Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, då hon hörde talas om baronens
»ridderliga tillbakaträdande» var hennes nåd majorskan. Hon blev rent av
dödligt förnärmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt år på
det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem döttrar
höll på att förarga sig grön över, men hon hade också skrivit om det
till svägerskan i Stockholm. Och till på köpet hade hon varit tvungen
att inviga Fagerhjelms i hela historien, då hon hux flux skickade Agneta
till dem. Där satt hon nu med skammen och »_tous les frais_», som hon
häftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta på det viset,
kunde verkligen de hellre för länge sedan brutit för Agnetas räkning --
det hade åtminstone sett litet bättre ut, än att hon, stackars barn,
skulle bli ratad på det sättet! För den skull hade de ju inte behövt att
kasta henne i armarna på den där odågan Joachim. I hela Göinge härad
fanns ingen flicka så vacker som Agneta -- hon skulle kunnat få vem hon
pekat på, innan den där dumma historien kom på! Majorskan satt uppe på
loftet under takfönstret, rak som en pinne, och skrev egenhändigt --
under dessa och åtskilliga andra parenteser -- den stora tvättnotan,
under det Beata och Karin Maria, märkvärdigt ödmjuka och betryckta, men
hemligt förnöjda bägge två, stodo böjda över kläderna och efter moderns
kommando sorterade dem i högar. Att räkna till stortvätt anförtroddes i
det Skytteska huset inte åt lejda händer.
Joachim hade dagen förut kommit tillbaka från sin andra visit på
Marieholm, där han nu »gjort upp saken» med Nils Olof. Vad som
egentligen föregått dem emellan fick ingen så noga reda på -- det
behövdes icke heller, då resultatet i alla fall förelåg alldeles klart.
Det första han stigit av hästen, gick Joachim nämligen rakt in till sin
farbror och faster och berättade kort och gott, att han nu hade baron
Stjernes ord på att denne efter sin moders råd, och då han insett, att
han ingen utsikt hade att någonsin vinna sin tilltänkta bruds hjärta,
frivilligt löste Agnetas föräldrar från deras ord och trädde tillbaka
från sitt frieri.
Majorskan satt alldeles som förlamad. I synnerhet irriterade detta
henne: »Efter sin moders råd»... Hon hade vid Gud i himmelen aldrig
tänkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sådan gammal lömsk
intrigant!
Men ute i den stora förstugan tog Joachim Karin Maria om livet och såg
henne länge skälmaktigt in i ögonen. Han frågade, om hon ville, att han
skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt -- att yppa det till _henne_
kunde han nog försvara! Karin Maria blev röd som blod och nekade värdigt
indignerad att höra på hans »bêtiser». Varpå han gapskrattande viskade
henne något i örat och kysste henne häftigt på kinden, innan han rusade
uppför loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med säkerhet
påräknade att finna en bottenlös fond av sympati.
Karin Maria stod länge och gned sig tankfullt på kinden med
förklädessnibben, tills den blev ännu rödare, än den förut varit, och
till slut en liten sällsynt grop började visa sig nere vid mungipan. Hon
blev enig med sig själv om, att hon nog vid första tillfälle skulle
locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad
gamla friherrinnan tänkte eller sade, kunde däremot _naturligtvis_ rakt
inte intressera henne!
I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av
sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då
den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert,
hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns
cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» -- efter det
han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då
han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes
hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans
skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela
tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad
_envoyé_ från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap.
Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört
denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof
Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att
spela en roll i hennes historia.
Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om
ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa
kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så
litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig
kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga
förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.
-- Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men
hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår
Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne,
som inte har så liten förtjänst därvid?
-- Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag
oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt
tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än
egentligen icke skett för hans skull.
-- Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag
skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en
gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin
Amaryllis -- entre nous, så är hon värd det! -- och sörj för att han har
ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.
Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han
skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.
-- Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt
honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte
tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda ... Ja, nu har jag
rett ut det värsta av härvan för honom -- nu får han göra resten själv.
Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.
Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin
Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken
hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på.
Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen
att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».
Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på
kvällen red in på Munkeboda.
Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte
omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig
nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till
sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen
och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om
halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan
Karin Maria och Beata -- oftast mamsell Fiken också -- stilla sutto
bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.
Och på sitt okonstlat känslofulla och dramatiskt-patetiska sätt sjöng
den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga sånger och
emellanåt, utan något som helst ackompanjemang, alla de gamla skånska,
ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin första barndom
och efter hand lärde på nytt av folket omkring Munkeboda. Drängarna och
pigorna på gården sutto i en mörk klunga under den stora hängbjörken vid
husknuten och hörde lika andäktigt på som flickorna -- också, när han
sjöng de små franska »chanson'er» från förra seklet, som Joachim en gång
lärt av sin glada moder, och som gubben Niklas -- vilken stilla rökte
sin aftonpipa i det öppna fönstret -- regelbundet begärde _da capo_.
Till och med den stränga faster Charlotte kom en och annan gång ut på
trappan och stod där överst uppe i dörröppningen med sin höga stärkta
mössa och den trånga, malätna pelissen över de kantiga axlarna.
-- Kom nu in, flickor, sade hon när visan var slut. Ni borde för länge
sedan ha varit i säng!
Men ingen låtsade höra. Upproret låg i luften -- det kunde icke längre
dämpas. Faster Charlotte måste dagligen medgiva för sig själv, att med
Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in på Munkeboda.
Ty »den unge Skytten», arvingen -- hade efter hand blivit den, omkring
vilken allting rörde sig på gården. Icke blott hade han för Agneta och
hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan också
gubben Niklas, som i nära trettio år varit majorskans förste och
lydigaste undersåte, gick med var dag mer och mer över till fienden. Det
var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslöshet och eldiga,
djärva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han återfann med
hemlig, vemodig glädje i själva hans svärmiska och lättrörliga
temperament en så tydlig släktlikhet med sitt eget, att den mer än
försonade honom med brorsonens obetänksamhet och uppstudsighet. Och för
Joachims något dunkla och oklara framtidsplaner, hans ärliga och
lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens odödliga, nu
småningom återupplivade principer kände farbrodern en naturlig och varm
sympati, som varken hennes nåds förståndiga regemente på det ödsliga
Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred över Europa någonsin
hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, då han år 89 ännu var en ung
kornett i kung Gustavs här, varit -- som han själv sade -- »en stor
jakobin», och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet,
hade ingen uppriktigare tillbedjare än han. Med ett slags naiv beundran
såg han upp till den unge mannen -- alltid snarfyndig, alltid
oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han
sedan med all övertygelsens värme, en gränslös envishet och en outtömlig
vältalighet visste att försvara. Faster Charlotte skakade på huvudet och
höll igen, så gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att
godsets skötsel efter hand mer och mer gick över i Joachims händer.
Majoren började känna sig gammal och trött -- litet slö också; när hans
hustru förebrådde honom, att regeringstömmarna gledo honom ur händerna,
ursäktade han det med, att det ju för alla parter var bäst, att Joachim
under hans ledning, medan han ännu levde, satte sig in i förhållandena
-- han skulle ju ändå en gång övertaga det hela! Och folket -- detta
bråkiga, oberäkneliga, envisa och sluga gränsfolk, som är så svårt att
handskas med, och som instinktivt blott respekterar den självmedvetna
kraften -- hade ju redan tio gånger mera respekt för den unge
löjtnanten, vars order, till och med om de voro en smula förhastade och
icke alltid de mest välbetänkta, dock alltid voro klara och precisa, och
vilken både förstod att ge en örfil vid rätt tillfälle och en plåtsedel
till den, som gjorde honom till lags, än för den gamle majoren, som blev
arg, gnatade, förlät och tog sig en pris på förargelsen.
Joachim hade redan lagt in om avsked från regementet. Kunde hans faster
icke, innan året var slut, bevekas angående hans och Agnetas giftermål,
var det hans fasta beslut att, trots alla den älskades invändningar, för
en tid gå i utländsk krigstjänst. Att gå här hemma på Munkeboda dag ut
och dag in och se på varandra, insåg han skulle i längden överstiga
deras krafter. Bättre då att skiljas under några år och se tiden an. De
till ytterlighet spända förhållandena i Polen, där man vart ögonblick
väntade på att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga
sinnen, och många svenska hjärtan klappade av lust att ila det betryckta
folket till hjälp. Ty i Sverige glömde man icke, att Polen en gång varit
broderlandet och därefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina
flesta tankar och mest blod; att kämpa för dess frihet emot den
moskovitiske arvfienden stod för Joachim Skytte, som för så många andra
av hans jämnåriga, såsom ett högst eftersträvansvärt och ädelt dåd. Ofta
under dessa långa sommarkvällar talade han med Beata och Karin Maria
därom.
Man var nu ett gott stycke in i juli, men ännu nämndes icke ett ord om
Agnetas återkomst. Karin Maria, som på sista tiden blivit otroligt djärv
-- mamma tyckte »egenmäktig» -- häntydde väl på det ett par gånger, och
majoren lät undfalla sig ett par försiktiga vinkar om att, »då det ändå
inte blev av med Marieholmaren, tjänade det ju inte till någonting att
tvinga flickebarnet» -- men hennes nåd var obeveklig. Hon tänkte
förnämligast på, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur »illa det nu
skulle se ut», om Agneta, efter det att baron Stjerne »ratat» henne --
vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop läpparna och se den hon
talade med rakt in i ögonen -- om Agneta nu hux flux giftes bort med
Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten -- nu borde folk få tid
att glömma henne.
-- Men mamma, kunde då Beata säga, alldeles gråtfärdig, om kusin Joachim
då går ut i krig?
-- Så får han gå, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara göra honom
gott. I min ungdom hörde det till, att en karl hade varit med åtminstone
om _ett_ fälttåg, innan han slog sig till ro.
-- Men mamma, invände Beata blygt, han kunde göra mycket mera nytta här
hemma på Munkeboda.
-- Menar du det? ... Han gjorde klokare, om han läte stenarna ligga på
åkern i fred, svarade majorskan kort, och mössbanden skälvde under
hakan, då hon tänkte på alla de reformer Joachim föreslagit och delvis
redan utverkat farbroderns samtycke till. Där de ligga, kosta de varken
krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Göinge härad!
Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster
Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig
för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim
själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var
det bästa man kunde önska sig -- något ojämnt, men i regeln briljant --
_för_ gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade
aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».
Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att
kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell
Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt
hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat
sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade
ingen sina misstankar och sökte aldrig få _veta_ något -- vad skulle det
tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny
börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade
vara.
Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty,
som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup
övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade
Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara
mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon
hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd
och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det
ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet,
räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt
att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under
många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska
vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann
med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar
att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta.
Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i
krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att
en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar,
höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra
högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska.
Emellertid -- då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas
av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden
hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende
alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom
av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta -- denna
trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav
honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han
kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och
läsa om och om igen dessa söta brev -- omedvetet trånande, förtrollande,
dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt
snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande
vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion
framhärdar ...»
Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot
mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon
hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och
genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan
moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins
»_Mathilde_» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra
sentiments» -- kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte
låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore
»något bud hemifrån»... Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta
Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell
Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst
intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade
korrespondens all uppmärksamhet.
Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland
på de allra mest rörande ställena i »_Mathilde_» plötsligt kunde låta
arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande
ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende -- ett leende så ömt
och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i
sitt liv framkallat ett liknande.
-- Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad
är det nu igen! ...
Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen
och vände bladet med sin sticka.
-- C'est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från
»_Mathilde_» i öronen. Och därpå -- i det hon närmare såg på Agneta, som
plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet --
välvilligt och skalkaktigt förstående:
-- La chaleur de la jeunesse! ...