På aftonen före den högtidliga Susannadagen kom Agneta, hämtad av pappa
själv och åtföljd av farbror Fagerhjelm och fröken Susen. Genom brev
från Joachim och mamma samt äntligen genom fadern själv hade hon fått
underrättelse om Karin Marias oväntade förlovning -- nu fick hon om
aftonen av Beata vid första lägliga tillfälle veta alla detaljerna så
gott som Beata själv, huvudsakligen genom hjälp av sin fantasi, kände
dem.
Agneta hade nu varit så länge borta, och det vilade till att börja med
en så stadsboaktig nimbus över henne, att hon hela den första kvällen
behandlades nästan lika ceremoniellt som Susen. Pappa påstod, att hon
hade vuxit, och mamma konstaterade vid första blick, att hon blivit
fylligare och lagt ut över bröstet. Hennes klänning hade ett modernare
snitt, hennes hårfrisyr var mer kokett, hennes sätt hade vunnit
betydligt i världsvana och säkerhet. När hon på aftonen -- de kommo inte
fram till Munkeboda förrän klockan åtta -- ute i förstugan kastade av
sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklänning
trädde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna ögonen
strålande av hemkomstens glädje, tycktes hon dem alla i den milda
sommarskymningen vackrare och skärare än någonsin. Joachim tyckte det
åtminstone, då han med konventionell artighet förde hennes hand till
sina läppar -- en varmare hälsning hade faster Charlotte under
närvarande prekära förhållanden aldrig förlåtit honom. Agneta rodnade en
liten smula med sänkta ögon; då hon därefter höjde dem och mötte hans
varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, förrädiskt,
skälmaktigt löje över hennes läppar -- ett leende, som i samma nu gjorde
den unge Skytte yr av lycka, munter och skälmsk som hon själv. Ty först
nu kände han i den fina fröken riktigt igen sin söta, egensinniga,
passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig
komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien så fasligt
allvarligt.
Emellertid fick han icke tillfälle att tala ett ord med henne den
kvällen. Dels lade den outtröttliga Susen med älskvärt koketteri
uteslutande beslag på honom, dels visste de bägge, att mamma, fastän hon
nu satt där och hörde så uppmärksamt på krigsrådets historier, nog hade
ögonen med sig. Joachim var så glad, att han icke gjorde sig samvete av
att kurtisera Susen till den grad »skamligt», att Beata blev helt
upprörd över det. Efter supén, som drog långt ut på tiden, gick man
nästan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter färden,
dels väntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rätt
ansträngande.
Av artighet låg Karin Maria inne i gästrummet hos Susen. På det sättet
fick Beata redan samma kväll tillfälle att inviga Agneta i alla
»detaljerna».
Mamma följde själv flickorna upp på rummet och såg efter, att det var
ordentligt bäddat och i ordning åt Agneta samt visade henne, hur hon
hade lagt all den nystrukna tvätten till rätta i hennes byrå. Hon
stannade mycket längre, än hon hade tänkt -- hela tiden, medan flickorna
klädde av sig -- och när hon äntligen gick, vände hon om ännu en gång i
dörren och tog plötsligt sin yngsta dotters huvud mellan bägge sina
händer, i det hon, med mera värme än hon annars ansåg nyttigt eller ens
passande att visa sina barn, kysste henne på bägge kinderna.
-- Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur
rummet.
Men Agneta och Beata reste sig upp med armbågarna mot huvudgärden och
huvudet i handen och viskade länge -- ända tills tupparna började gala
utanför fönstren och den ljusa augustidagen grydde i öster.
* * * * *
Husets tre döttrar stego tidigt upp följande morgon -- frukosten skulle
dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfärdigt klädas
med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smögo de sig nedför
trapporna och tystade på Bengta, som tanklöst gnolade på en visa, medan
hon städade förstugan.
Där stod redan mamsell Fiken och väntade på dem och kusin Joachim med en
stor kniv i handen, just färdig att gå ut och skära björk- och granris.
-- Vill inte kusin Agneta gå med? frågade han oskyldigt, så att
stugpigan Bengta och de allesamman kunde höra det.
Agneta svarade icke strax. Hon såg ut på den ljusa, litet disiga
sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin
stora hatt med blommorna över frisyren.
-- Gå du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du
kan kanske hjälpa Joachim att bära hem kvistarna. Och hon tillade
likgiltigt, liksom i förbigående:
-- Mamma frågar inte efter dig ännu på en stund. Du vet, hon ligger
alltid så länge på sin födelsedag ...
Agneta fick en korg på armen, som Joachim artigt envisades att bära.
Mamsell Fiken sade en förskrämd men välment kvickhet om att »det då inte
gick an, att löjtnanten gick med korgen», åt vilken de allesammans
hjärtligt skrattade i överdådigt gott lynne. Varpå Joachim och Agneta,
vilken senare alldeles överflödigt med bägge händer lyfte upp sin korta
kattunsklänning, spatserade ut från gården in i köksträdgården -- följda
ifrån trappan av tre par välvilliga, något bekymrade ögon.
-- Nu _måste_ då mamma väl ge med sig! utbrast plötsligt Beata.
-- Ja ... svarade Karin Maria litet svävande. Men så återstår det att få
kungens samtycke ...
Mamsell Fiken berättade tröstande om två kusiner _hon_ hade, som gått
till kungs under Karl XIII:s tid, och det »hade gått som en dans»,
försäkrade hon.
Karin Maria blev stående på trappan med handen skuggande för ögonen,
ända tills systern och kusinen försvunno bakom björkarna på stigen ned
mot ån.
Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersån -- inte i den med
eolsharpan, vilken Karin Maria för resten nu protegerade mera än
någonsin, utan i det stora lindlusthuset nära kökstrappan, vilket låg så
»rahänt» för maten. Mamma var, som alltid på Susannadagen, mycket nådig
-- redan i full paryr med splitterny mössa av finaste rosentyll, vilken
Agneta haft i kommission att köpa i Kristianstad. Karin Maria hade
broderat en »sonnette» med pärlor, som blev mycket beundrad, Beata hade
vävt en kaffeduk med blomsterbård, vilken efter tyst överenskommelse
artigt betraktades som en »syrpris», oaktat mamma själv hjälpt till med
den besvärliga solvningen, och Agneta hade sytt en negligé på bobinett,
som högtidligt förklarades »alldeles utmärkt magnifik». När yngsta
dottern rodnande presenterade detta mästerverk -- detsamma hon arbetat
på, medan moster Netten föreläste »_Mathilde_» i krigsrådets trädgård --
mönstrade hennes nåd henne ännu en gång med hemlig stolthet: hon såg
sannerligen ut som en hovdam i den där ljusblommiga kattunsklänningen
och ametist-»sévignén» på pannan! Och att så tänka sig ... Här kvävde
den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt förbi
Joachims tomma plats, glad över att han icke var där i detta ögonblick
och kunde triumfera över henne. Därpå suckade hon ännu en gång -- mera
deciderat, nästan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med
sig -- ända från den dagen, då Karin Maria vände upp och ned på
alltsammans och så oförmodat förlovade sig med Stjerne, insåg hon
tydligt, att det icke längre tjänade till att spjärna emot. Hon förstod,
att Joachim, som redan i så mycket blivit herre här på Munkeboda, också
i detta med tiden måste få sin vilja fram, men det kostade på ... det
kostade på ... Agneta, som kunnat fått en greve, om hon velat -- med
_de_ ögonen! _En_ tröst var det naturligtvis, att hon komme till att
stanna på Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru på den
gamla gården ...
Joachim var för ögonblicket icke tillstädes. Han hade, strax efter det
han plockat grönt tillsammans med Agneta -- vilket för resten icke tog
så litet tid -- strax, utan frukost, satt sig på sin häst och i
sporrsträck ridit bort till prostgården, där man vid detta laget borde
ha fått posten. Farbror Niklas hade anförtrott honom nyckeln till
väskan: mamma borde i dag inte få vänta ett ögonblick på det vanliga
gratulationsbrevet från faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte
att få tidningen litet förr än vanligt!
Fröken Susen, vilken ju också firade namnsdag, hade klätt sig som genius
i lätta draperier av vitt tarlatan och en otalig mängd rosor i håret. I
denna skepnad frambar hon en pall, broderad på stramalj. Hon var den
enda, som hade »kostym» -- till stor tröst för mamsell Fiken och Beata,
vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sådan högtidlighet, men denna
gång icke kommit sig för att själva »ställa om något».
Innan man ännu hunnit så långt som till den första påtåren, hördes
dubbelt hästtrav på gården. Agneta såg ofrivilligt bort på Karin Maria,
som mötte hennes blick, varpå de bägge rodnade häftigt. Det _kunde_ inte
vara Joachim, som redan var tillbaka ... Beata tordes inte se upp, och
själva mamsell Fiken, som dock varit med om icke så litet i sitt liv,
fnittrade nervöst och omotiverat åt majorens allvarliga ängslan för »att
det här vädret visst omöjligen kunde hålla sig, tills man fick in
rågen». Beata tryckte tröstande och sympatiserande Agnetas hand under
bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, åtföljd av gamle Figge, trädde in
i trädgården.
Nils Olof var också rödare i ansiktet, än han brukade vara, då han
bockade sig för Agneta och tappert strävade att uttrycka, hur glad han
var över att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen
tordes avbryta honom. Agneta neg gång på gång; först när han,
fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem,
hjälplöst avbröt sig mitt i en fras, såg hon äntligen upp på honom och
-- för första gången i sitt liv -- såg hon och senterade det
bottenärliga, hjärtegoda uttrycket i hans något slöa blick. Hon begrep
plötsligt -- ännu motvilligt -- att Karin Maria ändå kanske kunde »se
något på honom».
Figge Wallqvist räddade situationen genom att med furstlig ridderlighet
presentera majorskan de första orrarna för säsongen. Han ordade vitt och
brett om hur han och bror Stjerne om morgonen fått syn på dem rakt
utanför parken, där de slagit sig ned. -- Präktiga, försäkrade han
entusiastiskt, och feta som slaktgäss ... Sådana bröst! Han tryckte
upprepade gånger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde förmå
sig att överlämna fåglarna till Bengta, som otåligt stod och väntade på
att få bära in dem i köket. Karin Maria hade nu återvunnit hela sin
vanliga sinnesnärvaro -- med artighet och »lagom empressement» bjöd hon
sin fästman platsen vid sin sida och hällde kaffe i hans kopp, utan att
ens låtsa märka Susens genomträngande blickar.
Åter hördes hästtrav på gården -- starkare än förut, och i nästa
ögonblick stormade Joachim, dammig av ritten, häftigt in i bersån.
Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hälsa på de
främmande, kastade han vårdslöst det väntade brevet från Stockholm på
bordet och drog fram tidningen ur bröstfickan. Alla hade rest sig upp --
avvaktande, väntande. De förstodo genast, att han kom med stora nyheter.
Den unge Skytte sköt mössan högt upp i pannan och torkade sig mekaniskt
i hårfästet, medan han -- ett ögonblick liksom njutande av den spänning
han framkallade -- triumferande, jublande såg ned på dem alla, där han
stod mitt i själva ingången till lusthuset.
-- Kungadömet är fallet i Frankrike! Karl X är bortjagad! -- Det är en
ny, stor revolution ... Han slog med flata handen mot tidningen, i det
han räckte den till sin farbror. Läs själv! -- Det står här ...
Mamsell Fiken gav till ett rop, och de började alla tala i munnen på
varandra, i det de sträckte sig över varandras skuldror för att läsa i
det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasögonen på näsan nu
höll långt ut ifrån sig. Vem kunde tro det! -- Vem kunde då tro det? Nu
hade ju världen så länge haft fred!
Joachim var i eld och lågor, så upprörd, som om han själv satt hela
julirevolutionen i scen.
-- Där, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, _där_!
Å, att tänka sig! ... Hans blå ögon strålade. De ha åter kämpat under
den trefärgade fanan, och folket har åter sjungit Marseljäsen ... Och
när Frankrike börjar, så reser sig hela Europa! Det är friheten --
friheten, förstår ni -- som börjar.
-- Ja, sade gubben Niklas långsamt och lade stilla tidningen ifrån sig
på bordet. Det är kanske något nytt, som börjar igen ...
-- Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, när det har
varat en stund, så ser man att det ändå bara var det gamla ...
-- Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tänkt mycket över det
på sista tiden, och jag tror, jag tror ... I dag har det liksom blivit
mig så klart, att trots reaktion, trots furste- och prästtvång, trots
själva den förslavade allmänna opinionen och hela ömkligheten i allting,
så ... så ... gå vi ändå framåt. Världen står inte stilla, och detsamma
kommer aldrig igen.
Han talade så allvarligt, så entusiastiskt, hans vackra ögon lyste så
käckt under den manligt öppna pannan, då han stolt kastade huvudet
tillbaka och, liksom vädjande, såg på dem alla -- djärv och trotsig,
orubbligt säker på sig själv och den generation _han_ tillhörde. Till
och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och
den världskloka faster Charlotte kunde i detta ögonblick inte låta bli
att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati för honom.
-- Kusin Joachim! Ännu med tårar i ögonen dels av entusiasm för
upproret, dels av rörelse över »den stackars gamle kungen», ryckte Beata
honom diskret i rockskörtet. Du har ju alldeles glömt att gratulera
mamma ...
Joachim bad förlägen om ursäkt, bockade sig och kom pliktskyldigast med
den vanliga harangen. Faster Charlotte smålog fint, och Karin Maria
serverade honom en, som hon sade, »välförtjänt» kopp kaffe. Joachim bad
artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro färdiga,
för all del inte skulle vänta på honom ...
Och den kloka och taktfulla Karin Maria föreslog genast, att hela
sällskapet skulle gå in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i
förmaket, så att allt kunde vara i ordning till middagen -- så kunde
mamma på samma gång själv se, hur det tog sig ut. De reste sig
allesammans och gingo pratande i solskenet över den grusade gången förbi
kökstrappan; blott gubben Niklas blev kvar i sin skuggiga vrå med sin
pipa och tidningen samt Agneta, som utan vidare egenmäktigt åtagit sig
att passa upp på Joachim. Mamma såg det ju nog men låtsade om ingenting
och kallade henne icke till det övriga sällskapet. I detta ögonblick gav
hon stillatigande -- alla förstodo det -- sitt samtycke till det
oundvikliga.
Agneta stod bakom kusin Joachims stol och såg honom med duktig aptit
taga för sig av maten. Hans vackra, kraftiga nacke var rödbrun av
solbränna och det lockiga mörka håret ännu fuktigt efter den hastiga
ritten. Han satt självsvåldigt med det ena benet långt framsträckt och
armbågen på bordet, medan han åt. Agneta tittade skyggt bort på sin far,
som ännu höll tidningen utbredd framför ansiktet -- hon märkte, att
också han utan ord givit efter och på detta sätt tyst auktoriserade
hennes förhållande till kusinen. Därpå böjde hon sig ned och lade
blixtsnabbt ett ögonblick sin kind mot hans hjässa.
Under vanliga förhållanden skulle hon aldrig av sig själv i någon annans
närvaro bestått honom en smekning, men nu ... För första gången i sitt
liv tyckte hon, att Joachim, försjunken i sina egna tankar, liksom
_glömde_ hennes närhet. Det var en svartsjuk instinkt, som drev henne
att göra sig påmind.
Han böjde huvudet tillbaka och smålog tryggt rakt upp i hennes ögon. Han
vred sig om på stolen, och, med oerhörd djärvhet, utan att det minsta
genera sig för farbror Niklas, lade han armen om hennes liv.
-- När du står så här hos mig, Agneta, viskade han, och passar upp mig
och ... och ... allt sådant där, så är det liksom vi vore hemma. Jag
menar -- hemma i vårt eget hem ...
Agneta stod nu mitt för honom och stödde sig mot bordet med båda
händerna bakom sig och fötterna litet framsträckta, i det hon --
allvarligare än han någonsin förut sett henne -- såg Joachim in i
ansiktet.
-- Du, sade hon sakta, halvt tvekande, kan du ... tror du, att du
_alltid_ kan trivas här?
-- Vad menar du? frågade han förvånad.
-- Jo ... hon slog ned ögonen och visste inte riktigt, hur hon skulle
uttrycka sig. Var gång du hör något utifrån ... som nu om det i Paris
... så är det -- liksom det _drog_ dig, kom det häftigare, halvt
förebrående.
Han smålog utan att se upp och tog hennes hand. Han lade de smala
fingrarna över varandra och såg noga på de många små fina linjerna på
insidan av handen, vilken han därpå långsamt lade mot sina läppar och
kysste.
-- _Du_ drar mig mera, mumlade han ömt, med stor innerlighet. Och,
fortfor han lättare, halvt generad över att på detta högtidliga sätt
yppa sin innersta tanke, jag sitter just här och tänker på, Agneta, att
i stället för att offra främmande länder mitt blod, är det kanske både
modigare och bättre att giva mitt eget land mina krafter ... Bryta sten
i Göinge härad, tillade han skämtande, i stället för att bygga
barrikader i Paris.
Agneta lade bägge händerna på hans skuldror och såg varmt ned på honom.
I detta ögonblick ignorerade hon fullständigt sin far, som ännu satt
orörlig i sin vrå med tidningen för ansiktet.
-- Man börjar med att frigöra jorden, fortfor han i samma ton, så kan
det ju hända, att man på det viset drar sitt strå till stacken till att
efter hand frigöra folket ... Från fattigdom och okunnighet, åtminstone
... Hans stämma blev lägre för vart ord.
Agneta böjde sig raskt ned och kysste honom häftigt -- återigen liksom
svartsjuk på uttrycket i hans ansikte.
Han såg upp och slöt henne intill sig. Och _du_ skall hjälpa mig ...
viskade han.
-- Jag skall hålla av dig, svarade Agneta litet kort, _mycket_. Jag
börjar tro, att det är det enda, jag egentligen förstår mig på, tillade
hon i lättare ton, inte så lidelsefullt.
Gamle Niklas Skytte hostade diskret bakom tidningen -- de hörde honom
alls icke. Joachim förde henne småleende ut ifrån sig med bägge armar
och såg på henne -- förmiddagssolskenet, som silade sig in mellan de
stora löven i lindlusthuset, glittrade i gyllne fläckar över hennes
silverljusa hår, hennes ansikte och bara, mjuka skuldror, från vilka
spetsschaletten glidit undan. Och alla idealistiska framtidsplaner, alla
svärmiskt dristiga utopier bleknade i samma sekund för hennes varma,
unga skönhet, som var själva det levande nuet.
-- Och jag lovar dig, att jag skall vara lycklig ... Jag börjar tro, att
_det_ förstår jag mig på ...