VIII.

Nils Olof Stjerne ansågs visserligen i allmänhet rätt trög, när det

gällde att fatta eller genomdriva ett avgörande beslut, förslöad som han

blivit genom moderns härsklystnad, men han var envis och trotsig som en

äkta skåning och därtill starkt betagen i Agneta, vilken han, oaktat

hennes tydliga motvilja -- förlitande sig på föräldrarnas löfte -- ansåg

för sin trolovade brud. Icke heller var han synnerligen rädd för Joachim

Skytte som egentlig friare betraktad -- lagen, som icke utan särskild

tillåtelse kunde upphävas, skilde ju kusiner åt -- men ända sedan den

unge mannen, företrädd av ryktet om sina lätta segrar hos det täcka

könet, kommit till Munkeboda, hade baronen instinktivt varit svartsjuk

på honom, och Joachims övermodiga och hänsynslösa sätt hade nu ännu

ytterligare uppretat honom. Utan att spilla tid lät därför herren till

Marieholm nästa morgon spänna för sin schäs, och utan att denna gång

bedja sin sällskapsherre följa med, körde han ensam raka vägen till

Munkeboda.

Joachim hade ännu icke fått tillfälle att tala med Agnetas föräldrar.

Först då hela familjen redan satt samlad vid kvällsbordet, hade han

kommit hem från sin utflykt till Marieholm, och icke förrän de om

aftonen gingo uppför trappan -- som vanligt övervakade av faster

Charlotte med talgljuset -- hade han fått tillfälle att med ett par

hastigt viskade ord underrätta Agneta om, hur det gått.

Det var den första maj, och enligt en gammal tradition på Munkeboda

skulle kreaturen då för första gången släppas ut på gräsbete. Då det

emellertid var tunt med gräset denna första maj, blev det heller inte

mycket med betandet -- djuren kommo blott ut ur båsen, och hela festen

inskränkte sig till, att de fingo ett par timmars motion och frihet.

Korna stodo sävliga och tunga utanför fähusdörren och råmade stilla ut i

den friska luften, i det de sträckte på halsen och slött stirrade ut

framför sig med sina stora melankoliska ögon. Kalvarna däremot dansade

klumpigt och muntert omkring med sina långa ben och hoppade ystra och

bångstyriga åt sidorna, när man jagade dem, livade av solskenet.

Högtidligheten -- ty så ansågs det nästan på Munkeboda, där våren på

detta sätt nu liksom officiellt erkändes -- bevistades från början till

slut av gubben majoren själv, som med långpipan dinglande i ena mungipan

och kasketten skjuten tillbaka i nacken, tillika med Joachim egenhändigt

hjälpt till att lösa kräken och nu stod och förnöjt betraktade dem. På

kökstrappan sutto flickorna med schalar över axlarna och njöto barhuvade

av solskenet, som verkligen i dag var ovanligt varmt och vårlikt.

Vagnen från Marieholm körde långsamt in genom grindarna -- ladugården

var skild från manbyggnaden och dess grusade gård blott genom själva den

smala Munkebodavägen -- och baronen, som var en erfaren kusk och lantbo,

tog naturligtvis vederbörlig hänsyn till de lösa kreaturen.

-- Se god dag, bror Stjerne! ropade majoren jovialiskt emot honom, medan

flickorna i samma ögonblick försvunno från trappan. Joachim, vilken

tillika med ryktaren intresserad höll på att undersöka en kalvs skadade

bakben, såg däremot icke strax den främmande.

Baronen steg långsamt ur schäsen -- klappade lugnande vallacken, som

oroligt skyggade för korna; och frågade ovanligt stelt och formellt, om

hans ärade bror tilläte honom att säga honom några ord i enrum.

Inne på kontoret, innan han ännu fått tillfälle att hälsa på majorskan,

vilken -- som vanligt, när det kom främmande -- strax gjorde toalett,

sade han genast sitt ärende och bad om tillåtelse att ännu i dag få tala

med fröken Agneta: han hade skäl -- här såg han upp med en blick, som

gjorde gamle Niklas Skytte helt beklämd och obehaglig till mods -- han

hade skäl att önska förlovningen definitivt eklaterad så fort som

möjligt.

Utan att göra vidare frågor -- nästan rädd härför -- lät majoren strax

skicka bud på fröken Agneta och hennes nåd. -- Bed för all del hennes

nåd också komma! ropade han efter Bengta, helt nervös vid tanken på att

vara ensam under den scen, som förestod.

Det första Joachim känt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit

den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvärs över gården

uppför kökstrappan, där flickorna nyss suttit och ropat och nickat till

honom. Han förmodade, att de gått upp på loftet, men på vägen genom

köksförstugan hejdades han av Beata, som försiktigt stack ut huvudet

genom den halvöppna dörren till den för ögonblicket tomma folkstugan,

och hemlighetsfullt gjorde tecken åt honom att komma dit in.

På en av långbänkarna där inne framför det vitskurade matbordet satt

Karin Maria, medan Agneta med schalen över huvudet låg på knä framför

henne och borrade ansiktet ned mot systerns klänning.

-- Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim förfärad, i det han

trädde in. Vad står då på?

Agneta såg upp med ett blekt, förskrämt ansikte -- Joachim gick strax

fram till henne.

-- Men Agneta ... han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att

det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som

plötsligt börjat gråta. Är det, för det att Stjerne? ... Och du, som

lovade mig att inte vara rädd!

-- Jag är inte rädd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med

pannan mot hans skuldra, inte för _honom_. Men mamma ... Jag har ju

alltid varit van att lyda mamma!

Karin Maria reste sig plötsligt upp och ställde sig vid sidan av

systern: -- I _detta_ lyder du ingen utom ditt eget hjärta, Agneta, sade

hon högtidligt.

Joachim såg upp -- han räckte Karin Maria handen.

-- Karin Maria ... Du håller med oss? ... utbrast han förvånad,

tacksamt.

Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville säga något,

men i detsamma kom stugpigan Bengta brådskande in. Beata, som skulle

bevaka dörren, hade naturligtvis glömt sina plikter och stod och

snyftade av rörelse med näsduken för ögonen.

-- Fröken Agneta ... Pigan blev stående med öppen mun och spärrade upp

ögonen: stod inte löjtnanten där och höll fröken Agneta i famn! Och ändå

visste ju var själ i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen på

Marieholm!

Agneta rätade hastigt på sig -- hon var alldeles blek.

-- Vill du, att jag skall gå med? frågade Joachim sakta. De hade

naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gällde.

Hon såg ett ögonblick tvekande på honom, frestad -- Karin Maria sade

bestämt och avgörande:

-- Det duger aldrig i världen. Det är Agneta, som blir frågad, och

Agneta allena skall svara ... För resten skulle det bara reta mamma

förfärligt, tillade hon lägre, och honom naturligtvis också ...

Agneta tryckte bägge händerna mot bröstet -- i dörren vände hon sig om

och såg hjärtslitande på Joachim med sina praktfulla, nu tårglänsande

bruna ögon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.

-- Låt henne bara gå, viskade Karin Maria. Och hon tillade högt, då

Agneta tillika med pigan redan var utanför dörren: Du kan vara alldeles

lugn, kusin -- ingen tvingar Agneta lika litet som någon av oss andra.

Hennes nåd, vilken vid alla högtidligare tillfällen ansåg det nödvändigt

att vara »i paryr», hade ännu icke infunnit sig, då Agneta som strax

utan förberedelser efterkommit kallelsen, trädde in på kontoret till sin

far.

Hon var blek och darrade, så att hon måste hålla sig fast i närmaste

stol, medan hon med nedslagna ögon och detta trotsigt bestämda drag

kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg för friaren.

-- Agneta, min lilla flicka ... harklade majoren sig olycksbådande

högtidligt. Han såg oroligt från sin dotter till baronen, och då ingen

av dem tycktes vilja möta hans blick eller gåvo honom den ringaste

uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han plötsligt

vände ryggen och gick bort och ställde sig med händerna i byxfickorna

vid det bortersta fönstret, mumlade han hastigt:

-- Tala _själv_ med henne, bror Stjerne -- du är då egentligen närmare

till det än jag.

Nils Olof Stjerne stod och såg på Agneta: späd och smärt, med den bara,

vita armen fast stödd mot stolsryggen framför henne, huvudet djupt sänkt

mot bröstet, som oroligt höjde och sänkte sig under den hemvävda, rutiga

schaletten. Han närmade sig långsamt.

-- Fröken Agneta, sade han lågt med en röst, som stockade sig. Er far

har givit mig lov att fråga, om fröken ... om Agneta ... Han kom icke

vidare, teg ett par sekunder och grep så plötsligt lidelsefullt hennes

hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min

hustru aldrig skall behöva ångra, att hon sagt ja.

Agneta tittade skyggt upp. -- Herr baron, började hon sakta, med svag

röst, det gör mig ont ...

Han höll ännu hennes hand, som han häftigt tryckte.

-- Säg icke mer! ... Agneta kommer att ångra sig. Tänk efter -- tänk

efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprört. Låt icke den pojken

med sina lösa fraser locka er från att bryta ett gammalt löfte ...

-- Jag har aldrig givit något löfte, ropade Agneta indignerad.

I detta ögonblick öppnades dörren raskt utifrån, och majorskan stod på

tröskeln. Hon hade i detsamma hon trädde in hört Agnetas sista ord och

uppfattade genast, förberedd av pigan som hon var, vad som stod på.

-- Dina föräldrar ha givit det i _ditt_ namn, utbrast hon häftigt

uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hälsa på Stjerne -- hon, som

annars var så artig mot främmande. Du är så god och rättar dig därefter.

Denna brutala befallning väckte hela Agnetas ännu slumrande kvinnliga

självkänsla. Hon ryckte hastigt sin hand till sig och vände sig mot

modern.

-- Mamma! Hon såg henne rakt in i ögonen. Ni kan försöka att _tvinga_

mig, om ni vill, men aldrig i livet säger jag ja till Stjerne.

-- Hon är tokig, brummade majoren borta från sitt fönster. Hon vet inte

sitt eget väl. Men bror skall inte bry sig om det -- det går över. Det

går snart över, skall bror se ...

-- Det går _inte_ över, tog Nils Olof hett i. Det går inte över, säger

jag, förrän den drummeln Joachim kommit från gården.

-- Om jag så aldrig hade sett min kusin, ropade Agneta förbittrad, bragt

till det yttersta, så ville jag ändå inte haft baron. Inte för något

pris!

Majorskan tog sin dotter hårt i armen. -- Står det så till? frågade hon

skarpt. Har Joachim understått sig att gå och prata dumheter med dig?

Var har jag då haft mina ögon, som inte har sett det!

Och då Agneta teg -- trotsig och förbittrad -- tillade hon lugnare, i

det hon halvt frågande såg på Stjerne:

-- Men det är omöjligt ... Jag skulle ha upptäckt det för länge sedan

...

-- Vad han har sagt till Agneta, vet jag inte, utbrast baronen, nu

alldeles utom sig, men åtminstone är det säkert, att han kommer till mig

och på det oförskämdaste sätt i världen skryter av sin fortune hos min

fästmö.

Majorskan betänkte sig ett ögonblick. -- Skytte, sade hon myndigt, kalla

strax på vår brorson. Och _du_, ma chère, hon vände sig till sin dotter,

du skall få veta, innan det är för sent, att du har ett par föräldrar,

som äro klokare än du! Har du så litet vett, att du hux flux går och

förgapar dig i den förste bäste Corydon, som råkar säga dig ett par

dumheter, så ... Ja, då förtjänar du sannerligen inte bättre, än att man

tar i med hårdhandskarna!

Agneta svarade icke ett ord. Hon kände i detta ögonblick, under det hon

väntade på Joachim, en så ohygglig och våldsam spänning, att det var

liksom om något inuti henne brast eller sprängdes. Nästan omedvetet

rätade hon på sig i sin fulla längd och höjde huvudet -- i denna stund,

då hon, ansikte mot ansikte med sina föräldrar och den man, de valt åt

henne, tvangs att försvara sin unga kärlek, sitt eget hjärtas rätt, blev

hon fullvuxen.

Joachim, som, sedan han skilts från Agneta, väntat ute i förmaket, kom

nu in tillsammans med farbrodern och låste dörren efter sig. Majorskan

satte sig tungt ned i den kinesiska korgstolen, så att den knakade. Hon

var så ond och upprörd, att de breda mössbanden under hakan riktigt

skälvde.

Joachim gick bort och ställde sig bakom Agneta -- han lade lätt armen

kring hennes liv.

-- Bäste farbror Niklas, goda faster Charlotte, började han fast men

fullkomligt artigt och behärskat -- han hade, medan han väntade där ute,

tänkt över, vad han ville säga. Ni få icke uppfatta det som trots eller

brist på vördnad hos en, som fullväl vet, hur mycket han är eder

skyldig, men -- det kan inte hjälpas -- Agneta och jag måste ha lov att

tillhöra varandra. Han såg vädjande på dem, och då ingen svarade,

tillade han manligt avgörande:

-- Nu vet ni det. Och det svär jag på, att varken godvilligt eller med

tvång avstår jag från min kusin.

Vid hans ord, bara vid ljudet av hans röst kände Agneta en oändlig

lättnad -- liksom en känsla av befrielse från den ogillandets och

ensamhetens tyngd, som hittills tryckt henne. Nästan utan att veta om

det, lutade hon sig ofrivilligt tungt tillbaka mot Joachim -- han märkte

det och lade armen fastare kring hennes liv.

-- Förskona oss åtminstone från era _scènes d'amour_! ropade majorskan

förbittrad. Hon satt -- som hon sedan anförtrodde sin man -- och

»skämdes ögonen ur sig» för Stjerne, som stod stel och rak med ena

handen instucken i rocken, och lät Agnetas moder föra sin talan. Får man

fråga, när majorskan var ond, föll hon gärna in i det förra seklets vana

att tala franska, hur länge Joachim varit _aux petits soins_ för min

dotter?

-- Sedan den första dagen jag såg henne! svarade den unge Skytte varmt.

-- Det var bra fort efter din andra, mer celebra amourett! kunde

majorskan i sin förbittring icke låta bli att utbrista.

Joachim blev mörkröd ända upp i pannan av skam och vrede. Agneta vände

på huvudet och såg förvånad upp till honom.

-- Charlotte! ropade majoren förebrående -- rätt skarpt. Men då han i

detsamma mötte sin hustrus blick, tillade han genast mera spakt:

-- Är det inte onödigt, att Agneta får besked om den där dumma

historien?

-- Det är inte onödigt att din dotter får veta, vad det är för en

lättsinnig don Juan hon i sitt oförstånd föredrar framför en hederlig

och rangerad friare, avgjorde majorskan bestämt.

Det blev ett ögonblick alldeles tyst i rummet. Agneta stod orörlig i

samma ställning, stödd mot sin kusins skuldra och med sänkta ögon.

Majorskan kände en plötslig avsmak för att tala mera om saken, men tvang

sig till det. Hon reste sig upp och sade stående, med stor värdighet:

-- Joachim är sannerligen inte värd ditt rena hjärta, min stackars lilla

flicka. Om du bara visste, hur han nyss i Stockholm ...

Agneta rätade plötsligt på sig -- hon slog upp ögonen och tog avvärjande

ett steg fram emot sin moder.

-- Mamma behöver ingenting säga -- jag vet alltsammans! sade hon

hastigt, stolt.

-- _Vet_ du det? ropade majorskan förbluffad. Vem i all världen har haft

den oerhörda fräckheten att berätta dig ...?

-- Jag vet alltsammans, upprepade Agneta tonlöst, denna gång med tydlig

ansträngning.

De förstodo alla plötsligt, att hon talade osanning, att hon rakt

ingenting visste, att hon, ömtålig i sin egen renhet, ädelmodig i sin

kärlek, instinktlikt intet _ville_ veta, som i hennes egna och andras

ögon möjligen kunde nedsätta den man, åt vilken hon nu en gång givit

sitt lilla stolta hjärta.

Och utan att vänta på svar, utan att se på någon, utan att vilja möta

Joachims blick, då han -- plötsligt blek av sinnesrörelse, häftigt, med

utsträckt hand -- tog ett steg fram emot henne -- gick Agneta Skytte

långsamt ut ur rummet.