Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan
baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på
och anmärkte det. Men Beata var -- efter det hon indignerat kommenterat,
att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» -- så
upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på
handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon
icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring
som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna --
dunkla och himmelsstormande -- _han_ varken hörde eller såg. Majorskan
inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken -- hon
hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta
dussin, och hade icke en tanke över för något annat.
I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken,
hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans
en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än
mamsell Fiken, som -- långt innan mamma fann det »nödvändigt» -- för
sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad,
vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och
katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat
deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid
oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar»,
berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes
förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av
henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det
likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty
visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade
beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda
människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen
mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för
»den låga hyddans» existens -- allt hade hos henne utvecklat en
egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och
snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora
självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att
anlita. Flickorna gjorde det -- som sagt -- alltid, icke minst Karin
Maria, som annars var så »stor på sig».
Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell
Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade
nere i ängen och -- i det hon böjde sig för vart steg -- plockade
blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla
förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst
pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser.
Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar,
skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna,
och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller
plåtsedel.
Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka
förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt
kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v.,
o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid
varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut
över vattnet.
Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av
drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället,
innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två
löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och
redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de
bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att
prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp
en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom
Marieholms skogar.
-- Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna,
sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst
egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av
smultronblad omkring den färdiga buketten.
-- Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att
ha sitt hem här alltid.
-- Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten
...
-- Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet!
skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han
saknar det.
-- Nej, det kommer väl an på, var man har sitt _hjärta_, suckade mamsell
Fiken menande.
Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom
in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt,
men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att
sortera:
-- Söta mamsell Fiken -- jag har just fått veta något -- något om Agneta
-- som gör, att jag är i så stort beråd ... Hon stannade obeslutsam.
-- Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och
nyfikenhet. Vad i all världen! ... Låt mig då äntligen få veta det ...
-- Jo, Karin Maria betänkte sig icke längre. Baron Stjerne har ju varit
här i eftermiddag ...
-- Ja, jag såg ... Jag såg, att herrskapet spatserade nere i trädgården
...
-- Det var just då, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte
begripa, varför i all världen hon satt där och rodnade, ty Gud skulle
veta, att hon då sannerligen icke hade någon som helst anledning till
det! Han lät mig förstå -- jag fattade det åtminstone på det sättet --
som om ... som om ... han efter moget övervägande äntligen uppgav sina
anspråk på Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgöra, om jag har
någon _rätt_ att låta Agneta själv eller någon av de andra veta det. Han
har ju inte givit mig något uppdrag ...
Hon såg frågande, osäkert på mamsell Fiken och fortsatte ännu mera
tvekande:
-- Jag är naturligtvis inte rädd för att säga det till mamma, det kan
mamsell Fiken nog förstå ... Hon kunde kanske uppfatta det som en
förolämpning -- mot vår familj, menar jag -- att det är _han_, som
bryter. Och då jag vet, att baron Stjerne sätter mycket värde på både
pappa och mamma, så ... Karin Maria teg förvirrad. Jag vet verkligen
inte, hur jag skall göra, slutade hon rådvill.
-- Jag _tror_ inte, att Karin Maria skall säga det till mamma strax,
sade mamsell Fiken försiktigt. Det enda sättet, på vilket det kommer
riktigt naturligt är genom löjtnanten ... Han skulle tala med baron
Stjerne.
-- Men då är jag rädd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av
bara godhet, så att säga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett
slags övermod från Joachims sida, ett försök till tvång, om _han_ ...
-- Inte om löjtnanten bär sig klokt åt! Och när han får höra detta, blir
han ju så glad, att vi nog kunna få honom till att böja den styva nacken
en smula.
Karin Maria såg tillitsfullt, nästan beundrande upp på mamsell Fiken. --
Då skulle jag alltså först tala med kusin Joachim?
-- Om _jag_ törs råda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer
ödmjuk, ju säkrare hon kände fast mark under fötterna, skulle Karin
Maria göra det strax, innan hennes nåd får nys om saken. Vi kunna ju
kalla på honom ...
-- Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde
mamsell Fiken också vara med om det ...
Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att
på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.
-- Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.
-- Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga
dina hästar?
Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som
barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de
tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro
honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för
besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet
likgiltigt: -- Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig
raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och
mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.
-- Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole
d'honneur, om jag ser annat än sulorna!
-- Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst
omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att
tala med dig om ...
Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. -- Har du hört något från
Agneta? frågade han oroligt.
Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det
huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon
förut berättat det för mamsell Fiken.
Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd
mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin
kusin.
-- Men ... men jag förstår inte! ... Han, som brukar vara tjurhuvud som
bara fan ... Något måste ha influerat på honom ...
Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en
veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att
genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade
nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och
utlagt det på ett sätt, som ... Han blev både kall och varm vid tanken
på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.
-- Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja ...
det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början
varit emot partiet, som du vet ...
-- Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr,
tycker jag, mumlade Joachim.
-- Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att
värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria
förargad.
-- Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim,
ovanligt misstänksam -- ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande
i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks
mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå
från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig
förstå.
Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med
ett sådant temperament som Stjernes -- lymfatiskt och melankoliskt --
ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika
för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon
ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något
som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades --
det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över
utan att kunna fatta.
Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och
osammanhängande människokännedom förstod det -- hon visste blott icke,
hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på
sitt lågmälda, välvilliga sätt:
-- Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en
gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när
han _själv_ har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda
tillbaka ...
-- Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag
skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga
hederskänsla häftigt.
-- Käre kusin, Karin Maria samlade försiktigt ihop sina kjolar och reste
sig upp. Du kan väl inte begära, att Nils Olof Stjerne skall presentera
dig Agneta på en silverbricka och be dig vara så god och taga henne ...
Du får vara nöjd, när han löser pappa från hans löfte och bara går ur
vägen för dig ...
Joachim skrattade -- plötsligt i gott humör igen, medan han galant i
sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, då de från bron hoppade
ned på ängen för att gå genvägen hem genom trädgården. Han sade
godmodigt:
-- Du har rätt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tänkte på något,
som ... Han avbröt sig hastigt. Gud give du finge rätt!
-- Det får jag alltid, svarade Karin Maria tvärsäkert.