blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.
Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret,
knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.
En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på
hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge
guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han
värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der
de blifva sittande under hela ceremonien.
I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men
endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver
dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika.
Orgeln tystnar.
Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom
altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en
högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att
han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift.
I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru
resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som
trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt,
att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest.
Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner
en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon
äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten.
Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor
sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor.
Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en
hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva
Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan.
Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre
skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger
sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda
messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i
pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva
ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets
ungkarlslif.
Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de
lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns
undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att,
liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara
hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus
älskar sin kyrka.
Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som
Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.
Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen
derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller
också för det att det icke anses löna mödan.
Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och
Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig
kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och
nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på
klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar,
bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga
har svårt att vänja sig.
Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången
från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den
hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från
den presterliga pantomimen.
När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
“Adoremus in æternum
sanctissimum sacramentum“,
tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad
styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
Men när signor Lablache svarar med sitt:
“Laudate Dominum, omnes gentes!
Laudate eum, omnes populi!“
då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om
marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många
nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda
silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af
sitt förbund.
Derunder sjunger chören:
“Gloria Patri,
Gloria Filio,
Gloria Spiritui sancto!
Amen.“
Det är slut på högtidligheten.
De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.
De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru
kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan
rättfärdighet.
De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner
än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven
gjutit glans öfver deras.
En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag
hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga
stämma.
De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget
sätter sig i rörelse mot kyrkporten.
Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela
högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit
föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu
tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande.
Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en
gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss,
vänder sig ifrån honom.
Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen.
Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar
hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt,
hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta.
Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett
varningens tecken.
Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.
Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan
bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan
se hvarken bruden eller hennes omgifning.
Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand
ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne
aflägsna sig från platsen.
Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många
bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner
bland folket.
Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.
Slut på förra delen.
Noteringar:
Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare
rättelser är som följande (innan/efter):
[s. 75]:
... dessa trenne sou.“ ...
... dessa trenne sous.“ ...
[s. 122]:
... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, somhiälfde ...
... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde ...
[s. 133]:
... “Jaså, tvänne dagar å råd ... Hur mycket besvär har ...
... “Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har ...
[s. 174]:
... verkställare?“ ...
... verkställare.“ ...
[s. 273]:
... “Och huru hafva de uppfattat mästaren.“ ...
... “Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ ...
[s. 275]:
... sina popularitet. ...
... sin popularitet. ...
[s. 310]:
... detta tillfälle har ban ingen bindel hvarken för kroppens
eller ...
... detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens
eller ...