja, det är dårskap utaf mig att gråta, och jag _vill_ inte gråta
... jag är nu bara förvissad om att jag är den olyckligaste hustru under
solen. Det är inte heller gärna möjligt att du gift dig med mig utaf
kärlek, annars hade du väl inte så totalt glömt bort allting. Förmodligen
ha andra flickor varit klokare än jag, och sedan du samlat en hel hop
korgar, så slog du ned som en hök på mig, stackars dufva.
AUGUST _ironiskt_. Ljufva dufva!
HILDA. Ja, det förstås, vi fruar ska alltid tiga, om ni också säger oss
aldrig så hårda ord.
AUGUST. Men jag har ju inte sagt ett ord.
HILDA. Och om vi en enda gång öppna mun till vårt försvar, så heter det
genast att vi äro elaka.
AUGUST. Seså, nu är jag midt uppe i en sparlakansläxa ... och det helt
oförskylldt.
HILDA _retad_. Sparlakansläxor? Du vet hvad jag hatar det ordet ... jag
håller inga sparlakansläxor. Men du har ett sätt att göra mig nervös,
att vrida bort hvarje ord jag säger, så att om jag gör den oskyldigaste
anmärkning, så förvandlar du den genast till en förebråelse. Om du ändå
hade ett vänligt ord för mig, om du bara i lugn ville förklara dig.
AUGUST _afsides_. Det ska jag nog akta mig för.
HILDA. Men i stället står du där med ögonen mot himlen alldeles som en
martyr. Jag är naturligtvis ett odjur som bara pinar dig! Ack, ni kan
utan medlidande se oss lida! Om vårt hjärta brister, hvad gör det, bara
ni har en kotlett. Jo, sådan är männernas egoism.
AUGUST _i komisk förtviflan_. Ha vi kommit dit nu igen.
HILDA. Men länge kan inte min svaga natur hålla ut på det här viset, jag
känner hur det tär på min lifstråd.
AUGUST _afsides_. Jaså ... nå, nu får vi snart höra talas om begrafningen.
HILDA. Dessa uppträden måste slutligen framkalla ett hjärtslag. Länge kan
det inte dröja, det känner jag! Ack, att jag vore begrafven sex fot djupt
under jorden!
AUGUST _nästan samtidigt, med ironi_. Mycket rätt ... sex fot djupt under
jorden!
HILDA _gråtande_. Mina arma föräldrar!
AUGUST. Jaså, äro vi redan där! ... Nej, de här scenerna äro för
ohyggliga! _Man hör lokomotivpipan._ Seså, där kommer folk ... Hilda ...
Hilda, sluta då upp att gråta.
HILDA _gråtande_. Nej!
AUGUST. Jag ber dig! Hvad ska främmande människor tänka om oss.
HILDA. Hvad de vill! Mina tårar låter jag inte beröfva mig.
AUGUST. Jag ber dig, Hilda ... tag ditt förnuft till fånga! _Han ställer
sig så att han skyler sin hustru för de inträdande._ Vi göra oss ju
löjliga.
Andra scenen.