vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte
personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter
omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen
vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den,
beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till
målet.
Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården,
smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på
detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida,
gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd,
mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar,
som der blifvit nedvräkta.
Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några
plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans
proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.
Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty
genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition,
hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af
honom förvaras.
Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand
var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt
med den yttersta försigtighet.
Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom
trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka
de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig
ånyo ned till marken både på händer och fötter.
I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande
försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan
planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod.
Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka
den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På
denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det
ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta,
sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in
rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.
Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på
tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade
terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel,
hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita
Björnens lärjunge.
Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han
sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde.
Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande.
Ingenting ovanligt hördes utifrån.
Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna
fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick
ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna
sabel noga undersökte.
Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande
innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i
trädgården.
Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt
att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid
piedestalen och voro orörlige på sin plats.
Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar.
“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“
Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt
och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu
i sin fulla längd.
“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i
hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur
stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr
än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor
träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt
skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram
taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken
I?“
De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att
rådgöra.
“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och
dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför
hastigt och lustigt fram med svaret!“
Intet svar följde, detta oaktadt.
“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“,
återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en
af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag
sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång
vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den
stummaste tunga.“
“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa
ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er
något ondt.“
“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i
försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta
på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“
“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“
frågade den andre karlen.
“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“,
tillade den förste.
“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så
hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst
när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han
nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i
fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken,
men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här,
kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det
oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den
svarta långrocken.“
“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den
förste karlen.
“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi
känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan
komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“
“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med
våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag
tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“
“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att
tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot
ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna
skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“
“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene.
“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty
det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag
allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken,
medan I ännu hafven tid dertill.“
De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig.
“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade
Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka
bära.“
Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg
och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i
högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.
Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från
ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande.
“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst
från samma sida.
Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket
tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga
till fötterna.
Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig
hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.
“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst.
Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten.
“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade
Armand.
“Hvilka missdådare?“ frågade presten.
“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att
springa sin väg.“
“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan
sak ... låtom oss då skynda efter dem.“
Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till
trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde
han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig.
Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom.
“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en
häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa
ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“
“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig
grannen.
“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som
uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall
de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“
“Hur då?“
“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags
brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda
till döden.“
“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på
Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.
“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“
“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“
“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har
det att göra med denna sak?“
“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person,
som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“
“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta
Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket
möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter
folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en
prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att
det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“
“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“
“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i
mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom
ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap,
utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för
prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit
bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“
Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade
vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade
antasta ficktjufven.
“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni,
min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni
kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och
dylika figurer.“
“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de
begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand.
“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“
“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott
en aln från ert hufvud.“
“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och
stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“
“Hvilka desamme?“
“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“
“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“
“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“
“Mina vänner, säger ni?“
“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så
vänligt emottaga dem.“
Armand studsade.
“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo
nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har
göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna
emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag
ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad
jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ...
Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus
... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“
Armand kände ångestsvetten i sin panna.
Det var då någon som bespejade honom om nätterna och som misstänkte
honom, ja kanske redan upptäckt hvad ingen oinvigd borde upptäcka.
“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, fullföljde
presten, “tänkte jag först yppa dessa nattliga sammankomster för
vederbörande polis-kommissarie, men jag afstod snart från denna tanke,
ty en prest har icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror
honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“
“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen Armand till ordet,
“äro arbetare utan arbete, liksom jag sjelf ... Vi sammanträda för att
gemensamt öfverlägga om medlen för att afhjelpa våra bekymmer för
framtiden ... De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg
... Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en ringa
fångst.“
“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med mycken saktmodighet.
“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i fall
polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, yttrade Armand,
som erinrade sig skuggorna af de många hufvud han sett på grannens
fönstergardin.
“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma hos mig“, svarade
presten; “jag har lika litet skäl som ni att bestrida detta påstående
... Nämn mig den samhällsklass som icke nu för tiden konspirerar ...
Presterskapet har icke heller skördat några gyllene frukter af
Juli-revolutionen ... vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra
bekymmer röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets
... Men det är sent, det är tid på att vi gå in hvar och en till sig ...
Det fägnar mig emellertid att hafva gjort er bekantskap, om jag också
icke kan berömma er för öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min
son!“
Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande sina armar,
hvarefter han med långsamma, men fasta steg aflägsnade sig ur
trädgården.
Armand följde den bortgående med ögonen så länge han kunde se honom, och
lyssnade till hans steg så länge han kunde höra dem.
Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin kammare,
hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar.
Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande
hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som
hotade honom från detta håll.
Tjugonde kapitlet.
Dim-figurer.
Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern
icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen
utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i
Seinen.
En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg
knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man
stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.
Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för
dimma och regn.
Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans
väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i
godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan
omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga
marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten.
Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska
labyrinten.
Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl
att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på
den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på
förmiddagen.
Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta
gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet.
De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som
tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den
norra stranden.
De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta
sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna
sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne
ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas
räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af
förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år
funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot
förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“
sin svett, sitt blod, sina tårar.
De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i
de gyllene psalmböckerna.
De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de
ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren,
hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet
eller deras salonger.
Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de,
liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne
beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare
toalett.
Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha
de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande
Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i
S:t-Antoine.
Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som
störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud
de dyrkat.
Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger,
hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit
bättre än den gamla, nämligen penningens.
Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för
Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett
slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf.
Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt
påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig
Filips fall den eviga rättvisans straffande hand.
Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita
glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la
Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin
varit vida värre.
Det ena medgifvandet föder det andra.
De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol
endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och
småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut
förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och
friskare.
Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan
att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der
de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en
stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och
balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för
att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den
reaktionära banan.
De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i
något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de
utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad.
Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo
under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att
harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras
ännu menlösare afgud.
Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all
förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles
sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur
mycket de än hata republikanerne.
Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke
kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde
upplysa honom derom.
Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon
trampa honom på foten.
“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en
hästfot som trampat honom.
“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen
rösten.
Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin
och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter
Februari-revolutionen och deporterad efter Juni-upproret.
“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ frågade rösten.
“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde
en annans.
“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade Albert, tryckande
Armands hand.
“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad Armand; “jag har gått
vilse och vet ej om det är andra eller tredje gatan från Seinen som jag
nu är på.“
“Det är den tredje.“
“Således rue de l’Université?“
“Ja visst.“
“Och ni är säker på det, monsieur?“
“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu
måste upp uti.“
“Hvilket nummer har detta hus?“
“Åttiotvå.“
“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag trodde ... Men är
det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?“
“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“
“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad.
“Nå, än sedan?“
“Lamartine är en stor författare och en ädel man; men är han icke
legitimist?“
“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“
“Men så tros det ändå.“
Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och
personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det
legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert
fanns det ingen som ansåg honom vara republikan.
“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett
helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille
och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ...
Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan
grafven.“
“Men ...“
“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“
“Hvarför icke?“
“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som
oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af
snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om
detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till
honom.“
“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett
ord i förtroende, monsieur Albert!“
“Hvad har ni att säga?“
“Men låt oss hviska.“
“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“
“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade
Armand.
“Hvarför ej det?“ hviskade Albert.
“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“
“Morbleu!“
“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.“
“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“
“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... emellertid är det bäst
att vara försigtig.“
“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“
“Byta om rustkammare.“
“Kanhända.“
“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg
honom det.“
“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“
“Jo, i morgon.“
“Och lokalen?“
“Står för min räkning.“
“Och nycklarne?“
“Lemnar jag åt er.“
“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“
“Nej.“
“Så farväl då!“
“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“
De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med
detsamma ur hvarandras åsyn.
Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit
närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna
hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan
dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja
hvarandra om förlåtelse.
Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom
sin granne.
“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.
Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.
“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.
“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.
“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“
“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.
“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten.