Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej
talat ett ord med Agneta, att hon på eftermiddagen nog skulle få systern
med sig till mamsell Fiken, om han ville passa på att möta dem där. Han
skulle göra sig ärende med att beställa ett par broderade hängslen av
mamsell Fiken.
Då flickorna vid tvåtiden på eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan
där. Mamsellen hade rest sig från drällsväven och höll beskäftigt på att
breda ut prover för »lajtnangten» på mönster och färger till de redan
vederbörligen beställda hängslena, som hon smickrad lovade skulle bli
ett par mästerverk. Då hon såg flickorna komma in -- Agneta tyst, med
kråkan djupt neddragen över ögonen och bägge händerna under schalen,
Beata forcerat obekymrad och _alltför_ oskyldigt förvånad med sitt: --
Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som
hade blåst herrskapet till hennes »låga hydda». Bengta hade naturligtvis
icke kunnat hålla tand för tunga med vad hon sett i folkstugan --
mamsell Fiken själv hade ju också haft sina aningar, och då hon i
förmiddags sett baronen köra ifrån Munkeboda efter blott en knapp timmes
besök, kombinerade hon med lätthet, hur sakerna hängde ihop. Och »fastän
man var en stackars gammal mamsell», som hon sedan sade till Beata, och
fick nöja sig med en inferiör plats här i världen, så var man dock
kommen av bättre folk och hade gudskelov ett _hjärta_ -- här lade
mamsell Fiken handen på bröstet -- ett hjärta, vari Amor också en gång
hade haft sin boning! Och nu fick Beata under många tårar höra den ofta
hörda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo,
»men _då_ hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den
första verkliga kärlekshistoria, flickorna på Munkeboda hört -- den hade
spelat en roll i deras spädaste flickfantasier och stod alltid senare
för dem som ett slags schematiskt mönster för en »riktig roman».
Flickorna hälsade -- något tvunget -- på mamsell Fiken, och satte sig,
efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapén under den ovala
spegeln, som inte ens Karin Maria någonsin kunde minnas ha haft något
glas. Den förgyllda ramen inneslöt i stället en pappskiva, vilken den
uppfinningsrika mamsell Fiken fått målare Andersson i byn att övermåla
med ett slags skyigt himmelsblått, som skulle föreställa ett spegelglas'
skiftningar. Väggarna voro strukna med gulockra, och allt detta blå och
gula tog sig, som mamsell Fiken sade, så »svenskt» ut vid sidan av de
små litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka
hängde ett genomstunget hjärta, omgivet av pressade blommor, och
därunder en födelsedagsvers på två rader, skriven av den trolöse pastorn
i Bunkeflo -- alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst -- målad
av en av Paris' första miniatyrister och infattad i den finaste och mest
smakfulla Louis XVI-ram -- fanns en förtjusande pastell av Gustav
Mauritz Armfelt, vilket porträtt i sin tid ägts av en faster till
mamsell Fiken. Denna hade en gång varit berömd för sin skönhet och som
korist tillhört Gustav III:s opera, tills hon, efter ett något
äventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och övergiven av sina glada
vänner kommit hem igen till Skåne för att dö i »den låga hyddan». Hennes
harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod ännu i ett
hörn av rummet.
Ända sedan sin första barndom hade flickorna med aldrig svikande
intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu
-- trots alla bekymmer -- kunde Agneta icke låta bli att vända sina ögon
mot den stumma harpan i vrån, över vars brustna strängar de vita fingrar
lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gång älskat
att kyssa.
Mamsell Fiken, som var långt mera erfaren än den oskyldiga Beata,
förstod naturligtvis strax, att hon icke kunde göra sin gunstling
»lajtnangten» en större tjänst än låta honom få vara ensam med den
älskade. Sedan hon fått sina gäster till att taga plats, ställde hon sig
själv mitt för dem med de ömkylda händerna i kors under bomullsförklädet
och funderade välvilligt på en förevändning att -- utan att tyckas
ohövlig -- avlägsna sig tillsammans med Beata, som nu också började
finna situationen tryckande. Om hon ändå hade haft litet kaffebönor i
huset! -- Men med de sista hade hon tyvärr måst traktera moran på Bofors
i går eftermiddag.
-- Vill lilla Beata kanske se på den värkensklänningen jag syr till
klockarens Sissa? fann hon äntligen lyckligt på att säga. Den blir
fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen -- så här!
Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt över sina knän.
Beata drog icke ens på munnen -- det var en känd sak, att i mamsell
Fikens ordbok betydde »exkyser» volanger, och uttrycket hade genom
mångårigt bruk nästan vunnit hävd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt
upp.
-- Ack ja, söta mamsell Fiken, det vill jag så rysligt gärna!
Agneta nämndes icke med ett ord, men skenet ansågs i alla fall räddat,
och mamsell Fiken förde strax, triumferande över sin diplomatiska
skicklighet, Beata ut i köket, där denna utan att mottaga vidare
förklaringar kröp upp på klaffbordet och trakterades med sin barndoms
älsklingsrätt: sirap på grovt bröd med torkade äppleskivor, medan hon av
hjärtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell
Fiken dryftade systerns olyckliga kärlekshistoria.
Men inne i kammaren satt Agneta ännu orörlig på soffan med händerna
under schalen och såg ned på sina korsbandsskor.
-- Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken äntligen stängde
dörren efter sig. Se på mig -- tala med mig ... Jag vet ju inte, vad jag
skall tro. Har du verkligen förlåtit mig eller ... eller ... är du i
ditt hjärta missnöjd med mig? ... Agneta?
Hon skakade matt på huvudet utan att vilja möta hans bedjande blick. Han
föll på knä vid den rankiga soffan och lade ömt bägge armarna om hennes
liv -- då först såg han, att de sänkta ögonen stodo fulla av stora
tårar.
-- Herregud, Agneta -- låt mig nu få förklara dig det alltsammans, bad
han sakta.
Agneta skakade ännu en gång på huvudet -- litet mera energiskt. Det
behövs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se på honom, det lönar
icke mödan ... Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.
-- För _den_ skull? frågade han misstrogen, halvt förödmjukad och halvt
förvånad. För _det_ ... du vet ... som faster Charlotte ville säga dig.
Min älskade flicka -- du begriper det nu inte riktigt, men tror du
verkligen någonsin, att du får en man, som inte har en sådan synd på
sitt samvete?
-- Jag vet inte, storgrät Agneta plötsligt hysteriskt. Det är ju inte
bara _det_! Det är naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog
begripa, men -- men ... jag har ju aldrig sett den där människan och
Stockholm är ju så långt borta! Nej, Joachim, hon såg plötsligt upp på
honom med sina stora, sorgset förebrående ögon, det är inte bara _det_.
Fastän ... hon drog sig indignerad tillbaka mot väggen. Hur _kunde_ du?
Men då Joachim ångerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes händer,
böjde hon sig också fram över honom och viskade förtvivlad:
-- Jag har aldrig tänkt på det förr -- jag tror inte ens, att jag har
vetat det ... Mamma har nu förklarat för mig, att det är förbjudet i
lagen, att det rent av anses för synd -- att gifta sig med sin köttsliga
kusin.
-- Inte annat än _det_! ropade Joachim lättad. Vi gå naturligtvis till
kungs. Det göra så många.
Agneta skakade bedrövad på huvudet. -- Det sade Karin Maria också, men
mamma sade, att du kunde inte vänta, att kungen beviljade dig någon
slags nåd, så som du burit dig åt i Stockholm -- och mot en
regementschef!
-- Och så kunde väl omöjligen faster Charlotte hålla sig längre från att
detaljerat berätta dig, _vad_ det var, som var så illa gjort? frågade
Joachim ironiskt, förödmjukad och förbittrad.
-- Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lågt. Jag vet inte, hur
det kom sig, men strax då jag såg ditt ansikte inne på kontoret, då
mamma började tala om det, så förstod jag ... Jag ville bara slippa att
_höra_ det. Det är ju alltid detsamma, hon såg envist ned på sina
fötter, och rösten blev litet lägre. Jag menar ... Hon tvärstannade och
utbrast därpå häftigt:
-- Det är ju själva saken, det kommer an på -- vem människan är, är mig
alldeles likgiltigt.
-- Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett ögonblicks
förbannat övermod, för en tös, som jag bryr mig mindre om, än jag bryr
mig om Bengta stugpiga, har förstört hela min karriär, ropade Joachim
bittert och ångerfullt. Törs du -- törs du verkligen ... när du nu vet,
hur eländigt nyckfull och lättsinnig jag kan vara?
Agneta lade bägge händerna på hans skuldror. -- Å, Joachim -- jag är
rädd för, att jag inte är riktigt dygdig, inte som mamma ... men ... men
... när jag nu har dig här hos mig -- det liksom _rör_ mig inte, allt
annat, det är så långt borta, så dimmigt och overkligt ... Nej, jag kan
inte säga, vad jag menar, och det är ju också detsamma -- nu, när lagen
ändå skiljer oss åt, slutade hon modlöst.
-- Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otåligt. Till och med
om både han och kronprinsen och alla de andra höga herrarna där uppe äro
aldrig så missnöjda med mig. Det nekas nästan aldrig -- det är en ren
formsak.
-- Mamma säger, att det också för din skull vore ytterst oklokt att nu
ingiva någon ansökan -- det skulle blott tjäna till att riva upp
skandalen på nytt, svarade Agneta sorgset men bestämt avvärjande. Hon
säger, att alla människor på det högsta skulle tadla, att pappa så
_snart efter_ ... Och hon säger, Agneta viskade nu, plågsamt förvirrad,
att folk ovillkorligen måste tro, att jag ... förstår du ... att jag är
en bra underlig och lättsinnig flicka, som -- som -- är så angelägen om
att ... nu då alla tala om dig ... Hon tystnade och sade därpå
beslutsamt, med fastare stämma:
-- Jag kan så väl begripa, att hon har rätt, att det naturligtvis måste
se illa ut, att vi ... efter det du nu har bott här i huset så länge ...
Hon tvang sig till att se på honom och böjde sig därpå fram, med bägge
händerna för ansiktet. Å, det är som om jag skulle sjunka i jorden av
skam, när jag bara tänker på, hur nedrigt ... hur folk kunna lägga ut
allting!
Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade
avbrutet och ansträngt. Han reste sig upp, vit ända till läpparna av
vrede och ovilja.
-- Du har rätt, sade han. Och förrän hela Skåne skall tala om Agneta
Skytte, som om hon vore en förförd tjänstetös, som blir tvungen att
gifta sig med den förste bäste don Juan -- det var ju så din mor kallade
mig? -- så ...
Agneta teg. Hon var lika blek som han och slöt -- liksom krampaktigt --
en sekund hårt igen ögonen, medan han talade. Han hade förstått och
omsatte nu hänsynslöst majorskans varsammare antydningar i rena ord.
De voro bägge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och
tillbaka i rummet och sade tvärt, hårt:
-- Jag visste inte, att jag hade _så_ dåligt rykte.
Och då hon ännu ingenting svarade:
-- Du är lätt att skrämma, min duva.
Agneta rätade på sig, hennes bruna ögon sågo trotsigt, förebrående in i
hans.
-- _Ännu_ har ingen skrämt mig ifrån att göra vad jag vill.
Han vände sig hastigt emot henne.
-- Och likväl säger du, att du icke vill veta om mig mera?
-- Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte _nu_. Jag vill,
att vi åtminstone skola vänta, tills stormen har lagt sig och folk
hunnit glömma.
-- Och under tiden skall jag gå här på Munkeboda, misstrodd av hela
trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med
hittar på att högt eklatera din förlovning med Stjerne. Du tycks ju inte
göra synnerligt motstånd ...
-- Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger
du ...
Men Joachim var utom sig och hörde inte på vad hon sade.
-- Det är alltså din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en
annan mes skall gå här -- kanske i åratal -- och inte våga tala till
dig, inte våga röra vid dig ... Agneta! Han tvärstannade mitt för henne.
Jag säger dig, jag blir tokig av det.
-- Men jag blir inte hemma, mumlade hon och såg upp med tårar i ögonen.
Mamma vill skicka bort mig ...
-- Såå? ... Han mötte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt:
-- Du kan hälsa faster Charlotte, att det behövs inte. Inte för _min_
skull. Jag reser i stället.
Han började återigen gå fram och tillbaka i den trånga kammaren --
uppretad, otålig, med tummarna i västfickorna, medan han häftigt
fortfor:
-- Att taga avsked från armén hade jag alltid tänkt -- för _mig_ finns
det ändå ingen karriär längre på den banan. Och sanningen att säga är
jag inte vidare ledsen över det! Sedan jag kom hit, känner jag tydligt,
att jag egentligen duger bättre till att hjälpa farbror Niklas att plöja
och bryta sten än till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och
kärleken till landet, till Munkeboda -- till själva jorden här -- den
ligger i blodet på mig, som hos alla Skyttar. Men nu ... han slog ut med
handen. Gudskelov, att fransmännen tyckas få fullt upp att göra i
Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här i världen!
-- Du menar då inte? ... Agneta sprang upp. Du _kan_ inte slåss sida vid
sida med fransmän! ropade hon i det hon i sin ångest med plötslig
sinnesnärvaro grep till närmast liggande invändning. Kom ihåg, att din
far föll för en fransk kula!
Joachim blev stående mitt för henne -- deras ögon möttes.
-- Du tar fel. För det första stupade min far i kamp med ett av
kejsarens tyska regementen, och för det andra tror jag inte det duger
att ställa dem, som nu äro herrar i Paris, till ansvar för vad som
skedde vid Leipzig anno 13. De skulle visst i hög grad betacka sig! Nej!
tillade han egensinnigt, i det han vände sig om på klacken och åter
började sin vandring fram och tillbaka mellan fönstren och dörren, i
morgon dag vänder jag mig till chefen för det franska krigsministeriet.
Han såg flyktigt upp på henne i förbifarten, och då hon inte svarade,
tillade han litet exalterat:
-- Grekland hade jag naturligtvis hellre offrat mitt blod, men det
behöver mig icke längre. Å -- hade det bara varit för femton år sedan!
_Då_ hade man överallt i Europa bruk för en förtvivlad karl och en ärlig
värja.
-- Joachim! Agneta tog ett steg fram, och schalen föll från hennes
skuldror, i det hon lade handen på hans arm. Jag uthärdar inte att höra
dig tala på det här sättet -- jag förbjuder dig att resa.
Han stannade, och utan att taga händerna ur västfickorna, såg han henne
rakt in i ansiktet, som nu var helt nära hans eget. De voro i detta
ögonblick så lika varandra som bror och syster.
-- Får jag fråga dig, vad annat som är för mig att göra?
Hon slog plötsligt bägge armarna om hans hals och böjde huvudet
tillbaka. -- Vänta, säger jag dig! Vänta!
Han drog henne häftigt intill sig.
-- Men jag _vill_ inte vänta, du -- jag _kan_ inte vänta. Jag vill, att
du i detta ögonblick, då det gäller att hålla ihop -- modigt, utan alla
förbehåll och utan allt betänkande skall säga ditt ja eller nej.
Begriper du mig?
Agneta var så ond över hans okloka hänsynslöshet, som hon insåg blott
skulle förstöra alla deras utsikter och inte föra dem ett steg vidare,
att hon -- i det hon gjorde en rörelse som för att rycka sig ur hans
armar -- häftigt svarade:
-- Du vill alltså sätta mig kniven på strupen -- du tror du kan tvinga
mig? ... Men om du så hotar mig med vad som helst, så får du mig ändå
inte till att låta bli att göra det som jag _vet_ vara klokt och rätt
... det enda förnuftiga ...
-- Du är ändå faster Charlottes äkta dotter, märker jag, sade han
hånande, utom sig av vrede över hennes sega och oväntade motstånd.
»Klok» -- »förnuftig» -- framför allt!
Agneta höjde stolt huvudet: -- Om du säger ett ord till om mamma, som,
vad hon än gör, alltid vill mig väl -- går jag. Med schalen på armen
gick hon rak, med högburet huvud, mot dörren.
Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han -- brutalt -- böjde
hennes huvud tillbaka, höll han henne fast som i ett skruvstäd.
-- Du går _inte_, utbrast han nu alldeles desperat, inte förrän du en
gång för alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill göra gemensam
sak med mig, som jag har rätt att fordra.
Agnetas ansikte var alldeles inunder hans -- med handen tvang han hennes
nacke mot sin skuldra -- hennes bruna ögon gnistrade in i hans.
-- _Nej!_ sade hon kort, hest och slet sig med en kraftansträngning
ifrån honom.