X.

Kristianstad den 20 maj 1830.

Kära systrar!

Genom pappa ha ni väl redan hört tillräckligt om resan, och till mamma

skrev jag ju om, hur riktigt vänligt och aimabelt både moster Fagerhjelm

och Susen, ävensom farbror själv togo emot mig i Kristianstad. Jag

glömde bara att säga, att när vi ätit middag i Röinge, så glömde jag

mammas sidenhalsduk, som hon lånade mig (ni vet, den smutsiga, gula, som

mamsell Fiken färgade i vintras och som smiter). Men gästgiverskan har

nog tagit vara på den, ifall någon hör efter den. Det var meningen, att

jag skulle bott inne i Susens rum, men det upptäcktes, att det blev

alltför trångt, och därför ligger jag i stället i det lilla gavelrummet.

Där kan jag också se trädgården, som redan är alldeles grön. Var dag går

jag till moster Netten och spelar för henne, och nu spelar jag riktigt

svåra études och andra stycken. Om kvällarna läsa vi nästan alltid högt

i professor Geijers böcker, som moster tycker äro så gedigna. Men vi

sitta längre uppe än hemma, så att ibland är jag mycket sömnig.

Jag har varit på två supéer och en bal, sedan jag kom hit, och Susen

säger, att det är riktig tur, då det är ovanligt, att någon ställer till

något så sent på saisonen. På balen hos Rhenfelts hade jag min nya

bobinettsklänning och jag blev mycket uppbjuden (till och med anglaisen,

fastän jag i början inte kände många). Där var en ung kornett från

Stockholm, som kände faster Anne-Ulla och många andra av vår släkt; han

gjorde allt för att underhålla mig, men jag var mycket fière och

retirée. I det hela bryr jag mig inte stort om att höra på

Kristianstadsherrarnas doux-propos som moster Netten säger, men

naturligtvis är det roligt, att alla människor äro så snälla och artiga

emot mig.

Här är riktig sommar nu, och det vore bra, om mamma kunde skicka mig min

gamla sommarhatt att ha till vardags, den nya med blommorna är så

ömtålig. Om mamsell Fiken är snäll och hjälper Beata med att tvätta

banden, kan den bli riktigt snygg, och det är nog någon av bönderna, som

snart far in till staden.

Ha pingstliljorna på min rabatt blommat ännu? Ack, mitt kära, kära

Munkeboda! Jag skulle aldrig bry mig om att bo på något annat ställe i

hela världen! Jag tycker inte, ni skriva om _allting_. Jag vill veta

_allting_. Jag vet ju, att ni alla, pappa och mamma och ni allesammans

läsa mitt brev, därför ber jag inte hälsa _någon_ särskilt, men jag

tänker på er _alla_ och på Munkeboda dag och natt. Varen förvissade om

detta.

Eder innerligt älskande syster

_Agneta Eliana Skytte_.

Faster Charlotte hade beslutat att alltid egenhändigt bryta alla brev

från sin yngsta dotter -- trots den goda kristliga uppfostran, hon

visste med sig att hon givit henne, var hon dock inte riktigt säker på,

om det icke möjligen kunnat insmyga sig en eller annan förbjuden

hälsning till »en viss person». I de få brev, som hittills kommit, hade

hon emellertid icke upptäckt det allra ringaste av den sorten, och hon

gladde sig redan över att Agneta började »ta sitt förnuft till fånga»,

samt gick så långt i sin godmodighet, att hon icke ens låtsade märka,

att Joachim lika så väl som familjens övriga medlemmar med egna ögon

läste breven från Kristianstad.

Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata på var sin

sida om marmorbordet läste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan

de med var sitt papper framför sig och ett trasigt bläckhorn mellan sig

skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med händerna i fickorna

otåligt fram och tillbaka på golvet.

-- Hon talar inte om annat än sina gamla klänningar och hattar och

kavaljerer och kornetter och skräp och bjäfs! Han stannade bakom Beatas

stol och sträckte sig ännu en gång efter det ofta lästa brevet på

bordet. Inte en enda gång nämner hon mig -- inte med ett ord! Icke ens

mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu

icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar på

brevet, som hon fick med sig, och som hon _måste_ ha funnit. Ja, för du

_har_ ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vände sig

plötsligt misstänksamt, fientligt mot Beata.

-- Jag försäkrar dig, sade den stackars Beata gråtfärdig, hon hade redan

hundrade gånger hört denna beskyllning. Jag lade det _så_ ordentligt ned

mellan två av hennes nya linntyg ...

Karin Maria satt och bet i gåspennan. Hon sade fundersamt:

-- Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av

»alla» och »någon» och ... allt sådant där ... Låt mig se brevet igen!

Joachim räckte henne det -- litet mera hövligt, än han tagit det. -- Hon

kunde då ha skrivit mitt namn åtminstone: »Hälsa kusin Joachim» -- det

hade inte varit kriminellt, och det hade visat att ... Enfin, att ...

att hon åtminstone inte rent av hade glömt mig för sina förbannade

kornetter, som kanske till på köpet tuta henne öronen fulla med sina

dumheter! Han började åter nervöst spatsera upp och ned i rummet.

-- Nämna dig, sade Karin Maria indignerad, varför skulle hon det? När

hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma -- och det till rakt

ingen nytta. Och du kan då väl aldrig begära, att hon skall skriva till

_dig själv_?

-- Varför inte? ropade Joachim häftigt. När hon vet, att jag går här och

pinas ihjäl av oro, så som sakerna nu stå. Hon kunde göra det under

mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata ... Det vore den enklaste

sak i världen -- så lätt som fot i håsa!

-- Något så fantastiskt, något så ... Karin Maria letade indignerad

efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.

-- Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim

upproriskt. Nu måste jag försöka att skriva till henne igen. Men det

blir en fan så konstig historia, ty det kan väl inte ske på annat sätt,

än att jag stjäl nyckeln till postväskan eller själv i hemlighet rider

med brevet till Kristianstad. Ty här finns inte i hela trakten en

människa -- åtminstone ingen, som har med posten att göra -- på vars

välvilja eller diskretion jag kan lita, när det gäller mig och Agneta.

-- Var nu inte galen, Joachim! avbröt Karin Maria strängt. Jag är säker

på, att vi kunna hitta på råd.

-- Så säger du alltid, kusin; Joachim vände uppretad sitt vackra, mörka

ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun längre. Här går

jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört

ifrån henne. Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en

hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om ... Joachim höll på att säga:

»om hon har förlåtit mig», men han hejdade sig. Varken han eller Agneta

själv hade med ett ord berättat flickorna, vad som den sista

eftermiddagen förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim

hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som han, men han

hade icke fått den minsta bekräftelse därpå. Nästa morgon hade majoren

själv fört sin dotter till Kristianstad med ett brev från majorskan till

hennes släkting, krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma och

förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från Agnetas

läppar, innan hon tidigt på morgonen -- blek, med nedslagna ögon -- i

hela familjens närvaro formellt räckte honom sin hand till avsked.

Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst

förtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket

han på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera ned i

Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken på, att

hon funnit och läst denna epistel.

Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro nu tämligen vana

vid Joachims »Roquairoller», som Beata med en ytterligt

begreppsförvirrad och sorgligt ogrammatikalisk häntydning på Jean Pauls

berömda »Titan» kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet

och oro över att intet höra från den flicka han så varmt, så häftigt och

uppriktigt älskade.

Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och betraktade halvt vredgat,

halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta huvudena och händerna, som

sirligt och betänksamt präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå

tog han raskt i dörrklinkan, nickade otåligt och inte synnerligen

hövligt till kusinerna och gick hastigt sin väg.

-- Men kunde jag ändå inte ... Beata såg vädjande upp på systern, kunde

jag ändå inte på något fint sätt infläta något om Joachim -- om hur

bedrövad och villrådig han är? Vad tror du, Karin Maria?

Karin Maria skakade på huvudet. -- Mamma upptäcker det strax och tycker,

att det är dumheter av dig. Slutet på historien blir bara, att du inte

får skicka i väg brevet.

Beata satt och stirrade ut framför sig med pennan i handen -- hon hade i

alla fall tagit sitt parti.

Den skeptiska Karin Maria märkte det icke, och utan att vidare meddela

sig med varandra, fortforo de båda flickorna att skriva flitigt, oroliga

för att matklockan skulle ringa och avbryta dem.

-- Nu skall du höra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomsökt

sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken,

strödde Beata rikligt med sand över det hela och viftade ännu

ytterligare med det i luften för att få det torrt, innan hon med en viss

författarestolthet började:

-- Kära syster Agneta!

-- Det kan du då hoppa över! avbröt Karin Maria otåligt.

-- Herregud, de två orden! sade Beata stött och något avkyld. Ja -- så

har jag naturligtvis börjat med att berätta om allt möjligt här hemma,

och att mamsell Fiken i går fått sex iglar för sin tandvärk av

Lövsjö-Anna, och att jag nu vävt trettio alnar på det skotskrutiga

bomullstyget och om prostinnans födelsedag ...

-- Det har jag också skrivit om! avbröt Karin Maria igen med en blick

ned i sitt manuskript.

-- _Naturligtvis_, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan väl

begripa, att vi inte ha så många fêter att berätta om. Har du också

nämnt, att komministern nu äntligen tycks ha beslutat sig för Ottilie?

-- Ja visst. Det var ju det allra intressantaste ...

-- Så får hon veta det från två håll då, det kan inte hjälpas! Beata

ögnade resignerat igenom sin skrivelse och satte ännu ett par

skiljetecken, medan hon talade. Hör nu efter vad jag vidare har sagt:

»Alla hos prostens frågade oändligen vänligt efter dig och bådo att bli

ihågkomna, när vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro också

med, men de spelade för det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott

ståndspersoner -- hör nu väl efter! -- äro så intresserade av dig och

vilja så gärna tala om dig och din Kristianstadséjour. Lille Hans

Larsson, du vet Lars Hanssons äldste, som vi fått till vaktepåg ...»

-- Det heter vallgosse, rättade Karin Maria.

-- Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invände Beata

missnöjd över de oupphörliga avbrotten. Och det passar ju för resten

inte alls på en sådan liten byting i värkensbyxor och träskor!

»-- -- -- Och en, _som han är lik_, fortfor hon därpå med mystiskt

eftertryck, gör aldrig annat än talar och tänker på Agneta.» Hon såg

triumferande upp på systern.

-- Men vad i all världen är detta för galenskaper! utbrast Karin Maria

förvånad och utan att förstå.

Nu blev Beata verkligen förnärmad. -- Galenskaper! Det är ett mycket

fint sätt -- och dessutom det enda möjliga -- att skicka Agneta en

hälsning från stackars kusin Joachim, så att mamma icke upptäcker det.

Minns du inte, att vi i början alltid brukade säga, att Joachim över

pannan och ögonen hade ett sådant tycke med lille Hans? ... Agneta själv

anmärkte det så ofta. Om jag tordes skulle jag stryka under »en» -- då

_måste_ hon förstå det, så vida hon inte är idiot.

-- Låt mig se ... Karin Maria genomläste med mera aktning de sista

raderna. Ja, du har rätt, det är ganska fiffigt ihopkommet, när man bara

kan gissa det. Du kan mycket väl stryka under -- det gör du ändå så

ofta, att mamma alldeles inte fäster sig vid det.

Uppmuntrad av sin kritikers gillande, fortfor nu Beata i en mera

dramatiskt deklamerande och känslofull ton än hon förut vågat använda.

»Ack, älskade Agneta! Du skulle bara veta, hur vi här uppe på loftet

tala om och tänka på dig. När vi se de ljuva liljorna, som nu blomstra

på din rabatt och höra de glada sångfåglarna, som ...»

-- Det går aldrig an, Beata -- mamma tror att du är tokig!

-- Hon kan väl förstå, att våren inspirerar en till litet poesi ...

Mamsell Fiken och prostens Ottilie tala ofta mycket grannare i bara

vardagslag. Men naturligtvis kan du nog förstå, att det är _hans_

känslor jag vill uttrycka och inte mina egna. Det begriper naturligtvis

Agneta strax.

-- Där är kusin Joachim på loftet. Karin Maria reste sig hastigt. Du

måste nödvändigt låta honom höra det först, innan du skickar det i väg.

Karin Maria öppnade försiktigt dörren och vinkade på kusinen, innan han

ännu hunnit försvinna i trappan. Beata läste ännu en gång upp sitt opus

-- med något lägre stämma och inte så stor aplomb. Joachim gapskrattade,

plötsligt i gott humör, men förklarade nådigt, att »det var bättre än

intet».

-- För resten skall du inte göra dig så mycket besvär, min snut, han

behandlade Beata på ett helt annat familjärt sätt, än han någonsin

vågade använda emot Karin Maria. Nu har jag fattat mitt beslut, och vid

första lägenhet -- man måste ju alltid vänta på »lägenhet» i detta

förbannade land -- sätter jag det i verket!

-- Det är då väl aldrig någon ny obetänksamhet, kusin? förmanade Karin

Maria ängsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev för att

senare sändas inuti föräldrarnas.

-- Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert,

skälmaktigt retsamt. Själv tycker jag, att det är det enda förnuftiga,

jag för ögonblicket kan göra. Och jag är förvånad över, att jag behövt

nära på en hel odräglig månad för att komma till det resultatet.

-- Jag hoppas, att du -- vad du än gör -- alltid tar hänsyn till pappa

och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.

-- I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar än

förut, tar jag nu och alltid blott hänsyn till mig själv och Agneta. Jag

skulle skämmas för mig själv, om jag gjorde annat.

Beata såg med en viss beundran upp på sin vackre kusin. Hon önskade i

detta ögonblick, att någon ville tala om henne på samma sätt. Karin

Maria teg.

-- Hör på, kusin Beata! Joachim stod redan med handen på låset. Det är

inte värt, att du deklamerar det där för andra -- mamsell Fiken t. ex.

-- det där om likheten, menar jag. Folk räknar så förbannat dåligt, när

det gäller att lägga ihop fakta. Han skrattade självsvåldigt, i det han

stängde dörren efter sig.

Beata blev röd som blod ända ned under halsringningen. Hon sade

indignerad till Karin Maria:

-- Han menar, att folk kunde hitta på att säga, att lille Hans var

_hans_ -- hans pojke!

-- Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du får akta

dig för vad du säger, kära Beata. Andra människor ha nästan lika mycken

fantasi som du själv.

-- Du godaste! ... var det enda Beata kom sig för att säga.