“Det bevisar godt samvete.“
“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för
något.“
“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“
“Icke religionen, men vissa af dess prester.“
“Jaså ... farväl, min son!“
“Farväl, min far!“
Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll
det honom något in, och han stannade, vändande sig om.
Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig
genom den tjocka, men likväl ljusa dimman och att dessa konturer allt
mera närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför
sitt parti och gick rakt på skuggan.
Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne,
hvilken syntes ännu mera öfverraskad af detta nya möte.
“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand.
“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.
“Hå! ... tack sjelf!“
“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre.
“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt
igen“, erkände Armand.
“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå
aldrig sömnig.“
“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla
mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min
vaksamhet.“
“Ni är mycket förekommande, min son.“
“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand.
Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.
Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för
andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför
porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng,
hvarefter porten öppnades.
“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren,
hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången.
“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed
portvaktaren besvarade hans.
Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma
portvaktare.
“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand.
“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor
portvaktaren.
Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade
han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle
att göra portvaktarens bekantskap.
“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare.
“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den
breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.
Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en
varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade
midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot
honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika
ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka
förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för
att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som
knyter näfven mot en markisinnas portvaktare.
Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt
livré.
“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få
tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos
en markisinnas betjent.
Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De
sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan
till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle
mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på
bluser och följaktligen ingen börs i den.
“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som
icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det
förra eller borsta de sednare.“
“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.
“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“,
svarade Armand, trängande sig in i tamburen.
Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så
att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden.
Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken
djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon
förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur
tamburen, för att anmäla den uppvaktande.
Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket
borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för
storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så
gunstig och stiga in.
Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda
tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de
skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största
delen af sin tid i de skönas sängkammare?
Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara
lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som
marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru.
“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten.
Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen
en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade
kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull
stämma:
“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“
“Jag vill tala med markisinnan.“
“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“
“Det har jag visst icke tänkt på.“
“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går
berättade er.“
“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn,
mademoiselle.“
“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“
“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“
“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty
hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten.
“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit
ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva
opera-biljetten i minnet.
“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag
stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter
ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste
förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta
hus för att kasta mig i Seinen.“
“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“,
förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig
till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“
Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon
öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma
rum, der han förut en gång varit.
Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på
den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra
tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf
företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock
lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens
eller själens ögon.
“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna
gång bedja sin gäst sitta.
“Ja, madame!“
“Hvad önskar ni?“
“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“
“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt,
som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit,
så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en
hårlock, som ringlat ned på hennes barm.
“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet
emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den
fallit.
“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett
odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig
kanske.“
“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag
sist hade den äran emottaga från er?“
“Det betydde hvad jag då tänkte.“
“Och sedan?“
“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“
“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan
och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag
noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt
det ställe, der Simon arresterades.“
“Jaså, man har sagt det?“
“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“
“Så mycket bättre.“
“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå ett
tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske formen, att
Simons egen önskan togs till förevändning.“
“Det är möjligt att formen fordrade det!“
“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen skulle återkomma,
och Simon är verkligen den som icke länge låter qvarhålla sig på ett och
samma ställe ... Hemkommen skulle han hämnas.“
“På mig naturligtvis.“
“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans olycka.“
“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, sade
markisinnan med isande köld.
“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“
“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni något vidare att
säga?“
“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme
mannen tillbaka.“
“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“
“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något
annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde
icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt
börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame,
måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“
“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“
“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de
Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på
markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för
Simons sak.“
Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma
på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns
historia i färskt minne.
“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan
synbar förvirring.
“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“,
menade Armand.
“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke
undra på.“
“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“
“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus
kammare.“
“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han
undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare.
Markisinnan föll i ett högljudt skratt.
“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den
der biljetten?“
“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet.
“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“
“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att
ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de
republikanerne äro nu i stånd till allt.“
[1] Tukthus för qvinnor.
“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande
skrifvelsen?“
Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst.
“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“
“Hvilken?“
“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, i stället för att
vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar i ert hus.“
“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken till orsak.“
“Kärleken?“
“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan älska en hertig?“
“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! ... och hon
bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar hans stil?“
“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den förrådes, blir det
mest brinnande hat? ... Men jag glömde att ni är ett barn, som ännu icke
känner verlden.“
“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men ett ber jag er
icke glömma.“
“Och hvad skulle det vara?“
“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är
äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara
lika lättrogna som ni anser mig vara.“
Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande
och vild som blixten.
Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.
“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld.
“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.
Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen
mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.
Denise inträdde blek och darrande.
“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den
förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som
redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att
det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“
Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något
ljud.
“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna
biljett?“
“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.
“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“
vände sig markisinnan till Armand.
“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“,
svarade denne.
“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes
närvaro?“
“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“
“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med
en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga
den unge mannen hvem som skrifvit den.“
“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand,
under det att hon skälfde i alla leder.
“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har
min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att
monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att
han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt
derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans
... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du
bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna
fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“
Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led.
“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande
stämma: “det är du som skrifvit den.“
“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.
“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning.
“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega
rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar
jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar
denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett
verk af en barnslig svartsjuka.“
“Men“, yttrade Armand, “men ...“
“Hvad ville ni säga?“
“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“
“Det är klart.“
“Om rätta förhållandet?“
“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ...
Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och
det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna,
när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är
enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det
kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför
använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl,
monsieur!“
Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den
förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.
“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde
markisinnan.
Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren
till sängkammaren.
I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde
baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig
markisinnan, som förbindligt smålog emot honom.
Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge
på operan.
“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid
hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.
Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit
honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare
språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig,
så aflägsnade han sig efter en stel bugning.
“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som
icke mera log.
“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen,
tagande plats på stolen bredvid divanen.
“Ni såg den der karlen?“
“Ja, jag visste redan att han var här.“
“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, fortfor
markisinnan.
“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom“, yttrade
baronen.
“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst orolig.
“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört att vara farlig.“
“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas lugnare.
“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, inom en timme ...
Men hvad ville han hos er?“
“Inom en timme, sade ni?“
“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande sina vackra svarta
mustascher.
Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.
Tjuguförsta kapitlet.
Vidare om dim-figurer.
Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog
dörrarne för den förmente prinsen.
Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer
än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans
artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög
person skulle våga.
Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser,
ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han
hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än
herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras
verk.
Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf
bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den
slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta
tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd
deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till
markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en
matmor, som icke var att leka med.
Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf
vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla
skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i
allmänhet, hvad denna kunskap beträffade.
Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes
brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras
räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det
är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och
talang på deras husbondfolks bekostnad.
Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det
ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han
visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han
sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den
sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck,
förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå.
Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten.
Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i
bågform yttrade följande:
“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att
jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig
väderlek i dag.“
“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat
ett sådant plagg.
“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant
väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der
tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och
kunde ha farliga följder.“
“Icke för den, som är van, monsieur.“
“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade
dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka;
“monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“
Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han
genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka
anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.
“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med
mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för
en sådan djerfhet.
“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg
tillbaka.
“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor
Armand.
“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten,
bar er kappa.“
“Betjenten! ... hvilkens betjent?“
“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det var två.“
“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?“
“På hvem skulle de annars vänta?“
“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började bli uppmärksam.
“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.“
“Och då såg ni?“
“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“
“Och desse sade att de voro mina betjenter?“
“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt
tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“
“De drogo sig tillbaka, säger ni?“
“Ja, monsieur.“
“Och hastigt?“
“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ...
Monsieur finner således att ...“
“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“
“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem
känner jag nog.“
Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade
derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga
dimman.
“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med
sig sjelf och gick derefter utför trapporna.
“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty
hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan
ingenting.
Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana
prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en
snål prins!“
Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse,
lemnade snart farstun.
Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för
ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin
helsa.
När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned
i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin
portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.
Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven
transpirerat till portgången.
“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende
allra minst värdt en franc.
Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett
förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om
hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga.
“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen
Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt
beslut.