På Munkeboda, som nu är förfallet och undanskymt av andra gårdar -- icke
mer så ensamt, sedan jorden blivit styckad och bortsåld -- satt ännu för
några år sedan den gamle Joachim Skytte i sin nötta karmstol vid det
mellersta salsfönstret, där hans svärmor hade suttit den där vårdagen
1830, då han kom till Göinge härad för att stanna där en livstid. Där
satt han med »Aftonbladet» utbrett framför sig och någon av de gamla
böckerna från hans ungdom bredvid sig: romantikens rödaste och dess mest
himmelsblå skalder, nästan alltid en diktsamling av Victor Hugo och en
eller annan del av Geijers historia -- de böcker, som följt honom under
hela hans liv och delvis uppfostrat honom till den man han blivit. Han
läste mycket, men allt som oftast böjde han sig fram och hans matta ögon
-- nu så lugna under de stora ögonbrynen -- sågo ut över all den jord
han ärvt, odlat, besått, dränerat och brutit sten ur, tills åkrarna
omkring hans hus blivit släta och jämna och buro frodiga skördar -- för
andra. Ty Munkeboda, som tålt 1600-talets krig och fejder, reduktioner
och inkvarteringar, som efter Stenbocks fälttåg knappt ägt en
silverbägare eller en lödig daler innanför sina murar, som under
Mössorna åter fått kalk på väggarna, plogar i skjulet, kor i båsen --
ja, till och med silver på bordet -- och så igen, under sista hälften av
1700-talet dragit Gustav III:s tunga skattepålägg, tålt sina herrars
frånvaro under krig och örlig och utskrivning av godsets bästa ungdom,
samt ärligt betalt sin skärv till »blodsstyvern» 1809 -- Munkeboda hade
icke kunnat bära den unge Joachim Skyttes romantiska entusiasm för
»friheten» och utförandet av hans djärva, i blodet borna, efter hand
rotfästa demokratiska teorier. Det hade fordom funnits tider, då jorden
låg i träde året runt och skogarna hänsynslöst fälldes; men ek och tall
växte till igen, och när bättre dagar kommo, svedjades ljung och ogräs
av på nytt och åkrarna buro åter råg och havre -- _domänen förminskades
aldrig_. Men den siste ägaren av Munkeboda hade frigjort och styckat sin
»bundna» jord och låtit bönder och torpare köpa åkerlappar för billigt
pris. Han hade utan att straffa dem -- ty »en Skytte gjorde aldrig sak
av bagateller!» -- låtit dem skjuta sitt villebråd och köra hem hela
lass av ved och enris ur sin skog samt hade lugnt leende sett på, hur
deras kreatur systematiskt snyltade sig till bete på hans ägor. Och han
hade byggt skolor för sitt folk och skrivit sitt namn som borgen för
böndernas lån i de nya sparbankerna, som han hjälpt till att upprätta;
ensam, på egen bekostnad hade han dränerat jorden och torkat ut mossarna
för att bekämpa den gemensamma fienden: kvällsdimmorna och nattfrosten.
Och under alla dessa år hade han naturligtvis -- såsom det överensstämde
med hans ärvda begrepp om gammal svensk gästfrihet -- hållit öppet hus
på Munkeboda för vem som ville gästa honom. Det maltstarka ölet jäste i
brygghuset och brännvin, kaffe och punsch bjöds envar, som hade ärende
till gården. Men filisteerna samlade sig i Simsons hus och med hjälp av
den evigt unga Delila -- den bedårande, löftesrika gudinnan i den
frygiska mössan, som varit hans ungdomskärlek, vilken han gjort till
sitt livs mål och ärelystnad att tjäna -- klippte och plundrade och
bundo de till händer och fötter den käcke, godtrogne svärmaren.
Så kom det sig, att Skyttesläkten miste Munkeboda, och att gamle
Joachim, som under en mansålder hade satt sin eldiga stolthet, sin glada
kraft -- och väl också sin fåfänga -- i att vara den politiska frihetens
och den europeiska civilisationens pioniär där uppe i västra Göinge
härads magra skogsbygd, när han blev gammal, satt med ett par tomma
händer, tankfullt hopknäppta över Victor Hugos dikter och Hiertas
Aftonblad, och med sitt vita huvud böjt mot rutan stirrade med sina
lugna blå ögon ut över åkerfälten, som icke längre voro hans, och vilka
den nya järnvägen nu skar igenom. Han tänkte då på så mycket --
återupplevde i minnet hela sitt liv. Han tänkte på sin första barndom,
över vilken ekot av den store kejsarens kanoner vid Austerlitz alltid så
löftesrikt och ödesdigert rullat, ända tills han vid tio års ålder
gråtande förstod, att efter Waterloo blev en soldat varken marskalk
eller konung. Han tänkte på sin skoltid, de hårda kadettåren, den korta,
muntra officerstiden med spel och dryckeslag och heta kärleksäventyr.
Och så -- när han var tjugufem år -- återkomsten till Skyttarnas gamla
stamgods, kärleken till Agneta, i vilken spirade kärleken till
hembygden, till den ärvda gården, till hans och hennes folk: detta
hetsiga, trotsigt sega gränsfolk, som han alltid med liv och själ kände
sig tillhöra. Och den från farfadern ärvda, oklara men svärmiskt
estetiska frihetsentusiasmen tog mer och mer överhand över den ytliga
militärdisciplinen och förband sig med den likaledes ärvda
feodalkänslan, tills den äntligen under de heta sommardagarna 1830, då
Europas hela ungdom, självmedveten och segerdrucken, brast ut i jubel
över det nya revolutionsbudskapet från Paris, blossade upp i en låga så
klar och stark, att den skulle förmå belysa hela hans liv. Han tänkte
över det alltsammans igen, där han nu satt, gammal och glömd av bygden
-- den »gamle, galne Joachim Skytte», som hade planterat skog och torkat
ut mossar och brutit sten och svedjat ljung, tills han ingenting annat
ägde än gårdens förfallna murar och den stolen han satt i, medan andra
togo in skördarna på hans åkrar, talade västra Göinge härads sak bland
folkets representanter, stiftade landets lagar och buro kungens ordnar.
Det tänkte han också på någon gång -- men icke ofta, ty han var slö och
likgiltig för världen nu, och Agnetas död och barnens frånvaro tänkte
han mest på.
Han hade en gång tyckt, att livet var som ett högt berg, där det gällde
att nå toppen, och han hade föresatt sig, att _han_ skulle nå den --
_han_ skulle leva livet så, som de största och de starkaste hade levat
det. Beständigt, under år av sitt liv, klättrade han högre -- tyckte han
-- och ofta lade han allt till rätta för att taga ansats och äntligen
våga det avgörande steget, vinna den stora segern. Och så en dag, så såg
han, att det höga berget, som skulle »tagas», hade krympt ihop till
många små mullvadshögar, att det stora livet, vilket från barndomen hade
legat framför honom som det förlovade landet i soluppgång -- »livet»,
med alla sina planer, beräkningar, föresatser och förhoppningar, det
hade plötsligt krympt ihop till en räcka dagar -- i dag -- i morgon -- i
övermorgon -- många små mullvadshögar, vilka man var för sig måste sörja
för att komma över. Det hade gått upp för honom plötsligt, på en gång --
den gången för tio år sedan, då han miste sin hustru Agneta. Då hade
smärtan trängt in i hans liv och sorgen blivit bofast innanför hans
dörrar. Han hade älskat henne, och han hade, så länge hon levde, ärligt
hållit sitt löfte till henne: han hade »förstått sig på att vara
lycklig». Och _hon_ hade hållit sitt löfte till honom. De hade älskat
varandra i enighet och oenighet, i med- och motgång, i klara och mulna
dagar -- levat tillsammans glada och fria på den jord, som i århundraden
närt deras fäder, i det hus, inom vars murar de bägge blivit födda. När
barnen kommo, hade de troget delat ångest och lycka, förhoppningar och
missräkningar, glädje och smärta. Ty smärta hade det ofta funnits i
deras liv, men aldrig sorg -- illusioner hade brustit för dem, men icke
den _stora_ illusionen, den, på vilken ettvart liv vilar. Tiderna hade i
yttre hänseende varit hårda nog ibland -- till exempel under den stora
krisen på 50-talet -- men alltid hade de känt, att de voro två om att
bära bördorna, och att de, trots allt, levde och andades i en stor
kärleks varma solsken. Så dog Agneta och han blev ensam. Åren gingo och
den häftigaste saknaden lade sig, men -- livsillusionen var bruten: det
fattades bakgrund för hans tillvaro, denna bakgrund av intressen och
hopp, av idelig omtanke för en annan, framtidsängslan och
framtidsplaner, vilken är nödvändig om man skall kunna känna någon lycka
på jorden. Barnen voro nu också vuxna och hade mer och mer glidit bort
från sin far. De slöto sig inom sig själva, hade planer och drömmar för
egen räkning -- fadern hade blivit en biperson i deras liv. Och
naturligtvis -- han förstod det så väl, nu, då han kände sig gammal och
icke mer kunde tro på framtiden och sin egen styrka -- de hade
naturligtvis svårt att förlåta honom, att han så egenmäktigt, så
oegennyttigt och oklokt gjort av med deras arv, släktens förmögenhet. De
förebrådde honom icke, men han kunde ej undgå att se, vad de tänkte. De
tillhörde en annan, mera rationalistisk generation, och hans tids
idealer voro för dem tomma drömmar -- kulan hade rullat tillbaka.
En gång hade han liksom vaknat upp på nytt till intresse för dygnets
tilldragelser och frågor. Det var de septemberdagarna 1870, då det andra
franska kejsardömet föll och republiken proklamerades. Den dagen -- han
satt ensam som vanligt -- kom hans svägerska Karin Maria, gamla
friherrinnan Stjerne på Marieholm, över till Munkeboda, och hon hade
telegrammet om den fjärde september i fickan. Hon kom körande allena
över backen i sin egen gammaldags enspännare, ty fastän hon var fyllda
sextiofyra år, så kunde Karin Maria mycket väl ännu sköta ett par
tömmar.
Joachim Skytte reste sig upp från sin plats vid salsfönstret och satte
handen för ögonen -- septembersolskenet var så starkt, och det var så
sällan någon körde på Munkebodavägen nu. Så tog han sin käpp, satte
kasketten på huvudet och stod och bockade sig i förstugudörren, då
drängen hjälpte friherrinnan ur vagnen.
Hon steg in i salen och hushållerskan kom med kaffe och neg. Den gamla
silverkannan togs fram ur skåpet -- höstsolen sken så klart in på den
vita servetten, som mamsell Brita bredde över kaffebordet framför
soffan. Karin Maria satt och följde henne med sina skarpa ögon.
De hade talat om värmen och skörden, om hur präktigt de fått in sin
havre på Marieholm, just strax innan det stora åskvädret föll, om
friherrinnans gikt och huruvida Joachim nyligen fått brev från Karl
Niklas eller lilla-Agneta. Och så äntligen hade Karin Maria sagt -- helt
lugnt och liksom i förbigående, i det hon drog telegrammet upp ur
fickan:
-- Tänk, min son Olof telegraferar till mig från Rouen, att nu ha de
proklamerat republiken där nere.
Den gamle Skytte satt stilla -- romflaskan, som han höll i handen för
att hälla i sitt kaffe, satte han plötsligt orörd tillbaka igen.
-- Republiken, sade han långsamt, och hans stämma lät klarare än annars,
då han upprepade detta ord, i vilket han en gång drömt sig så mycket:
Republiken ...
-- Ja, sade Karin Maria. Folk blir ju inte klokare. Och litet efter:
minns du för fyrtio år sedan, kusin Joachim?
Jo, han mindes -- han mindes dem allesammans: den gamle Niklas Skytte,
som aldrig övervunnit sina ungdomssympatier för den stora revolutionen
och det stora kejsardömet, vemodigt skeptisk under faster Charlottes
skarpa ögon -- den kloka faster Charlotte, som, trots all klokhet, i
djupet av sitt oavhängiga hjärta höll med dem som förstodo att göra
uppror. Och Karin Maria, ung och entusiastisk, men förståndig -- och
Beata, som grät över den »lille hertigen av Bordeaux» och den »stackars
gamle kungen»... Och han själv -- Joachim Skytte -- med armen om Agnetas
liv i lindlusthuset, jublande och strålande, som om han nu vunnit livets
stora seger -- vilket han ju egentligen också hade, då han vunnit Agneta
... Den unge Joachim Skytte ...
Och plötsligt kände han, att han i verkligheten hela sitt liv igenom
alltid varit densamme »unge Skytte» -- sig själv och sin ungdom trogen.
Han kände, att han, grånad, ensam och ruinerad, av de flesta betraktad
som en slagen man, aldrig -- icke ens då han i minnet återkallade denna
dag, på vilken han med så stort förtroende till framtiden och lyckan
mottagit Agnetas löfte och framlagt sin första klara livsplan --
någonsin behövde skämmas för sig själv och sitt verk.
Han reste sig upp -- svägerskan märkte plötsligt till sin förundran, hur
rak han ännu var, hur föga de många tunga åren böjt honom. Han såg på
henne, och det kom ett ögonblick glans och oro i hans annars så trötta,
lugna ögon -- handen på bordskivan skälvde.
-- Karin Maria, sade han och såg stadigt på henne tvärs över bordet. Hon
hade också rest sig upp -- halvt förskräckt. Karin Maria -- när du ...
när du ... han hade efter hand fått så svårt för att uttrycka sig, när
du berättar mig det där, så märker jag att jag -- _tror ännu_.
Karin Maria såg på honom -- det gamla rummet, i vilket hon kände alla
möbler, nu maskätna, ripade och nötta -- utsikten genom fönstret -- de
främmande åkrarna, som nu gingo upp till trädgårdsgärdet ... Men på
bordet stod ännu Skyttarnas gamla silverkanna av fint silver med Karl
XII:s bröstbild på locket, blank och skurad. Karin Marias ögon fäste sig
på kannan -- hon tänkte så underligt, så osammanhängande: det var som om
nya tankar och gamla minnen från vart föremål i rummet trängde sig in på
henne -- till slut såg hon bara detta stora, blanka lock, i vilket
höstsolen klart speglade sig. Och hon tänkte något sådant som: när man
bara håller skölden ren, så ...
Hon sade ingenting -- det var ju så förvirrat alltihop. Men över bordet
grep hon efter svågerns hand, och i det hennes ögon -- fyrtio år yngre
-- mötte hans, mumlade hon sakta:
-- Herregud, Joachim, då ...
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 13]:
... vävilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat ...
... välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat ...
[S. 21]:
... -- Ja, se det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, ...
... -- Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, ...
[S. 88]:
... hade glömt sitt ungdomstycke». Detta var så att säga den ...
... hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den ...
[S. 88]:
... målad av en av Paris' första miniatyrister och infattad i en ...
... målad av en av Paris' första miniatyrister och infattad i ...
[S. 95]:
... i Afrika, annnars såge det mörkt ut att finna en plats här ...
... i Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här ...
[S. 142]:
... små beniga ifngrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i ...
... små beniga fingrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i ...
[S. 161]:
... hjälp till med den besvärliga solvningen, och Agneta hade ...
... hjälpt till med den besvärliga solvningen, och Agneta hade ...
[S. 165]:
... Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, ...
... -- Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, ...
[S. 169]:
... så igen, under sista hälvten av 1700-talet dragit Gustav ...
... så igen, under sista hälften av 1700-talet dragit Gustav ...