På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade
sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala
sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt
riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle
tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad
Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin
del inte alls hade någon lust att se på systern.
Beata stod nämligen och »undrade» -- som hon nu gjort i en månads tid --
över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går
kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans
hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om
armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. _Vad_ i all
världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan
ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda
kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade
de tunna, gröna skidorna.
-- Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata
efter en kort paus, indignerad.
Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:
-- Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit
hygglig emot honom.
-- Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande
inte låta bli att ironiskt fråga.
-- Ja, menade Karin Maria oförskräckt -- hon insåg att nu var tiden inne
att bekänna färg. I _grund och botten_ har jag alltid haft både estime
och sympati för Stjerne.
-- Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så
oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du
också är kär i _honom_?
Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och
mer som herre över situationen.
-- Kär, sade hon och drog litet på ordet, det ... det har jag nu så
litet anlag för att bli ... Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon
rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna
tid, då vi träffats så ofta, börjat att ... att ... tycka mycket bra om
Nils Olof.
Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel --
Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig,
att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna
gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.
-- Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett
spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna
den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid
har för en _fait accompli_.
-- Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han
lät undfalla sig några ord i går, som ... som ... jag tror mig ha
rättighet att uppfatta på det viset.
Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En
prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes
frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.
-- _Vad_ svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan
ringaste spår av sarkasm i rösten.
-- Jag bad honom vända sig till pappa och mamma -- naturligtvis.
-- Men då _vill_ du ju ha honom? ... utbrast Beata med en sista rest av
klentrogenhet.
-- Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta?
sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till
exempel, att _jag_ vill ha kusin Joachim?
Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv,
att Karin Maria övergick hennes förstånd.
Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina
surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill
köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls' lie, då han
slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin
korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den
smala gången vid sidan av sin syster.
-- Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi
få Agneta hem till mammas födelsedag.
Beata såg upp -- mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles
försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes
hals.
Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera
känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».
Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna
Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av
hela familjen såsom den -- näst julafton -- största högtidsdagen på hela
året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man
visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon -- trogen
1700-talets traditioner -- det passande att låta sig »surprenera».
Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än
vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för
flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en
utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret
tillät, serverades i trädgården -- den obligatoriska vardagsölosten kom
naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en
fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt
mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre
mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades
aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan
Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak,
polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med
slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av
efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka
naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades
fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller
ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till
kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd
klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med
en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».
Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig
för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste,
när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig
till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig
utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes
emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon
redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande
paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en
gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth
Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då
Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett
baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.
Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning.
Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan
brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig
tappert men också rodnade.
-- I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade
servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han
kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!
-- Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst -- Joachim och Beata togo icke
ögonen ifrån henne. Jag tror ... jag är nästan säker på ... att baron
Stjerne har ett _särskilt_ ärende till pappa och mamma i dag ...
Hon fick inte tid att säga mera -- Nils Olof trädde bugande, litet
rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd
in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin
far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit
in.
Karin Maria hade nu blivit alldeles blek -- hon stod kapprak borta vid
sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod
kusin Joachim bredvid henne.
-- Karin Maria? ... sade han bara och lade sin hand frågande över
hennes.
-- Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg
förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit
under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.
Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet
och lyfte hennes haka i vädret.
-- Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju
allt till rätta!
-- Du tror kanske, att det är för _din_ skull jag gör det? mumlade Karin
Maria halvt skrattande, halvt förtretad.
Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att _så_
inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att
Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen --
om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria
Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande
lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.
Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på
att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna
ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit
med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet
få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med
skulle anse för sin plikt att omfamna henne.
-- _Nu!_ viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in
andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.
Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo
Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra
någonting.
-- Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett
slags hög viskning, att hon vill ha honom?
Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade
redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta
Stjerne med helt andra ögon -- nu, då han, så att säga, tillhörde
familjen -- och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper,
hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt -- vid ett buller i
rummet näst intill -- avbröt hon sig tvärt.
-- Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig
hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de
skulle fråga efter mig, att jag ... att jag gått upp till mamsell Fiken
ett ögonblick. Jag ... hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag _kan_
inte uthärda längre!