“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert
ganska riktigt.
Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands
själ.
“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.
“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad
ni sade mig i morse.“
“Och han?“
“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig
hvem det är som spionerar på oss.“
“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så
kallade broder Bredôt.“
“Den der, som ni förut en gång talat om?“
“Densamme.“
“Nå?“
“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar
just om han är hvad han synes vara.“
“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så
har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk
uppsyn.“
“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“
“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“
Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men
säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro
prester.
Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den
lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens
försköning.
Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i
Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man
med flit utvalde de fulaste till detta stånd.
“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan
sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“
“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans
idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och
derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“
“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade
han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky
för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss
karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“
“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för
qvinnornas skull“, anmärkte vi.
“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott
_för_ damernas skull, utan äfven _genom_ dem. Utom dem hade vi alla för
längesedan varit hugenotter eller protestanter.“
Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.
“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med
mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i
sällskap med en ficktjuf.“
“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“
“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid
vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde
först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“
“Nu?“
“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt
är den drake, som rufvar derpå.“
“Minsann det låter otroligt.“
“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår
upptäckt“, föreslog Armand.
“Är ni galen!“ utbrast Albert.
Armand såg förundrad på monsieur Albert.
“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad
med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni
kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall
lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger
han, det kan ni vara säker på.“
“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“,
förklarade Armand.
“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.
“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och
silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke
vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru
Rollins och Louis Blancs högra hand.
“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är
mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och
det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med
kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att
uppoffra något för dem, som ingenting ega.“
Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af
S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.
“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på
galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor
än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från
detta nöje.“
“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera
det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta
vapenförrådet till annan lokal.“
“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni
är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“
“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet.
“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i
dag?“
“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en
sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan.
“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“
“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand.
“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“
“In i kyrkan.“
“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende.
“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än
Albert.
De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand
närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka,
nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo.
“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af
kuskarne.
“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.
“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“
“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“
“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“
“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som
röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.
Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka
följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han
frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle
åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som
aldrig lemnar menniskan.
Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot
Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de
fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte,
skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i
fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.
För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes
i Frankrike, berätta vi följande:
Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett
äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse
sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen
undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos
mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som
önska gifta sig.
Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke
öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i
fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt,
uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande
äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig
lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.
Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans
sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka.
Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet
mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som
detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta
äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds,
såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.
Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar
erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man
sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars
lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad.
Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig
slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som
omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam.
Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare
markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår
hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke
eller låtsade icke se honom.
Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten,
hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder
frontonen på kyrkan.
Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan
har sitt namn.
Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om
syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om
frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna
som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt
betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla
Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och
Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa
sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska
boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan
ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar
denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven.
Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg
på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han
i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men
att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den.
År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande
plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat
två millioner, afbröts.
Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte
att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke
så oförnuftigt.
År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett
tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de
krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla
gudinnor.
För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det
af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt
hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.
Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till
Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter
hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens
förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef
begrafven under peristilen.
Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så
vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.
Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52
fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är
formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än
denna façade.
I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och
dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.
Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i
sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar
arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch,
hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.
De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och
Armand skyndade in i kyrkan.
Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande
prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men
den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom
murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man
fåfängt.
Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens
blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig
vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.
Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt
medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det
inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta
förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den
guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.
Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af
olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de
svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels
också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig
kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka
dem.
Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom
skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif,
troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.
För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif
måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre
såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari
kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på
konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt
Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena,
denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat
de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna
religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog
kejsarkronan af Pius VII.
Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera
öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med
den frommes andakt.
Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans
inredning inreddes under peristilen Vignons graf.
Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting
annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en
mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita
porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.
Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.
Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer
tillhörande den högre samhällsklassen.
Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in
i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver
marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena,
hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida,
begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi
högst bland kyrkans öfriga många konstverk.
Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå
sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke
kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden.
Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad
matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor,
från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har
minsann ett rätt vackert ameublement.
Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett
tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd.
På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor,
hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid
franska operan, och den andre Lablache.
Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis
äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita
kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin
afdelning.
Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne,
finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina
blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det
lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i
denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.
Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med
hvar sitt lilla vackra altare.
På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta
bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande
för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man
på detta sätt tror sig bana vägen till Gud.
Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.
Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller
sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru
mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.
Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det
äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.
Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen
har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor,
ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och
med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de
tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.
Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det
gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer
bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna
plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under
den hvita bomullsvanten.
De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan
och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.
En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne
vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras
äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som
denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.
Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig
och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja
på himmelsblått siden.
Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.
Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig
mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars
skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven
nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut
i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.
Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända
derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af
det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung
oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.
Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför,
önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden
till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är
upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats
derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före
honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.
Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så
mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket
närmast var obestridlig.
Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med
hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se
brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.
Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo
honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes
jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all
möjlighet att se kunde blifva honom betagen.
Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den
plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning
utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre
klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.
“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful
krabat med röda mustascher.
“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er
ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“
“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte
en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den
förre.
“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges,
borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.
Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade
något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes
öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.
Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som
hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.
“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han
derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra
det.
Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.
“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en
kraftfull stämma från kyrkporten.
Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne,
som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar
och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.
Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som
fortfarande är resarnes fädernesland.
Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess
hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det
katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta
konungadömets drabanter.
Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till
skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem,
som stå brölloppståget närmast.
Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder
sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée
antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda
brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder
den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.
Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe,
som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att
sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på
detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas
af dess strålar.
Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de
franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till
halsen, och det är när de stå brud.
Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat
göra hundrade familjers lycka.
Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin
blick vid brudens ansigte.
Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen
snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon
dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men
uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor:
förvåningens, föraktets och sist medömkans.
Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för
att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men
känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med
skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.
Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå
bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans
armar fortfarande äro fängslade.