Tidigt nästa morgon, medan gästerna ännu sovo och det högtidliga kaffe-
och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, såg Joachim, då han
gick nedför trappan, Agneta med schal över skuldrorna stå borta vid
förstugufönstret och knyta sin kråka.
Det klack till i honom, han hade icke växlat ett ord med henne, sedan
han i går afton det korta ögonblicket i trappans halvmörker hållit henne
i sina armar. Då hon efter en stund kommit ned igen -- just som
sällskapet beredde sig att bryta upp -- hade han icke en sekund varit i
stånd att fånga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de
andra sagt honom ett flyktigt och nästan ohörbart godnatt.
Han närmade sig henne tvekande -- hon stod med nedslagna ögon och
låtsade liksom icke märka honom ...
-- Skall du ut? ... så tidigt ... var allt vad han, underligt förvirrad,
kunde hitta på att säga.
Hon slog icke upp ögonen, medan hon drog på sig sina hemstickade blå
bälgvantar.
-- Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Måns' Gunilla
och tinga henne till fårklippningen, har mamma sagt.
Joachim öppnade förstugudörren, och utan att säga något vidare tog han
sin hatt och följde med henne.
De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna åkrarna och
skogen, som svagt började skifta i rödbrunt. Tjälen var icke ur jorden
ännu, och de djupa hjulspåren på vägen voro nu på morgonen täckta av
spröd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras fötter.
De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt, liksom driven av
en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt fram och såg in under kråkan, in
i Agnetas ansikte. Hon hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att
falla.
-- Men Agneta, viskade han. Varför i all världen ...? Han tog hennes
hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin och böjde sig fram.
-- Agneta, varför i herrans namn går du och gråter? frågade han ännu en
gång mer bestämt, oroligt.
-- För det ... för det ... snyftade hon, för det, att kusin Joachim inte
säger ett enda ord till mig.
-- Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här och är så glad bara
för det jag får lov att gå bredvid dig, sötaste, här tryckte han ömt den
lilla handen i bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då
kunna säga, som vore gott nog?
Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela hennes profil såg
han bara hårlockarna framtill och näsan, en liten rund, dunig nästipp,
som såg trotsig ut.
Och med den märkliga rapport det är mellan två, som älska varandra,
gissade han, vad det var hon tänkte på.
-- Du vill ... du vill, att jag skall säga ... det jag icke fick sagt i
går ...?
Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att tillkännage, att
nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lät icke narra sig av denna
låtsade likgiltighet; leende böjde han sig fram och drog hennes arm in
under sin.
-- Min käraste flicka, det är ju sagt alltsammans »i en kyss», höll han
på att tillägga men kom så med ens ihåg, att han aldrig riktigt hade
kysst henne -- aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smålog,
stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina ögon,
mumlade han gång på gång, lågt och obehärskat:
-- Jag älskar dig ... Men jag _älskar_ dig ju ...
Hon vände ansiktet upp emot honom, rodnande, med lätt skälvande läppar.
Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande öm, oförställt hängivet.
Så lade han armen fast om hennes skuldror, böjde sig ned och tryckte
sina läppar mot hennes fina kind -- frisk, litet fuktig, i den kyliga
aprilmorgonen -- och mot hennes mjuka, halvöppna läppar, som blygt slöto
sig under hans långa kyss.
Det föll ingen av dem in att vara så försiktig att först se sig omkring,
om de verkligen voro allena. Det behövdes heller icke: på den steniga,
knaggliga, frusna vägen, som oregelbunden snodde sig högre och högre upp
mellan ljungbackar och åkerlappar, fanns det så tidigt på morgonen icke
en själ.
-- Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frågade
Joachim ödmjukt, men fullkomligt överflödigt, bara för att höra henne
ännu en gång bekräfta det.
-- Jag kommer aldrig att bry mig om någon annan, aldrig i världen,
mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, plötsligt liksom rädd för sin
egen häftighet, slöt de strålande bruna ögonen.
-- Och Stjerne? frågade han övermodigt, retsamt triumferande. Men i
nästa sekund ångrade han bittert, att han nämnt detta namn. Över Agnetas
ansikte gled ett så plågsamt uttryck av leda och skrämsel, att hon ett
ögonblick nästan blev oigenkännlig.
-- Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du är då väl inte rädd? Vad
skulle han väl kunna göra dig -- _nu_?
-- Mamma, viskade hon med plötslig förtvivlan. Du vet inte, hur rysligt
bestämd mamma är, när hon en gång har givit sitt ord.
-- Och du kunde verkligen tänka på att ge efter för henne? ropade han
häftigt.
Agneta såg upp. -- Nej, sade hon lågt men så tydligt, att det lät nästan
skarpt. Nej -- aldrig.
-- Tror du inte, det blir bäst, återtog han tvekande efter en kort paus,
att jag rider över och själv talar med Stjerne, innan faster Charlotte
... Vi behöva ju inte säga detta _strax_ till faster Charlotte, tillade
han lägre, halvt övertalande.
-- Åjo, utbrast Agneta lättad, tala först med Stjerne. När du säger
honom, att jag inte _vill_, att jag rakt inte kan ... inte kan tänka mig
... så måste han naturligtvis uppge det. Hon såg ängsligt på honom. Tror
du inte?
-- Säg mig, Agneta, Joachim stannade mitt på backen och såg henne
allvarligt in i ögonen. Är du säker på, att han bryr sig om dig -- dig
själv, din kärlek, menar jag? Har han någonsin direkt antytt, talat med
dig om sina känslor?
Agneta teg litet, så sade hon dämpat:
-- Ja.
-- Du säger det så underligt, Agneta, utbrast han plötsligt orolig,
mottaglig för var skiftning i hennes stämma.
-- Ja, för det ... för det ... Jag kan inte fördraga att tänka på det,
utbrast hon häftigt.
-- Säg mig nu allt, yrkade han lika häftigt, nästan ängsligt. Berätta
alltsammans.
-- Å, det är inte mycket att berätta. Nästan instinktivt försökte hon
att behärska sin stämma och liksom utplåna intrycket av sina egna ord.
Det var på balen på Råsnäs nu i julas. De hade druckit mycket, och så
den allra sista dansen, så kom han och bjöd upp mig. Jag tordes förstås
inte neka ...
-- Var han full? frågade Joachim rakt på saken. Det kan jag inte tro,
han tål ju allt, den karlen.
-- Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betänksamt, men
nykter var han då heller inte, fast han förde mig mycket säkrare än
många andra, jag hade dansat med.
Joachim grep Agneta fastare om handleden. För första gången gick det
plötsligt upp för honom, att detta -- att en ung flicka, som det allmänt
brukades, skulle vara tvungen att dansa med den förste bäste halvdruckne
kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv-
eller heldrucken på en julbal? -- att detta egentligen var ett högst
upprörande oskick.
-- Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lägre röst, en smula
ansträngt, liksom plågad eller generad av minnet, såg han på mig. Och
plötsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, böjde han sig ned
och viskade ... något ... och, här blev hon röd som blod, och han tog
fatt i mitt öra, som om han ville bita mig ...
-- En sådan rå ... Joachim svor till. Vad sade han?
-- Å, jag minns inte så noga. Agneta tittade generad ned i marken,
förskräckt och ändå smickrad över att han kunde taga sig det så nära.
Jag blev ju alldeles ifrån mig, så förbluffad och förfärad som jag blev.
Något om att jag var så söt, att han rakt på fläcken kunde äta upp mig
... Det var kanske inte så farligt, han var naturligtvis drucken ... Men
han skrämde mig -- å, så han _skrämde_ mig! Bara hans ögon ... Annars är
han ju alltid så snäll och artig ...
-- Han är en rå, liderlig sälle, det är, vad han är, utbrast Joachim
blek av raseri över att hans fina lilla Agneta alldeles hjälplös hade
varit utsatt för en så oförskämt brutal kärleksförklaring, att en
kavaljer knappt kunde bjuda en gattös en sådan. Ty av hennes avbrutna
och generade berättelse förstod han med sin erfarenhet betydligt mera,
än hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. För karlens heders
skull måste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sådant
beteende mot en ärbar flicka av stånd mer än oförlåtligt. Men du kan
lita på, att jag skall tvinga den tölpen att be både dig och mig om
ursäkt.
-- Nej, ropade Agneta plötsligt dödligt rädd för att ha framkallat en
skandal eller en träta. Du får inte nämna den dumma historien för honom.
Jag förbjuder dig det, jag går i sjön av skam, om han får veta, att jag
minns den och ändå träffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men
vad skulle jag väl göra? hon vände sig emot honom. Inte kunde jag säga
något till mamma, det skämdes jag för. Och så friade han ju till mig
strax efter, slutade hon litet osammanhängande.
-- Du tror kanske det var för _den_ skull? frågade Joachim spotskt. För
att reparera sin näsvishet ...
-- Nej, sade Agneta ärligt. Jag tror verkligen, att han ... att han ...
är kär i mig, kom det med stor bestämdhet. Och då Joachim icke svarade,
tillade hon blygt, litet snusförnuftigt:
-- Det kan man alltid märka. Jag menar, det kan man alltid känna på sig,
när en karl ...
Hon tvärtystnade, stött över Joachims leende blick, och slog nacken
tillbaka.
-- Du tror naturligtvis, att ingen någonsin har brytt sig om mig! sade
hon förtrytsamt, med en viss air.
-- Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne
försonande i sina armar och viskade, jag som själv är så rent tokig i
dig.
Agneta hade fullständigt glömt budskapet till Nils Måns' Gunilla
angående fårklippningen, och upptäckte plötsligt till sin förskräckelse,
att de för länge sedan gått förbi stigen, som över ljungheden ledde till
stugan. Hon drog sig hastigt, nästan tvärt ur hans armar:
-- För guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens
mycket bråttom. För all del skynda dig hem, så att du är hemma före mig.
Vad i all världen skall mamma och Fagerhjelmarna säga! Och Susen ...
kunde hon inte låta bli att tillkasta honom, i det hon vände sig om.
-- Du är då också den eländigaste rädda stackare, mumlade han, motvillig
att redan lämna henne.
-- _Rädd?_ Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina
praktfulla bruna ögon i honom. Du skall få se, om jag är rädd, när det
en gång gäller!