trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas
drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes
förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm
uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en
stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber
han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med
uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar
till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke
förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula
långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och
börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och
hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket.
Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor,
som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en
föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som
svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen
väcker sina undersåter och dansar bland dem?
Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra
steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar
att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa
onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon
aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af
hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om
de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och
skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill
göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en
trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst
en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste
deltaga.
Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande
saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och
blommornas drottning.
Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det
stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit
emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde
henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska
skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en
galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren,
och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito
blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit.
Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se
upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett
nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött
både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och
hennes följeslagare försvunna.
Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från
parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande
de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat
ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke
tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.
När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med
fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra,
utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.
Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet
flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg
bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin
protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens
fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och
oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var
lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen
öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom
hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt
dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan
var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med
hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en
grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid
dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern
monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna
väl och ära.
Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista
lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel
taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss
i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje.
Femtonde kapitlet.
Biljetten.
Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid
rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af
portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn
och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar.
Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och
förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det
är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer
finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla
porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller
portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet
både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i
Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke
hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller
är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den
strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men
denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten
än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke
egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren
kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till
mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de
sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl
förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för
hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes
måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig
sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga
franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så
knarrig som en gammal portvaktare.
“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35
vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande
bröst, ty han hade gått häftigt.
“Åhja, det kan ni väl begripa.“
“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren.
“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière
för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de
äro hemma klockan åtta på morgonen?“
Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.
“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog
portvaktaren.
“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“,
svarade Armand.
“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för
er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på
eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger
för mycket.“
Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt
hänvisade vår hjelte till gatan.
“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken
monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet
ju att det var efter dem jag frågade.“
“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“
“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna
kort.“
“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur
Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna
... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“
“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni
har varmare inne hos er.“
“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir,
monsieur!“
“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur
Géronnière eller hans brorsdotter?“
“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade
portvaktaren.
“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för
obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“
“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin
kammardörr med ett föraktligt leende.
Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som
förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den
förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana.
Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af
erfarenheten.
“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade
portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter
sig.
Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan,
hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig
med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom.
På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma
port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att
hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle
otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves.
“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare
ansigte än förra gången.
“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade
Armand.
“Ni är säker på det?“
“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna
egendom.“
“Än sedan?“
“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“
“Deraf följer?“
“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“
“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före
klockan tolf.“
“Så mycket bättre.“
“Hvad sa! ... så mycket bättre?“
“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på
saken.“
Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt
öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke
rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve
uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men
innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva
boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann
sig utom portvaktarens område och domvärjo.
“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand
en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter
stält sig i vägen för den inträdande.
Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med
svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för
en betjents rygg eller tunga.
Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som
icke gerna kunde undgå ett svar.
“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest
åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan.
“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika
gester.
“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en
försmädlig min.
“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt
enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela,
önskar på ögonblicket tala med henne.“
“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“,
svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks
domestiker.
“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och
trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst
angeläget jag hade att säga er matmor?“
“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så
olika på olika slags menniskor.
“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men
jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem,
monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder
på er, pardon!“
“Monsieur! ni skulle våga ...“
“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“,
tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er
en sådan ära?“
Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke
heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en
välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med.
“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma.
Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några
repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg
visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte.
“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“
“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är
densamme.“
“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“
“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis
är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med
att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“
“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“
“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det
ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er
herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni
säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte
messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande
kunde medföra den största fara.“
“Den största fara ... för hvem?“
“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“
“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade sig
kammarjungfrun.
“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar er herskarinna.“
“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“
“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så är ... Men,
förlåt, jag har mycket brådtom.“
“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få företräde hos
mademoiselle?“
“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, nu på ögonblicket
måste jag träffa henne.“
“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade kammarjungfrun.
“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min gud, hon är redan en
qvart till elfva!“
“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“
“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves det ingen stor
toalett, för att emottaga en menniska, som säljer messingskedjor.“
“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte
kammarjungfrun.
“Hvarför det?“
Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det
besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att
den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken
omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom
dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom
hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde
hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före
klockan tolf.
Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när
kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med
handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på
sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda
helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans
trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra
vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder,
hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på
sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva
det.
Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt
möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak.
Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare
fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt
tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en
herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk,
kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun
försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter,
som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå
taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden.
Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är
endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i
början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.
“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det
hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den,
som var närmast hennes.
Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket.
“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke
passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När
jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“
Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer.
“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss
flere gånger.“
“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“,
svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska
riktigt uträknat.“
Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter
på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång
ha varit bjuden.
“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på
Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde,
“och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min
onkel har väntat det.“
“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade
Armand.
“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“,
svarade bankirens brorsdotter.
“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att
jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så
många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack,
min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der
nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor
än egennytta och falhet!“
Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina
ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den
unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet
på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och
med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens
bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda
äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria
lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna
ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt
obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse.
“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är
uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla
de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ...
de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet
jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla
än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela
deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men
hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag
skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt
vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt
fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som
hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“
Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten,
var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans
predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är
nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig
likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar
på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den
man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en
blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig
arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att
icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det
är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel
hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket
det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en
vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man
sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker
bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer
än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta
att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden,
att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt
är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt
segerpalmen från det rikaste hjerta.
“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade
väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“
Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj,
han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka.
“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.
“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt
öra.
“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat
förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“.
“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade
Adelaïde.
“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand.
“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än
förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.
“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med
en enfald, som icke heller var “comme il faut“.
“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en
glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand.
“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“,
medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände
sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning.
“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni
var här tolf gånger i går, säger ni?“
“Ja.“
“För att råka min onkel?“
“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“
“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er
ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen
väntat er.“
“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske
varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller
millionär.
“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“
“Nej, mademoiselle.“
“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen,
och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke
försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“
“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade
förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt
sjelfva Adelaïdes kinder.
“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något
tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo
så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper.
“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen.
“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor
som dem jag köpte af er.“
“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill
köpa flere messingskedjor.“