sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d.
fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente
baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i
paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus
nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela
brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så
framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser
således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène
på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som
leder ut.
Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom
skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det
gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i
Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.
Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar
är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta
gallfeber på sjelfva hin.
Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han
sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya
hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon
du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga
instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn
betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger:
“Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva
100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för
att lura teologie doktorer!“
Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder:
“Jag lemnar mig i Guds hand!“
Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran,
sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall
väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain
kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer
alltid i senaste laget.
Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara
lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga
sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.
Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att
den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot
sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.
Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår
honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke
hvad det kommer åt karlen.
Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom
Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att
allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han
ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och
Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det
är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika
kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts
fiol i Upsala.
Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty
Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det
doftande betet.
Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig
Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper
icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog
bättre.“
Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast
en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och
hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen
denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom
stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir
också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel.
Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren,
förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att
det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty
egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna.
Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu
blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone
monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst;
följden blir i alla fall guddomlig.
Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes
ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben.
Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan
hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon,
framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl
kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick,
men aldrig sluter till ett glödande hjerta.
Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen,
då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande
som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande
måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den
dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som
anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf,
diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna
uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet
belönar dygden för dess trohet mot Gud.
Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den
olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i
fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer
hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina
armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde
hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det
skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig.
Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och
upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.
“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans
blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.
Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och
en tår perlade fram ur hennes öga.
“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se,
stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den
deltar i det förra och tror på den sednare.“
Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade
och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och
kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja
sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande
ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det
bygger sin äreport på ihåliga läppar.
Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny
Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har
återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå
är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders
variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som
vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska
nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han
spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt,
men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska
ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat
försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.
Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater
Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma
lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.
Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet
på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger
sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel
bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag
kommer säkert för sent!“
Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd
lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven,
som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser
på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter,
lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på
mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral
och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“
Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa
ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar
hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla
munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain
till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det,
monsieur le comte?“
Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain,
som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven
trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore
så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela
något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“
Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall
tillväxa i alla ridderliga dygder.
Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på
bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en
“pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i
svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den
tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.
Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène,
men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och
hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka
aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en
ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan
att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu
med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme
kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans
kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare
riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière,
hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer,
utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och
som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg.
Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid
riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar,
men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre.
Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den
sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan
att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid
och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet
midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så
fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn
beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga
tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke
hertigen, som satt bredvid henne.
“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“
Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste
förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han
haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.
“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne,
hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.
“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand,
“brorsdotter till bankiren af samma namn.“
“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något
förundrad.
“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för
ung att gifta sig.
“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge
ögon.
“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma,
kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på
hela verlden.“
“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“,
förklarade Armand.
“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i
släptåg.“
“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad.
“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något
ditåt.“
“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning.
“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har
sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des
Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att
han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika
odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto
mer att sylta.“
Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett
honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det
i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans.
“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand.
“Hvem?“
“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“
“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“
“Ja, just den.“
“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“
“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den
ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut
trodde sig hafva sett.
Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var
samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen,
vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon
undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver
ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af
festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol,
hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den
ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan
hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit,
endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.
De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra
ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter,
aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall
sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga
platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar.
Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske,
mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis
den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta
sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i
jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras,
har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför
skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen
som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom
blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt
att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension.
Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur
hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra
dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske
trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare
beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med
sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och
mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni),
Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde
och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de
Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“
äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar
och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan
att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett
blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i
orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se
på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik
blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland
törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne
lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om
blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“.
Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende
kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den
sydliga solen kan frambringa.
Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända
till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer,
åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin
knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han
afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans
själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar
sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina
blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan
radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar
han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.
Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina
kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den
revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så
tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det
lider mot 1848.
Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet
merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när
han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället
för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor.
Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med,
ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär
för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning:
1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla
trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling
och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med
hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af
alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare
naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till
och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta;
2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och
innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor,
såsom varande grannare och större än alla andra;
3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras
förr så blomstrande välstånd;
4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande
kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang
hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till
Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor;
5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro
oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar
beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden;
6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde,
hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga
grunder hvilande förslag;
slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller
trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur
trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare,
liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras
ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i
blommornas fristat.
Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden.
Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af
Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett
ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit.
Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter.
Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig
tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad
författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i
likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord,
allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld
trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.
Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande
garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung,
fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande
tableau:
Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern,
tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna.
Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar
ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken.
Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga
hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så
långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller
tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om
morgnarne!“
Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt
dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man
bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan
icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med
foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens
lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet
omorgnad och fått litet dun i håret.
Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande
anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver
scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är
blommornas drottning, det är Fanny Cerrito.
Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna;
men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller
skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i
ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin
dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas
drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej
tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på
daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden.
Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans
ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt
bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för
att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne
ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit.
De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och
solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon
egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd.