Fram emot aftonen dagen innan gästerna väntades, just då pigorna höllo
på att städa gästrummen, medan döttrarna själva under majorskans
överinseende bäddade sängarna, så att hon kunde vara riktigt säker på
att bolster och linnelakan fördelades på rätta sättet, och att de bästa
örngottskuddarna med äkta spetsar och de blå sidentäckena från hennes
bröllop tillräckligt omsorgsfullt och ostentativt placerades på de
sängar, hon bestämt dem för, körde en chäs med två främmande herrar in
på gården. Agneta såg dem först genom stora gästrumsfönstret, och utan
att varsko någon eller säga ett ord, smög hon sig i samma ögonblick ut
ur rummet och skyndade sig hals över huvud upp på vinden.
Litet efter kom köksan springande in och bad, att hennes nåd för guds
skull strax ville komma, för baronen från Marieholm och en annan herre
stodo redan i förstun.
Majorskan gav hastigt ett par order, skickade bud på majoren och
löjtnant Skytte, samt försvann skyndsamt in i förmaket, som av
sparsamhetsskäl tyvärr ännu icke blivit eldat.
Då hon småleende och fryntlig med nyaste hårklädseln på huvudet, som
likväl i brådskan kommit en smula på sned, trädde in i salen, fann hon
redan herrarna där före sig, vilka raka och högtidliga stodo borta vid
det ena klaffbordet med ryggen emot henne och ansträngt betraktade ett
ytterst otydligt kopparstick över slaget vid Breitenfeld högt uppe på
väggen.
Det började strax krusas och komplimenteras, och majorskan bad så många
gånger om ursäkt, för det att ingen hade varit tillreds att taga emot
herrarna.
Baronen förklarade ytterst omständligt, att han och hans vän ett par
dagars tid varit i Kristianstad för att söka tinga på en smula foder åt
kreaturen -- som vanligt fram på vårsidan, hade naturligtvis hans eget
tagit slut. Nu tillät han sig att göra en titt inom på Munkeboda och
kanske -- ifall det icke alltför mycket besvärade herrskapet -- stanna
där aftonen över.
Majorskan förklarade artigt, att det naturligtvis icke kunde vara frågan
om besvär då det gällde så kärt främmande, och vred redan i tankarna
beslutsamt av nacken på tre av sina bästa tuppar, medan hon med detsamma
gjorde ett hastigt överslag över, hur mycket det kunde tagas ifrån
kalasmaten till i morgon afton, utan att subtraktionen märktes.
Nu kom majoren in, i nystärkta fadermördare och på förhand i gott lynne
vid utsikten till ett parti whist och en extra stark romtoddy på
kvällskvisten.
Medan majorskan åter försvann för att skyndsamt ge order om eldning i
kontoret -- förmaket kunde det ändå inte tjäna något till att tänka på
-- började de tre herrarna tala om foderbristen och nattfrosten och
svårigheten att få gott utsäde.
Baron Nils Olof Stjerne till Marieholm -- »friaren», som Joachim kallade
honom -- var en storväxt, starkt byggd herre på ungefär fyrtio år,
blond, fyllig och rödbrusig, med hög kal panna och stora, utstående blå
ögon. Han ansågs i allmänhet för att se bra ut, ansiktet i sin helhet
påminde något om de vanliga Gustav Adolfsporträtten, men det tunga,
dästa och en smula stillastående melankoliska i hela hans uttryck
missklädde honom. Emellertid var han ingalunda i _något_ avseende -- om
man också ej tog i betraktande hans rang och Stjernesläktens anseende --
omöjlig som man till även en så ung och vacker flicka som Agneta Skytte.
Det var också med en obehaglig känsla av att icke egentligen ha något
som helst rimligt skäl till sin oövervinnliga motvilja för honom och det
projekterade partiet, som Joachim, då han trädde in i rummet, hälsade på
baronen. Han hade under sin Kristianstadstid träffat honom flera gånger,
och då närmast tyckt riktigt bra om honom som en hederlig och oförarglig
om än något tystlåten sällskapskarl. Varför i all världen skall det
tjocka odjuret ha kastat sina ögon just på Agneta, tänkte Joachim, åter
gripen av denna besynnerligt nervösa vedervilja för faster Charlottes
älsklingsprojekt, som strax vid Beatas första ord därom fattat honom, i
det han på samma gång hjärtligt skakade hand med friaren och frågade,
hur han mådde i det förbannade aprilvädret.
Bredvid baron Stjerne satt hans gode vän och permanente sällskapsbroder
Figge Wallqvist. Han var en herre på nära sextio år nu, liten, mager och
skinntorr, med ovanligt väl bibehållet mörkt hår och en stor romersk
näsa, som åt hela hans ansikte gav något visst förnämt pretentiöst.
Förmodligen stod denna ytterst aristokratiska näsa i förbindelse med
hans anspråk att räkna nära släkt med en av Sveriges kungar. Figge
Wallqvist gick nämligen med tämligen stor säkerhet och gällde för att
vara en sonson av Fredrik av Hessen. Utom näsan och namnet Fredrik hade
han också från sin furstlige farfader ärvt en viss smidig slughet och
skrävlande, grovkornig gemytlighet, som gjorde honom till en gunstling i
herrsällskap. Denne illegitime konungaättling svärmade och levde för,
vad han efter ett par stora toddar högtidligt plägade kalla
»legitimitetens idé» och »blodets rätt». Och som han lärde, så levde
Figge Wallqvist. Han hade på sin tid under statsvälvningen och de
följande oroligheterna hållit strängt på den legitime Gustav IV Adolf,
och sedermera -- också av rent svärmeri för legitimitetens idé -- som
frivillig under Bernadotte deltagit i de allierades fälttåg mot den
»korsikanske usurpatorn», såsom han alltid kallade fransmännens kejsare.
Han hade varit med om intåget i Paris och haft den stora glädjen att se
Vendômekolonnen störtas. Utom dessa nämnda yttre och inre furstliga
egenskaper hade stackars Figge emellertid ingenting vidare ärvt efter
sin glorvördige farfader utan levde nu mest på sina vänner, vilka till
tack för hans kända gemytlighet och rikliga förråd av fruntimmers- och
andra historier, både månader och år underhöllo honom som
sällskapsherre. Sitt egentliga huvudkvarter hade han emellertid på
senare tider på Marieholm, där Nils Olof Stjerne, ensam och trött av sin
moders, änkefriherrinnans, despotiska regemente, fann en viss tröst i
gamle Figges sympati och stora livserfarenhet.
Karin Maria kom in och neg världsvant för de bägge herrarna, i det hon
samtidigt lät pappa veta, att det nu var i ordning och eldat på
kontoret, ifall herrarna ville ta sig ett parti innan supén.
Baron Stjerne hade sett så väntansfull ut, då dörren öppnades. När det
blott var Karin Maria, som visade sig, vände han ett ögonblick, liksom
besviken, bort huvudet. Det var så länge, hela långa sex veckor, sedan
han varit på Munkeboda, och under hela denna tid hade han ej en enda
gång sett Agneta. Figge, vilken som sagt hade rykte om sig att förstå
sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en
tid och »låta tiden och saknaden verka».
Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade
herrarna lydigt till kontoret -- i Karin Marias stämma hade nämligen
legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade
kvar.
-- Skall kusin inte också gå? frågade Karin Maria litet otåligt. Hon
stod och väntade på att få börja med dukningen, som i afton ålåg henne.
-- Jo ... Var är ... han höll på att säga Agneta, men ändrade sig
instinktivt, då han mötte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frågade
i stället: Var är Beata?
-- Uppe och gör sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och därpå litet
spotskt, då Joachim ännu dröjde:
-- Vet _kusin_ kanske, var Agneta är? Hon står nämligen inte till att
finna.
-- Nej! Joachim skrattade till, plötsligt i gott humör, liksom lättad av
att veta, att _hon_ åtminstone icke stod och gjorde toalett för
»friaren». Men, om du vill, kusin, skall jag göra mitt bästa för att
finna henne.
Han mötte mamsell Fiken i förstugan -- hon hade som vanligt luktat
främmande -- gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria,
och sprang raskt uppför loftstrappan.
Ett ögonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle höra röster
från flickornas rum -- men nej, det lät verkligen, som om Beata vore
allena. Därpå öppnade han på vinst och förlust, driven liksom av
instinkt, dörren till den så kallade »yttre handkammaren», varest
majorskan förvarade en del gammalt skräp och ställde undan saker, som
icke brukades.
Det första han fick syn på därinne i den bleka, kalla vårskymningen, var
också mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal släde från
1700-talet, målad, och framtill uppåtböjd som en snäcka. Hon hade svept
in sig i en skinnfäll och fördrev tiden med att studera en gammal trasig
bok, hon tillfälligtvis funnit däruppe. När hon fick se kusin Joachim,
rodnade hon starkt och beredde sig genast att lämna sin tillflyktsort.
Han klev över några gamla lårar, som stängde passagen, stötte i
förbifarten med huvudet till ett par talgljus -- de hängde radvis under
loftet i långa snören, uppträdda på vekarna, för att blekas -- och nådde
äntligen fram till den sålunda barrikaderade kusinen.
-- Men, Agneta, han dämpade ovillkorligt stämman, i det han utan vidare
slog sig ned på kanten av släden, som hon ännu ej hunnit lämna. Du
sitter ju och blir dödligt förkyld häruppe.
-- Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade
i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag ... jag skulle bara söka
något häruppe ...
-- Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg
menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.
Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.
-- Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera
dämpat. När du nu rakt inte _vill_ ha honom, så ...
-- Jag _kan_ inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen.
Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.
-- Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret
fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde,
våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna _våga_?
-- Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst.
Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren
har hon sagt, att det skall eklateras.
-- Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall
Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av
lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till
hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans
ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt
med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne,
tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.
-- Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver ... behöver ... du
förstår ... Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade
sig. _Du_ åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.
Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än
svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att
den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta
icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men
emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar
bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för
gott att kalla honom.
Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde
huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå
... Plötsligt såg han -- vågade han se -- _något annat_ i hennes djupa
rodnad.
-- Eller ... eller ... Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du
föredrar en annan, som ...? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk,
trots allt sunt förnuft.
-- Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen
skulle det då vara för en?
-- Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det
då vara för en? _Här!_
I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en
smula öm, Joachims ... ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins
oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle -- ännu
mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort
huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.
Agneta gav plötsligt till ett lätt rop -- hennes ögon stodo fästa på
handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån.
Gudskelov, det var bara Beata!
-- Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad.
Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här
uppe på loftet.
Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han
höll fast under fällen.
-- Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en
undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men,
märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.
-- Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad.
Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och
förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!
Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur
skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och
utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.
-- Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska
Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke
tar åtminstone violetten på.
»Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning.
Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade
av eau de lavande.
-- Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon
stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.
När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna
på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha
undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta
hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det
han såg upp med sina rödkantade ögon:
-- Inte så sträng, bror Niklas! ... Man är ung, man är kavaljer! Inte
sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet ...
-- Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.
Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med
sin kung och sade i samma ton som förut:
-- _Vem_ av de tre gracerna -- om man får vara så indiskret att fråga --
är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid
spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han:
Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? ... Förnuftigt,
min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det ... det, som
skall uppnås ... med betydligt mindre tidspillan.
-- Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker,
inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på
det ödesdigra Stockholmsäventyret.
De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av
kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände
sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar
förarga sig över gubben Figge.
Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack
brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att
övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.
Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande
dynastien, som aldrig -- oaktat det gemensamma fälttåget mot den
»korsikanske usurpatorn» -- på grund av sin brist på legitimitet riktigt
förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet
med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot
uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och
försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle
Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter
den andra.
-- Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i
frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer
an på i en sådan ställning är auktoritet -- den legitima auktoriteten.
Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt _blodet_ ger, som det
kommer an på.
-- Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken
till rätt eller makt -- den, som har kraft därtill, erövrar det
alltsammans.
Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning.
Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och
adelns vägnar.
-- Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken
vädjande till sin blivande svärfar.
Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin
snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände
släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i
ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, _naturligtvis_,
hade rätt, men ... Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med
denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och
uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han
godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:
-- Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv
varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också
gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att
förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så ... han tog sig en
pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.
-- Inte hos _mig_! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi
nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men
...
-- Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan
att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt
inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och
skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.
Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades
alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med
undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne,
som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga
förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att
det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga --
friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt
tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela
aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den
utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på
honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet
mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång
under hela aftonen.
Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det
tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom
ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt
var eklaterat.
Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam
inbjudning -- med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades,
ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande
-- att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en
gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna
aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna
ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på
vallacken.