V.

Klockan sex på eftermiddagen -- just då Joachim mitt på gårdsplatsen i

en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen,

vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel,

nästan höll på att falla i sken -- körde krigsrådet Fagerhjelms gamla

gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt

nog att göra med att lugna Ajax, som -- med näsborrarna nedåt, stramt

hållen tillbaka -- stod och skrapade med frambenen och frustade, att han

var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur

ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i

förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på

blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i

det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan

till sitt rum, där han -- med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna

-- gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och

en soupçon välluktande pomada i tupén.

När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd

av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu

inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam

kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en

aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det

förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt

mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades

med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig,

skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i

det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte

hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända

glaslampetterna -- två på var långvägg -- underhöll faster Charlotte

borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda

blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung -- eller åtminstone yngre

-- flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan

två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan

unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket

skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes

redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.

Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för

krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck -- yngre och _något_

fylligare än den andra -- samt fick äntligen efter åtskilliga bildade

fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till

fröken Susen.

Joachim svor strax på, att hon var -- ta mig tusan -- inte så illa,

fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men

hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en

massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå

ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör,

gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var

så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på

sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin

Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där

han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan

att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad

över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid

sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken

modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.

Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel

smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att

det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet,

bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och

Joachim blev på nytt presenterad.

-- Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och

klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i

västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån

sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!

Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med

den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla

sågo på henne.

-- Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den

bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog

han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.

Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och

sett på Agneta -- hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna

grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt

böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort

fröken Susen, och när den »gamle libertinen» -- som han hädanefter för

sig själv kallade det galanta krigsrådet -- utan vidare kysste henne,

rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon --

Agneta -- verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.

-- Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan,

som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror

Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i

soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att

eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin

Maria.

Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd

tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta -- med

en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra -- gjorde sig

ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och

flytta på stolarna, som kommit i oordning.

-- Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.

Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande,

som plötsligt gjorde henne rebellisk.

-- Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles

icke märkt honom i rummet. Men ... hon såg sig om, var har du gjort av

Susen?

-- Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt

inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt

på honom.

-- Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen -- hon är

så perfektionerad ...

-- Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men

energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill

sig i ett fast tag. Du ... han såg ned och harklade sig. Om du ännu en

gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om

halsen på honom!

Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:

-- Men Joachim ... en sådan rar gammal farbror! ...

Men hennes ögon hade varit _alltför_ oskyldiga -- de narrade honom icke!

Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter,

halvt frågande -- liksom han ville, men icke tordes be om mera -- förde

han handen sakta upp till sina läppar.

-- Lilla Agneta, mumlade han.

Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut»

en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var

Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade

till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg

nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken

Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa

hennes händer -- vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket

drog till sig igen -- som gjorde honom både kall och varm, där han satt

mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att

det _klädde_ henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med

alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte

låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken

Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans

oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så

tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under

starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.

Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade

kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att

respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen -- hon

var outtröttlig i att finna på rim.

»Mitt första är ett trä,

mitt andra är ett vatten,

mitt hela är ett fä

från sporrarna till hatten!»

läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt

bestått till detta nöje.

Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest

äventyrliga tydningsförslag -- ingen kunde gissa charaden.

-- Men _mon Dieu_! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med

papperet -- den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit

temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av

er komma underfund med det? ... Det är _naturligtvis_ min man!

_Eke-bäck_. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?

Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på

honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim

strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke

genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.

Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i

knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde _begripa_

moster Netten.

-- Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var

ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om

äkta hälften.

-- Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata,

ännu indignerad.

-- Nej ... Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke

tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant

Skytte är ju också så ovanligt seriös!

Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så

sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim

att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av

Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och

»Blommorna».

De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på,

plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte

flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring,

stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och

genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket,

skymtades två framsträckta röda ansikten.

Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att

tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och

plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han

rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke

förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans

hand.

Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå

möbelöverdraget ännu vitare -- hade det varit fröken Susen eller en

annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att

trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse

tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig

-- när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för

att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller

ekivok anmärkning, vilken -- det kände han plötsligt med stor bestämdhet

-- i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda

smekning -- om det ens kunde kallas så -- han tillät sig gentemot sin

kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot

hennes mjuka hår.

-- Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla

smekord var det enda, som nu föll honom in -- han, som annars brukade ha

så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det

täcka könet.

Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon

hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak

som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon

kände.

Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste

sig upp bakom Agnetas stol och sade -- med en röst som hon icke riktigt

kände igen -- hastigt, energiskt, snubblande över orden:

-- Nu ska vi dansa!

Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte

sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda

upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan

bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var

den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit

högst modern, även här i landsbygden.

Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram.

Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så

länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra -- det var

icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan

dem.

Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till,

närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna.

Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel

flaska champagne.

-- Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan

att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.

Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende

kavaljeren -- naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något --

plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att,

som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne.

Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken

förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp

Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som

lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och

överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin

nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna

på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot

gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var,

alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade

till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: -- Nu ska vi, mamsell

Fiken -- nu är det vi, som ska till ...

I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt

förvånade och förtörnade blick -- hon förstod strax, vad som var i vägen

och blev dödligt rädd. -- Susen! ... viskade hon, ännu kippande efter

andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen _sitter_!

Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas

händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till

fröken Susen.

-- Det är då inte för _min_ skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar

sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.

-- Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis

kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag

förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min

kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också

kunde höra honom.

Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att

löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: -- Det är det

enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.

Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade

vidare och de började alla -- också mamsell Fiken -- att »lära stegen»,

vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill --

så högt, att de broderade strumpebanden skymtades -- välvilligt med stor

energi förevisade.

Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i

förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka

kölden.

Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös,

behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han -- då alla som

bäst voro upptagna av polkan -- efter henne.

-- Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i

det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på

förstugubordet.

Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.

I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt -- ingen av dem

kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till -- låg hon i hans

armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.

-- Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot

henne.

Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula

skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda

dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt

medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan

brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som

försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte

-- här ute i tystnaden och ensamheten -- en sekund i blid ömhet och

ängsligt skälvande innerlighet.

Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne -- bullret av

dansen och rösterna hördes. -- Agneta ryckte sig darrande ur hans famn

och flög ljudlöst uppför loftstrappan.