kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ...
deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt
portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger
mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels
får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på
året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig
familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes
personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska
ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“
“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken
hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än
sjelfva betjenten.
“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att
se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning
öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att
visa er min hustru.“
“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela
tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var
belåten med hvad han redan sett.
Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke
huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt
icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att
göra.
“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade
portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“
“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som
företrädesvis riktade sina ögon dit.
“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“,
förklarade portvaktaren.
“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en
cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.
“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt
tändstickor, som stod på spiskanten.
Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra.
“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan
förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“
“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren
och hans hustru nästan med en mun.
“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ...
stommen var af silfver med små guldstift uti.“
“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.
“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes
lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget.
“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er
port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ...
derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde
åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt
det på gatan.“
“På gatan?“
“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer
gått förbi huset.“
“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans
skull“, trodde Armand.
“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande
ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det
låge qvar!“
“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med
dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig!
... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“
Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att
hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en
gång slående och oskiljaktig.
“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned
fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag
tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“
“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart,
ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst,
och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig.
Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan.
Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den
plats han tagit.
“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty
betjenten var nyss ute på gatan.“
“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.
“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“,
anmärkte portvakterskan leende.
“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon
för att se genom dimman.
“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ...
hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp,
i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla
monsieur?“
Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med
mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från
fönstret.
“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta
framför fönstret.“
“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att
det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om
han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“
Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man
skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle
återfå den.
Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde
icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han
med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika
håll närmade sig skattsökaren.
Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som
helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor,
när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida
hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.
Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände
sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett
hjertligare leende från portvakterskans läppar.
Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte.
Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han.
Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade
sig med bedröfvelsen.
“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“,
utbrast portvakterskan.
“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren
med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall
gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.
“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der
lapprit!“
“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger!
... o min gud!“
“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan;
“men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem
af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ...
jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“
Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på
det lyckliga parets brölloppsdag.
“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd.
“Åjo, visst var det ett par karlar.“
“Kände ni dem?“
“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“
jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning
för det förlorade cigarrfodralet.
“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“,
bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du
skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“
Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade
blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa
karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig,
och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din
trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och
deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda
anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och
modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och
beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att
ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.
“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme
portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i
den vägen.
“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på
portvaktarens fråga.
“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den
gudsmannen!“
“Går han ofta hit?“
“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.
“När var han här sednast?“
“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän
ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“
“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så
hederliga och frikostiga emot oss.“
Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin
plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på
portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera
på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och
ganska aflägsen trakt af staden.
“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.
“Någon vagn?“
“Som höll i grannskapet af detta hus?“
“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn,
monseigneur?“
“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig
Armand.
“Hvarför just der?“
“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“
“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“
“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade
Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke
om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“
“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren;
“befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“
“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke,
efter jag alltid bär en sådan hos mig.“
“Och som passar till låset?“
“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom
trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon
af dammarne.“
“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att
kunna vara er till tjenst!“
“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.
“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade
portvakterskan i sin mans öra.
“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i
rörelse.
Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de
små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att
beskrifva.
“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och
ni är säker på att ni har er vagn utanför?“
“Visst är jag det.“
“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen
der?“
“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.
“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.
“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand.
Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört
att dimman lägger sig på örhinnorna.
“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det
gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“
“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“
“På fyra fötter!“
“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“
“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma
upp på muren?“
“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“
“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned
portvaktaren mot marken.
“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande
fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det
att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den
berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.
“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han
återtog sin tvåfotade ställning.
“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.
“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också
bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så
att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva
det.
“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till
markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren,
så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela
året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“
Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.
“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera,
stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist
lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började
ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma
införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han
väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora
som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst
icke vore att förakta.
Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära
portgång.
Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren
igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den
slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en
ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.
När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.
Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod
midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att
hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.
Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig
att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans
rygg.
“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började
portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig
berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och
att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“
Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade
på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat
andan, sedan han tog första trappsteget.
“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor
portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som
en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt
qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han
med en misstänksam blick på betjenten.
“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.
“Han är drucken“, menade baronen.
“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“,
fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“
“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med
monseigneur?“
“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra
fötter ...“
“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.
“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade
baronen.
“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“,
svarade portvaktaren.
“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten.
“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“
“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll
portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru
dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med
silfverstommen och guldstifterna?“
“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni,
Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“
“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick
härifrån“, svarade betjenten.
“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för
monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande.
“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen,
likaledes skrattande.
“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i
fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel
arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“
Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare
representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han
vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om
drickspengar.
“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på
min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.
Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig
för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.
“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“
“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den
uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått
denna väg många gånger förut, den bofven!“
Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa
rynkor i pannan.
“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till
porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och
så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den
nidingen!“
“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid
med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.
“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter
hoppade han ned.“
“På gatan?“
“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga
mig ... men vänta, vänta bara!“
“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.
“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon
med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för
att dölja sin sinnesrörelse för de andra.
Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för
sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han,
ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg
ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru,
som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den
storm, som väntade honom i portgången?
Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans
hus.
Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.
Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske
större än att vara en verklig.
Tjuguandra kapitlet.
Madeleine-kyrkan.
En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit
sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.
Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån
bankirens brorsdotter.
Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät,
att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att
budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.
Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att
erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den,
dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för
att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket
Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad
som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt
öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar,
för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags
gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.
Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick,
när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett
sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.
Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes
ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de
äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.
Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på
sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle
bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och
hopplöst som förr.
Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, _han_
alltid den fattige och föraktade arbetaren.
Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den
känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men
tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.
Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska
betraktelser.
Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig
närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva
synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty
vagnen höll just framför bankirens port.
Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några
steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon
betjent som kunde öppna vagnsdörren.
Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock,
småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta
hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle
kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands-
eller Catharina-församling i Stockholm.
Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken
äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika
prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten.
En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter
hvarandra.
Derefter blef det någon stund tyst på gatan.
Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller
hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus
knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den
förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars
dörr de öppnade.
Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för
honom som genom ett hvitt flor.
Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en
herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller
mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte
den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång
som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på
ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet.
Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon
uppsteg i vagnen.
Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla
hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.
Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det
var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti
skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig
sjelf.
Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter
samma väg som de.
Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma
gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista
vagnen.
“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.
“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.
“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.
“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga
svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han
slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“
“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi
vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata
och befann sig snart på Madeleine-platsen.
Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens
klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan,
till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde
Hellas’ minnesrika jord.
Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.
Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur
Albert.
“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och
tänkte på er.“
“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.
“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“
“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“