Flickorna bodde också uppe på loftet -- i gavelrummet mittemot Joachims.
Uppe i den stora kammaren mot söder, där det var sol nästan dagen
igenom, bodde de alla tre tillsammans. Väggarna voro icke tapetserade
som i de andra rummen, utan från farfars tid målade med brokiga,
tropiska fantasilandskap på blå bakgrund: mest höga palmer som
beskuggade små kaffebruna hyddor, vaktade av idylliska infödingar.
Farfar hade själv på lediga stunder målat dem liksom dörrstyckena nere i
förstugan.
Rummet var möblerat med gamla, vitlackerade, gustavianska möbler --
lantligt klumpiga -- som majorskan vid sitt giftermål kasserat i
förmaket. I den breda utdragssängen, som var hopskjuten om dagarna, lågo
Beata och Agneta, och liggsoffan mittemot, med överdrag av hemvävt,
rutigt bomullstyg, hade Karin Maria, som den äldsta, för sin egen del.
Framför soffan stod rummets praktmöbel: ett gammalt ovalt bord med mörk
marmorskiva och tjocka, buktade ben, som en gång varit förgyllda.
När Joachim gick till och ifrån sitt eget rum, såg han ofta dörren till
kusinernas stå öppen. Var gång han kom över det mörka loftet och tittade
dit in, bländades han nästan, som om han såg in i själva solen -- så
ljust var det alltid där inne, nu på vårsidan. Emellertid såg han Karin
Maria på taburetten framme vid fönstret sitta och öva sig på harpan,
eller Beata uppkrupen i den breda fönsterkarmen sticka tidigt grönt till
kanariefåglarna i buren, som hängde mitt i det breda fönstret, vilket
med sina många små rutor nästan liknade väggen i ett drivhus. Farfar
hade inrättat det så, ty här uppe -- mitt i solskenet, föraktande alla
övliga målaretraditioner -- hade gubben, som var egen i allt, haft sin
»atelier».
Joachim kunde ännu tydligt minnas farfar, flickorna hade däremot blott
en dunkel hågkomst av honom som en liten vithårig gammal man, böjd i
ryggen av gikt, men med ett par klara blå ögon, skälmaktiga och milda,
och ett fint rödlätt ansikte, skrumpet som ett vinteräpple. Gikten hade
farfar fått redan under kriget i Finland anno 88, men det var dock först
efter det han som gammal man legat med lantvärnet på Rügen och farit så
förfärligt illa, som han börjat gå så hopkrupen. Det var efter den
tiden, sedan han äntligen kommit hem till Munkeboda igen, som han slagit
sig på att måla. Han gick då sällan utanför gården, utan satt däruppe på
gavelrummet i solskenet och komponerade sina fantastiska landskap eller
läste ny fransk och tysk poesi -- han var en stor beundrare av Ossian
och Châteaubriand, och många av tavlorna voro hans egna
fantasiillustrationer till »Atala» och »René». Tidningar tålde han på
sin ålderdom icke att se -- »Grevesmöhlensk litteratur» kallade han dem
föraktligt. Vid statsvälvningen den 13 mars hade han varit Adlersparres
anhängare och -- som lantvärnist och skåning av gammal snapphanesläkt --
hållit på den danska tronföljden. Han hade en gång varit en ivrig
politiker och oppositionsman -- Gustav III och hans regemente hade han
aldrig kunnat fördraga -- men mot slutet av sitt liv förlorade han mer
och mer intresset för allt vad som tilldrog sig i riket. Efter det sista
tronföljarvalet, då hans gamla livlighet ett ögonblick tycktes blossa
upp på nytt, hörde icke ens hans söner honom någonsin yttra någon
politisk mening i inhemska frågor. Däremot deltog han alltid med liv och
själ i vad som försiggick ute i Europa, och kejsarens fälttåg följde han
med stort intresse: de stora bragderna, utförda på avstånd, ägde för
hans soldat- och konstnärsfantasi beständigt hela sagans och miraklets
tjusning.
Han hade varit mycket svag för sin sonson och namne, lille Joachim.
Pojken var född på Munkeboda den 2 december 1805 och med segerhuva; då
budskapet från Austerlitz omsider nådde upp till Västra Göinge härad --
det var bortåt jultiden -- lät gubben farfar hämta upp den sista flaskan
av den gamla tokajern, som legat i källaren allt sedan Carl Niklas
Skytte kom hem från Wien år 1738. Han klingade högtidligt med sina söner
och sin sonhustru -- Joachims glada och vackra moder -- och sedan han
doppat sitt lillfinger i vinet, stack han det i munnen på ungen -- var
man född med segerhuva på själva Austerlitzdagen, så skulle man få veta
om det!
Och Joachim fick veta om det. Den 2 december firades alltid, så länge
farfar levde, med särskild högtidlighet, och med sin dristiga,
lättrörliga, äkta Skytteska fantasi såg gossen sig alltid under hela sin
barndom i andanom predestinerad till både marskalksstaven och
hertigkronan. Och farfar tog honom aldrig ur hans illusioner -- han
upplevde icke Waterloo!
När Joachim kom från sin kammare, hade han alltid bra mycket mera lust
att spatsera in till flickorna mitt emot än ned till faster Charlotte,
men hittills hade han alltid lyckligt besegrat denna frestelse. Inte för
det, att det i något annat hus skulle ansetts opassande mellan så nära
släktingar, men han visste, att faster Charlotte ansåg det så -- när det
var _honom_, det var fråga om.
Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, först och främst för det
hon inte själv hade någon son och gossen, såsom ende sonsonen, efter
farfaderns testamente skulle ärva Munkeboda, och sedan för det han var
så »étourdi». Historien med överstens Lotta, som hon kände till i alla
detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att höja honom i hennes gunst
-- hon ansåg honom nu nästan moraliskt fördärvad.
Flickorna hade alltid mycket att göra: de vävde, broderade, övade sig på
klaver och harpa och läste ännu vissa timmar i veckan franska för sin
moder, som själv hade fått den gamla gustavianska uppfostran och icke
gillade någon annan. Hur gärna Joachim än ville sällskapa med dem, fick
han nästan aldrig tillfälle därtill. Sedan faster Charlotte hört honom
deklamera modern poesi i vävstugan, misstrodde hon honom ännu mer än
förut.
För det mesta vistades han ute i skog och mark, var intresserad av
skogshygget och vårbruket, som nu började. Emellanåt tog han sig en lång
ridtur -- red, så att skummet stod om hästen, bara för att rida; en gång
gjorde han visit i prästgården och en annan gång hos lagman Sköldborgs,
men det gjorde han icke om igen, ty lagmanskan och alla döttrarna
började strax, den ena mera indiskret än den andra, pumpa honom angående
baron Stjernes frieri till Agneta, vilket i hög grad tycktes intressera
dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det låg närmast Munkeboda -- han
»kunde inte med friaren», anförtrodde han Beata, och så söp man för
resten så förtvivlat där, att ifall han bara en gång skulle försöka att
hålla Nils Olof stången, slutade det förmodligen med att han drack ihjäl
sig.
Sanningen var, att han icke kunde fördraga att se Nils Olof Stjernes
rödbrusiga ansikte med de lugna, utstående blå ögonen -- det irriterade
honom, bara han tänkte på det. Han kände gentemot honom en hemlig,
oövervinnlig, egentligen alldeles oförnuftig och ogrundad antipati, som
vissa ögonblick kunde växa nästan till hat -- så olidligt var det honom
att tänka på att den tjocke, flegmatiske tölpen en gång skulle ha
Agneta, vilken -- det svor han på mer än en gång -- var den vackraste
flicka han kände, trots det hon bara var från skånska landsbygden och
därtill hans egen köttsliga kusin, som han kunde minnas, från det hon
låg i linda.
Om kvällarna lade Joachim patiens, »_la Blocade de Copenhague_», spelade
»Svarte Petter» med flickorna och mamsell Fiken eller bezigue med
farbror Niklas, som, när han blev livad vid en toddy, alltid berättade
ungefär samma historier från 1814, då han varit med hären i Norge, eller
glada ungdomsminnen från sin garnisonstid i Stockholm, där han svärmat
för Fredrika Löv och Inga Åberg och alltid roat sig präktigt trots
Gustav Adolfs trista regemente. Klockan tio reste sig faster Charlotte,
om det så var mitt uti en patiens eller en historia -- kände efter, om
hörnskåpet och mahognyskänken voro riktigt låsta, gav den av döttrarna,
som »hade veckan», sina instruktioner för morgondagen, under det hon
lade ihop stickningen och släckte det ena talgljuset vid sin bordända.
-- Seså, Skytte, sade hon myndigt, nu är det tid för ungdomen att komma
i säng.
Farbror Niklas reste sig -- det föll varken honom eller någon annan in
att sätta sig upp emot den enväldiga majorskan, som redan stod vid
dörren med det andra talgljuset i handen, vid vilket Joachim tände sin
vaxstapel för att lysa sig själv och flickorna uppför trappan. Men
faster Charlotte stod troget och väntade i den kalla förstugan, tills
hon sett ungdomen skiljas åt uppe i den halvmörka loftssvalen, innan hon
tog ljuset med sig in i sängkammaren, där det sparsamt släcktes och
utbyttes mot en »pråsa». Och den livsglade och äventyrslystne löjtnant
Joachim Skytte måste finna sig i att bli körd i säng som en skolpojke
klockan tio -- han _måste_ finna sig i det, ty här uppe i Västra Göinge
härads magraste ödemark hade man sannerligen inga som helst andra
resurser för natten än att beskedligt krypa till kojs. Han förbannade
faster Charlotte och hela menagen på Munkeboda, läste en smula och sov
som en stock till klockan halv sju, då en av flickorna vanligtvis
ängsligt knackade på dörren och bad honom för Guds skull skynda sig ner,
ty mamma blev ju så ledsen om hon fick vänta med ölosten.
Flickorna hade han snart blivit intim med -- i synnerhet Beata, som var
så vänlig och munter och hjärtegod. Karin Maria bråddes väl mycket på
faster Charlotte -- hon var stel och förnäm och »gav sig air», men när
man talade med henne, insåg man snart, att hon både var mera tänkande
och mera erfaren än systrarna. Hon hade tillbragt ett par vintrar i
Stockholm och Kristianstad, och Joachim var från början mycket mera
bekant med henne än med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet,
men ... Men hon hade några satans ögon, lilla kusin Agneta!
Allt sedan det första ögonblicket han såg henne, tänkte Joachim mest på
Agneta. Hon var så oberäknelig -- emellanåt så barnsligt yster, så
okonstlat förtroendefull och öppenhjärtigt pratsam, emellanåt åter så
skygg och misstänksam, så sluten och stilla, att han kunde bli helt
nervös och het om öronen samt gå och undra på »vad han hade gjort
henne», eller om hon »hade hört något om honom». Så kunde hon ibland,
när han icke såg på henne, sitta och följa honom med sin fientligt
allvarliga, undrande, mörka blick, som han kände utan att vilja möta
den, ty då -- det visste han -- slog hon strax ned ögonen, och den lilla
veka munnen knep trotsigt ihop sig. Han var då alltid övertygad om, att
hon satt och tänkte på historien med översten och den förbannade röda
Lotta. Ty naturligtvis hade icke mamsell Fiken, som förmodligen snusat
upp alltsammans, kunnat ha tand för tunga, om än faster Charlotte -- det
märkte han -- kunnat det. Men däri tog han nu fel. Flickorna -- till och
med själva Karin Maria -- visste lika litet nu, som då han kom, och
ansågo egentligen hans vistelse på Munkeboda blott som ett vanligt, om
än något förlängt, släktbesök.
* * * * *
Det var en dag mitt i april -- en solig förmiddag med barfrost -- som
den unge Skytte kom hem från en av sina vilda ridturer. Som vanligt, då
han steg uppför trappan, möttes han av ljusstrimman, vilken från
flickornas otäta kammardörr brandgul silade sig över loftet, och då han
nyss hade sett faster Charlotte i potatiskällaren, sysselsatt med att
inspektera potatisen, som »började gro», följde han denna gång sin
regelmässigt återkommande ingivelse att »hälsa på flickorna».
Ännu i höga stövlar och sporrar, med ridspöet under armen och mössan i
handen, knackade han på dörren.
-- Stig in! ropades det genast ogenerat.
Han öppnade dörren och såg Agneta balanserande på fönsterkarmen sticka
in några blekgröna stjälkar i buren till kanariefåglarna. Hon blev så
förvånad när hon såg honom, att hon höll på att förlora jämvikten.
-- Kusin Joachim ...
Hon ville i en fart hoppa ned på golvet men vrickade foten och skulle ha
fallit, om han icke raskt sprungit fram och fångat henne i sina armar.
-- Men Agneta, hur i all världen bär du dig åt!
Hon hade blivit helt blek och såg förskräckt upp till honom med de stora
bruna ögonen rakt under hans. Han var varm och upphettad av den hastiga
ritten i den skarpa vårvinden, som han på backarna måst kämpa sig fram
emot, en smula bländad, liksom förvirrad av det rika solljuset -- nästan
utan att veta vad han gjorde, tryckte han lilla Agneta fastare intill
sig och släppte henne icke igen. Deras ögon möttes i en lång, leende
blick.
-- Gör det ont, kusin Agneta? mumlade han.
Och med en förvirrad, svindlande känsla -- utan att kunna göra sig reda
för varifrån den kom -- viskade Agneta, att hon »trodde nog», att det
gjorde ont -- i foten ...
-- Sätt dig ned! Han satte henne varligt men bestämt ned i soffan, och
innan hon kunde ana, vad han ämnade göra, böjde han ett knä framför
henne och löste hastigt korsbandsskon från foten.
-- Men kusin Joachim ... Hon rodnade, men lät honom hållas -- en smula
generad, men ännu mera nyfiken, leende böjd fram över honom.
-- Om man frotterar den en smula, så går det över, han gned försiktigt
den lilla varma foten i den hemstickade bomullsstrumpan mellan sina
händer. Han såg upp och deras ögon möttes igen.
Så böjde han sig djupt ned och gjorde, vad han naturligtvis aldrig
skulle ha gjort -- han lutade sin kind mot vristen och kysste den.
Det hördes springande steg i trappan. Agneta, röd som blod om kinderna
och ända ned på halsen, satte foten hårt mot golvet, och Joachim sprang
upp.
Det var bara Beata. Hon kom in med det stora förklädet fullt av
matäpplen, en skål och ett par silverknivar i handen.
-- Nej, se kusin Joachim! sade hon litet handfallen, men ändå inte så
värst förvånad.
-- Ja, dörren stod öppen, och då jag såg Agneta hålla på att falla ned
från fönsterkarmen ... förklarade han en smula osammanhängande och inte
fullt sanningsenligt.
Beata hörde inte på. Hon ville passa på att få Agneta till att hjälpa
sig med att skala äpplena till tårtan, medan mamma inspekterade
potatiskällaren. Om kusin Joachim ville underhålla dem -- så mycket
bättre!
Därpå slogo de sig allesammans ned omkring praktbordet med marmorskivan.
De röda skalen hopade sig i smala ringlar framför flickornas platser,
och de kluvna äpplena blevo rödbruna i skålen, medan de pratade.
Mamma var så noga med att få den där äppeltårtan färdig i dag, då det
bakades, och stora ugnen ändå var uppvärmd, ty krigsrådet Fagerhjelm
hade, på hemväg till Kristianstad, annonserat sig med hela sin familj
till i övermorgon.
-- Jag visste det nog, Beata samlade med bägge händerna ihop skalen, som
lågo kringspridda på hela bordet. Jag _visste_ det! Karin Maria tappade
kammen, när hon kammade sig i morgse, och skatorna ha skrattat hela
dagen. Det betyder alltid, att det kommer främmande.
-- Tusan hakar! skrattade kusin Joachim och sträckte välbehagligt benen
i ryttarstövlarna ifrån sig. Då få de inte ofta öppna munnen, era
stackars skator.
-- Och tänk så väl, att den dumma kalkonhönan nästan höll på att dränka
sig i drankasluffen i dag och bröt benen, annars hade mamma visst aldrig
nänts att bestå den åt farbror Fagerhjelms!
-- Jag tycker inte, jag har hört talas om honom förr, inföll Joachim
betänksamt. Han bodde inte i Kristianstad på min tid.
-- Nej, det är också bara helt kort tid sedan han flyttade dit, men
mamma är syssling med frun. Han är från Småland, tillade Beata med den
litet medlidsamma, nästan föraktliga betoning, varmed en genuin göing
talar om smålänningar.
-- Och Susen har varit i pension i Växjö och talar uppländska, pladdrade
Beata vidare.
-- Fröken Fagerhjelm! parodierade Agneta skälmskt med ett rätt vällyckat
försök att säga hårda r.
-- Och tänk, det gör inte ens kusin Joachim, som har varit så länge i
Stockholm! Beata såg bort på honom med erkännande beundran.
-- Det gör ingen skåning, som har aktning för sig själv, svarade Joachim
tvärsäkert.
Agneta började nu fullständigt återvinna sin fattning. Hon lade bägge
armarna i de korta, rödrutiga värkensärmarna på bordet och böjde sig
skälmaktigt fram:
-- När nu kusin Joachim får se Susen ... Hon erfor ett retande, hittills
okänt nöje i att »bry» Joachim.
-- Min Susen, min Susen -- admirabel! _Quelle figure!_ härmade Beata
uppsluppen krigsrådet och vred ett par inbillade mustascher uppåt.
Krigsrådet hade harskår och bar skägg.
-- Och så beundrad hon är! fortfor Agneta i samma ton. Hon har redan
varit förlovad med tolv gradpasserare!
Joachim skrattade högt och böjde sig fram för att riktigt se in i
Agnetas skälmaktigt segervissa, retsamt leende bruna ögon. -- Och så
unnar kusin Agneta mig att bli den trettonde! sade han med låtsat
förebrående, med ögonen i hennes.
-- Nej, den _förste_ löjtnanten! svarade Agneta med en liten mockant
komplimang. Hennes ögon fingo plötsligt omedvetet ett uttryck av övermod
och jublande triumf, i det hon rätade på sig och kastade nacken en smula
tillbaka. Nu är det tid, att Susen begynner på ett nytt dussin, dussin!
-- Agneta! Agneta! varnade Beata ogillande, i det hon reste sig upp och
med fatet på armen beredde sig att gå.
Men Joachim skrattade med full hals -- han tyckte, att han för var dag
mer och mer »upptäckte» sina kusiner.
Agneta hade också rest sig upp från sin plats i soffan och gjorde sig
med en viss nervös brådska i ordning att genast följa systern. Joachim
höll artigt dörren öppen för Beata, som med det rågade fatet i båda
händerna redan var ute på loftet. När Agneta gick förbi, böjde han sig
fram emot henne.
-- Hur går det med foten, Agneta?
Och hon, som nyss varit så skalkaktigt säker och leende munter, gled
förbi honom röd som blod ända upp till hårfästet och med en skygg, halvt
förtrytsam, halvt bedjande blick ur sina nu nästan svarta ögon.
Förstugudörren där nere öppnades raskt utifrån.
-- Mamma! viskade Beata, redan halvvägs nere, dämpat varnande upp genom
trappans halvmörker.