XIII.

Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del -- som mamma

uttryckte sig -- »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon

kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria

tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med

»préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka -- först

på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och

sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla

friherrinnan till Karin Maria -- gjort visit på Munkeboda. Han och

Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för

varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som

Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen --

om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria

inte komma riktigt underfund med -- visat äldsta fröken en deciderad

uppmärksamhet.

Emellertid gick nu äldsta fröken hela de långa ljusa sommardagarna

igenom -- medan hon satte ut de små asterplantorna i rabatterna eller

med hjälp av ett spänt rep tillika med Bengta delade köksträdgårdens

sängar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora träskor därefter fick

»trö» en gång -- och funderade hit och dit på gamla friherrinnans

konstiga propositioner. Och sådan makt har ett en gång fritt uttalat,

klart och bestämt ord -- ett ord, bakom vilket det står en plan och en

vilja -- att Karin Maria, först med en viss ovillig skygghet, därefter

med mer och mer lugn, man kunde nästan säga resignation, märkte, att hon

faktiskt började att räkna med gumman Malvinas djärva förslag som med en

acceptabel möjlighet, en möjlighet, som kunde bliva bestämmande för hela

hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller _ville_ göra sig

reda därför, började hon mer och mer sysselsätta sig med Nils Olof

Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tänkt på utom i hans

egenskap av oundviklig, äldre granne, och senare, efter det famösa

frieriet till Agneta, av pur sympati för systern, okritiskt betraktat

med samma ögon som denna själv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna

månad tjugufyra år -- hon var nästan fem år äldre än Agneta, och hon

började se världen med i någon mån andra ögon. Hon visste lika väl som

sin moder, att baron Stjerne utan jämförelse var det bästa partiet på

många mils omkrets, och att man i hela norra Skåne finge leta efter en

sådan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den

sista tidens fördom mot »friaren», personligen en viss stilla sympati

för Stjernes timitt välvilliga och en smula melankoliska väsen: hon

mindes ännu, att hon som en liten åtta à tio års flicka, då han redan

var en vuxen karl på tjugufem, alltid varit hans förklarade gunstling,

fått leksaker och konfekt och blivit kallad »lilla fästmön». Det var

märkvärdigt, men allt detta erinrade hon sig nu plötsligt med ett visst

nöje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till

honom på Munkeboda -- det hade varit hans »vildaste tid»; utledsen på

hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han för det mesta

»legat i Kristianstad» och levat om med officerarna, eller flackat land

och rike omkring på långvarigt gästande hos vänner och bekanta. Sedan

hade Karin Maria själv varit borta ett par år i Stockholm, och när hon

kom hem igen, hade hon återfunnit Nils Olof Stjerne ungefär sådan som

hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet äldre, litet fetare och

litet mera melankolisk. Hon hade icke tänkt vidare på honom, förrän han

plötsligt blev kär i Agneta och uppträdde som dennas förklarade friare.

Då hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och på

det högsta känt sig upprörd över att modern av världsliga skäl ville

tvinga systern in i ett äktenskap som denna fann till den grad

motbjudande. Nu, då Agneta var borta och hon åter började betrakta sig

själv som förgrundsfigur hemma på Munkeboda kom Karin Maria efter hand

att se litet annorlunda på förhållandena. Det var inte för intet som hon

var mest lik sin moder av systrarna; hon började förstå, att »världsliga

skäl» också äro skäl, och att man kan se en sak från två sidor.

Naturligtvis, Nils Olof var varken en _beau ténébreux_ eller en rasande

Roland (det hade nu gått så långt med Karin Marias kätterier, att hon

med ett inre, lätt överlägset leende tilldelade kusin Joachim dessa

epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte såg så

illa ut -- i synnerhet när han en och annan gång bekvämade sig till att

småle. Han drack mycket -- här rynkade Karin Maria litet ovilligt sina

vackra ögonbryn -- men han tålde också mycket; det fanns få eller ingen,

som någonsin sett honom drucken. Och vad sällskapandet med Figge

Wallqvist och konsorter anginge, så skulle hon nog sätta _p_ för det, om

... om ... hon komme i tillfälle till det. Gamla friherrinnan hade sett

rätt, när hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn på näsan, och

att hon åt ingen med större säkerhet kunde överlämna regeringstömmarna

än åt henne: såväl Marieholm som Nils Olof själv voro nu en gång vana

att styras av kvinnohänder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en

riktigt bra och präktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas

natur: den svärmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt

upproriska gränsbonaturen -- »snapphaneblodet», som gubben Niklas med en

viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras överflöd på fantasi, hon

såg vad hon _skulle_ se, och vad hon _ville_ se, icke mera. Mamma

brukade berätta, att hon under sin skoltid på 1780-talet av sin franska

guvernant lärt sig »tänka efter linjal». Trots Karin Maria så till vida

var ett barn av sin tid att hon både med stor känsla kunde sjunga »Hulda

Rosa» och många gånger hade gråtit sina modiga tårar över dikter och

romaner, hade hon likväl innerst inne icke så litet av denna det förra

seklets _bon sens_ och rätlinighet, vilken ännu karakteriserade hennes

moder och bestämde alla dennas handlingar.

Efter beskickningen med astrarna hade baronen ännu en tredje gång besökt

Munkeboda. När Beata genom gavelfönstret såg den välbekanta schäsen köra

in på gården, sade hon till systern:

-- Herregud, där är Stjernen igen! ... Vad i all världen tror du han

vill här jämt och samt, när han vet, att Agneta är borta?

-- Det är inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.

Beata satte sig indignerad mitt i soffan med händerna i kors och såg

tyst systern taga fram sina nättaste skor, släta sitt hår framför

spegeln, fästa en näpen muslinsschalett över halsringningen och slå eau

de Portugal på sin näsduk. Karin Maria kände sig förstås en smula

generad av denna oförställda förvåning, men hon låtsade inte taga notis

om den.

-- Skall _du_ inte snygga dig litet, Beata? frågade hon likgiltigt i det

hon öppnade dörren till loftet.

-- Det kunde aldrig falla mig in att gå ned och hälsa på honom, utan att

mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.

Karin Maria var ond, då hon långsamt gick nedför trappan i sina bästa

skor. Hon hade icke haft någon särskild avsikt med sin oskyldiga

toalett, men Beatas omisskännliga, föraktliga förvåning gjorde, att hon

nu kände sig som en låg ränksmiderska och beräknande kokett.

Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in -- han hade

ögonskenligen väntat på henne.

Hon neg artigt och började genast mycket omständligt höra sig för hur

friherrinnan mådde och därefter, lika omständligt, tacka för astrarna,

som »tagit sig så utmärkt». Då han ingenting svarade, som kunde hjälpa

henne på traven och bidraga att hålla samtalet vid makt, blev hon

generad och rodnade. Det klädde i hög grad Karin Maria att bli en smula

förlägen -- hennes ansikte miste då sitt stela och alltför säkra

uttryck.

Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade

blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn

växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska

visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna

till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka

en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte

tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa

med.

-- Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen

Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om

astrarna så långt som möjligt.

Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i

solskenet.

I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände

hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga

säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet

visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och

arrangemang.

Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt

protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville

visa baronen.

Emellertid -- hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot

hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde

sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt

henne.

-- Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt -- det spända

förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att

de aldrig kommit att lägga bort titlarna -- ni är den enda, som jag utan

alltför stor olust kan tala med om ... om ... Han stannade, såg på henne

och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter

fröken?

Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke

därifrån.

-- Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på

henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord,

han såg hastigt upp.

-- Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke ...

-- Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? ... För mig icke

särdeles gynnsamma eller hoppfulla ... Han såg åter vädjande upp på

Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han

verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.

-- Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men

med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att

önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med

er, som om jag verkligen vore det?

-- Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes

hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.

-- Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror ... jag tror

... För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore

rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av,

droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina

föräldrar från deras löfte.

Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag

fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.

-- Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss

ansträngning, sakta, nästan tonlöst.

-- Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som

värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta

förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är,

skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det _nu_ är ...

Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott

tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.

-- Ja, som det nu är -- Agneta är mycket ung, mycket trotsig och

halsstarrig -- fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er

som hon bör ...

-- Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar

ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne ...

Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora

hattbrättet.

-- Men Agneta _föredrar_ Joachim ... Och det förekommer mig, hon såg

envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man

den allra största och varmaste känsla, så ... så är det likväl absolut

nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon

annan _före_ honom ...

De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.

-- Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har

sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt ... som ...

jag aldrig skall glömma.

-- Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och

sitt vackraste uttryck, att ni ... att ni icke skall uppfatta det som

någon slags malis ...

-- Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i

hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt

vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin

Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag

med nöje låtit mig ledas av en kvinna.

Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta

klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna

bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:

-- När nu Agneta kommer hem -- jag gissar, att hennes »förvisning», han

betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre -- tillåter ni

mig då, trots allt som _varit_, han såg menande på Karin Maria, som

förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?

-- Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot,

svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.

-- Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.

-- Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron

tror, att Joachim ...

-- Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och

högdraget.

De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den

långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv,

hon visste icke riktigt varför.

Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.

-- Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag

en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får

jag då komma till er?

Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i

ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:

-- Var så god.

Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 · 第 17 / 23 题