uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En
minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att
hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet
af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio
millioner francs. I berörde rättegång invecklades general
Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt
general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty
han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig
icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes
till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och
ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det
mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom
ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att
parera.
“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på
de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta
saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den
förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med
styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ...
dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att
uppoffra sina bästa vänner.“
“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade
hertigen.
“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade
bankiren.
“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de
Beaudreuil.
“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière.
“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa
blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men
hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina
bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation?
... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“
“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom
berodde det på honom.
“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti
handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ...
Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip
är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen
måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla
era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats,
hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom
räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång
räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“
“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla
Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor
statsman, som ...“
“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under
lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär
utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket
är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip
sitter vid rodret.“
“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var
tagen på sin svaga sida.
“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.
“Konungen“, svarade bankiren.
“Och till hvad skall han tvingas?“
“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“
“Men hvem skall tvinga honom dertill?“
“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig
i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom
dertill.“
“På hvad sätt?“
“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig
emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“
“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin
örnblick i bankiren.
Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.
“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker
göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga,
naturligtvis för samma ändamål som ni.“
“Och hvaruti består denna demonstration?“
“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil
leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“
“Aha!“
“Nåväl?“
“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“,
anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser,
som hitintills varit utestängda derifrån?“
“Än sedan?“
“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“
“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i
reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket
som ert?“
“Ja, och derför förvånar det mig att ...“
“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl
att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota
våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ...
Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare,
ha någon annan mening med dem?“
Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att
ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon
Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen.
De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva
och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba
konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de
bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma
derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl
påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och
legitimisternes ärenden.
“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.
“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller
edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.
“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske
bankiren.
“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och
såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil;
“men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af
de mest populäre.“
“Hvad skall konungen säga?“
“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det
vet jag.“
“Och hvad skall han göra?“
“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade
hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.
Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika
betydelsefullt tillbaka.
“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har
visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“
“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig
smickrad af Ludvig Filips nåd!“
“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för
konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“
“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“
Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.
“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den
sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska
förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta,
så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“
“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.
“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.
“Jag förstår er icke.“
“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne!
... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin
dödsstund.“
“Och det är?“
“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“
“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som
endast var slängd i handelshistorien.
Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara
sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren
och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan
förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.
Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med
familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in
att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket
älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt
spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta
använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen
sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så
mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son,
hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin
förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af
Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka
på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s
sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste
deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen
verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon
fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare.
Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig
lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan
sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af
Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit
blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i
S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa,
på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det
egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke.
Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam
Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många
hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad
icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen
alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle
den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så
måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol
lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.
Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde
i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.
Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen
före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för
fatta hennes.
Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte,
drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig
föraktfullt ifrån honom.
Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den
ena, än på den andra.
“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den
högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“
“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta
bemötande öfverraskar mig.“
“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“,
svarade Adelaïde med värdighet.
“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i
sin hand.
“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.
“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften;
“det är er stil, hertig.“
“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.
Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen.
“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade
hon.
“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som
högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett
bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle
jag förmoda.“
“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör
markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen
förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara
hennes egendom.“
Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte
bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens
innehåll, utan att uppläsa den.
Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna
eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur
Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om
sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat
föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle
vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder
hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det
att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna.
“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som
icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.
Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade
honom biljetten utan att säga ett enda ord.
Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men
Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand,
liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.
Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och
hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens
ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart,
och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt
förefallit.
“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med
ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt.
Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.
“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet
bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur
Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag,
utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag
ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“
Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:
“Eulalie!
“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan
var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga,
utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt
hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag
skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar
besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och
ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag
Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru
vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre
uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen.
Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna
biljett. Den 26 December.
_Rigobert._
Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt
myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes
förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf.
Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller
sväfva på målet.
Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de
förklara detta fenomen?
“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen
för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick
förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för
alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit
denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“
“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för
att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och
hårdhet.
Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.
“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde,
“tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke,
man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa
rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på
erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att
ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er
erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från
början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner,
eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att
bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det
är det enda som förvånat mig.“
“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd
bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som
öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig
fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig
skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss
emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ...
Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“
“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om
också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit
alla ömmare band emellan oss.“
“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken
häftighet; “aldrig, aldrig!“
“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn;
“jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda
beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det
... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak
mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.
Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på
golfvet.
“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet
kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka,
öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn!
...“
“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva
offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det
första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den
och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne
vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“
“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“,
sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja
skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“
“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“
väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“
fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om
tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga
uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min
förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer
för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i
morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen
till Madelaine-kyrkan.“
“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i
morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“
“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni
behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag
har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida
lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter
är en omöjlighet!“
Sjuttonde kapitlet.
Place de la Concorde.
Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest
storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af
åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung
Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af
Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med
tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på
sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne
mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af
glittrande strålar.
Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den
aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka
för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de
tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m.
m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat
till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.
Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott,
i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder
Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde,
höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes
Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och
4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader,
sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond
utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.
Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog
beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den
kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty,
som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst,
skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra
vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande
Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären
ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens
parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett
föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande
lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:
“O la belle statue! O le beau piédestal!
Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“
År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten,
och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild
stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra
dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån
att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig
tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma
ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för
hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.
Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig
XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland
och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och
Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för
den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet
och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med
oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.
Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis
XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af
bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på
underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna
kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste
vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest
blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en
revolution, som likväl brutit dess bojor.
År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place
de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde
är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men
utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det
litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit
närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag
kamrarne öppnades.