jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera
belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och
torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och
ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk,
hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som
likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt
skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl
säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde
ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att
knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“
“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.
“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och
förledande fraser“, anmärkte flickan.
Cambon slog förlägen ned ögonen.
“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en
stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre
... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit
utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han
förfärdigar.“
“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med
synbart välbehag betraktande den unge mannen.
Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand
Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade
hon kanske berömt honom så lagom.
“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde.
“Inga, mademoiselle.“
“Inga? ... er far har då inga färdiga?“
“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag
icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“
“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad
er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad
han hädanefter har att sälja.“
“Ni är en ängel, mademoiselle.“
“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har
inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till
något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert
har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“
“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker
på sin framtid.“
“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer
icke kommer särdeles långt.“
“Hur menar ni?“
“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en
förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet,
monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke
skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva
för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“
Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att
besvara.
“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting
som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser
sådan motvilja för ... Är det ej så?“
Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade
hans ögon på den ädla flickan.
“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf;
“denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt
sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad
jag har att säga henne!“
“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad
hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett
dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min
ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag
vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“
“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst.
“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil
som blir min make?“
“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.
“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att
hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende.
“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär,
mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er,
när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de
Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“
“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“
frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag
afspeglade den djupaste oro.
“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för
mig eller någon annan!“
“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som
röjer aningen af något ondt.
“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand,
men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för
Adelaïde förloradt.
“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen.
“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget
jag hade att säga er?“
“Nej!“
“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“
“Nej, nej!“
“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och
så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga
bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er
onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ...
Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“
“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“
“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“
“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med
tilltagande oro.
“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som
ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att
hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga
hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök
försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot
den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med
hertigen.“
“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall
jag icke bli hertigens maka?“
“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke
en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst
... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag
skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan
det blef för sent.“
Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos
markisinnan.
Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste
biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg.
Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf
nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.
Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska
snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det
ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet,
som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma
dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.
Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke
alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har _dem_ qvar.
Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som
skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens
och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska
eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets;
men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra,
och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en
handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet.
Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart
reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och
beslutsamhet.
“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast
ton.
Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna,
och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det
föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt
bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke
i tid förberedt sig på svaret.
Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret;
men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver
den förra.
“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken
den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt
förargad öfver den förrädiska rodnaden.
“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är
då personligen bekant med markisinnan?“
“Ja, mademoiselle.“
“Och ni har varit hemma hos henne?“
“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade
han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök
hos en markisinna.
“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och
en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.
“I förgår“, svarade Cambon.
“Och det var då ni fick biljetten?“
“Ja.“
“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf,
så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“
“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte
arbetaren för tillfället kunde hitta på.
“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig
nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med
blicken stadigt fästad på den unge mannen.
Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en
misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade
blodet till hans hufvud.
Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är
hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet
ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans
egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste
tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt
orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta
sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än
en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin
rodnande kind.
“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något
nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag
hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet
öfverväldigar min hederskänsla.“
“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni
har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“
“Ja, så förhåller det sig.“
“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“
Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat
Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han
icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda
henne någon olägenhet.
Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa
sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju
till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något
förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis
så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft
vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han
beslöt att genast kasta sig in på den förra.
“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför
Armand.
“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med
ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan
hennes stolthet och smärta.
“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor
Armand.
“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“
“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och
hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ...
Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ...
Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att
blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att
det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man
sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“
Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf
och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra
afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid
hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes
kammarjungfru visade sig i dörren.
“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.
“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.
“Har hertigen frågat efter mig?“
“Ja.“
“Hvad svarade du honom?“
“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“
“Vet han att en främmande är inne hos mig?“
“Jag tror det inte.“
“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“
“Nej, mademoiselle.“
“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“
Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat
Cambon med en förundrad blick.
“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har
brefvet?“
“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne
ifrågavarande biljett.
“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den
för andra gången.
“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“
frågade hon.
“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt
det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.
“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en
lidandes bön, som ...“
“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.
“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då
kunde behöfva er.“
“Hvilken timme?“
“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit,
utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“
“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar
icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“
“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af
mitt hjerta.“
“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“
“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse
till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni
deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man
ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så
länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han
skall belöna er såsom ni förtjenar.“
Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade
sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och
betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand
borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde,
öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast
kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar,
hvilka brände som eld.
Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och
stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes
vara i sjunde himlen.
Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.
“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det
föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört
allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga
flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på
den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.
Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han
knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen.
Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej
gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben,
hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en
begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet,
som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva
den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig,
ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af
fruktan för det hotande straffet.
Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen
vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt
för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk,
alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och
åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid
galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.
Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter
hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers
händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva
svårt för att hålla dem.
Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men
om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade
han icke lugnat sig så lätt.
Sextonde kapitlet.
Vidare om biljetten.
Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig
hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.
Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit
priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens
morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga
föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen
icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis
har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska
på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens
salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att
gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde,
är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som
derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga
mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga,
enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens
deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers
profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest
för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.
Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe
och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur
Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding,
för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till
monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur
Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har
blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som
fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de
vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet
profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka
sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga
tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af
hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i
kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till
tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i
bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som
kosta flere hundra francs.
Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför
alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af
det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan.
Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens
morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau,
nämligen hederslegionens vackra röda band.
Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet
på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi
att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas
med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin
rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle
bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller
visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt
titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta
bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes
värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som
möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna
fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man
säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar
Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så
många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under
blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla
andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal
efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af
sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller
klandra dem.
Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de
sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.
“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er
kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke
försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första
session.“
Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur
Géronnière äfven skulle vara deputerad.
“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren,
“jag har således god tid på mig.“
“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort
inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“,
påstod hertigen.
“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på
Frankrike.“
Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något
sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli
hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och
deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig
mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste
att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att
oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att
styrelsen med all makt ville förhindra den.
“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade
bankiren.
“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.
Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil
var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och
“trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan
än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V.
“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“,
förmodade hertigen.
“Ni tror det, hertig?“
“Ja.“
“Hvaraf tror ni det?“
“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“
“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på
stolen.
“Ni vill?“
“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade
bankiren.
“Ni vill icke?“
“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid
varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna,
dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“
“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade
hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den
olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“