hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider
mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke
med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att
någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat,
mindre kyligt element att fly till.
Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den
stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla
cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars
verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.
Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som
Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som
sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor
Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige
att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd
omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det
allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar
en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la
Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till
ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta
stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i
Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under
det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett
evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.
Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och
guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och
romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en
tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i
en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid
och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde.
Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort
sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles
med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första
soppan doktor Matheus lagar.
Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i
salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa
tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar.
Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man
naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig
sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf
slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han
delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri.
Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière
med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde
spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg
hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är
ovanligt af den som säljer messingskedjor.
Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger
nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen,
hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner,
utan att man ser hur det går till.
Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg
och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande
ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!
Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne
till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer
instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är
förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju
accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt,
om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.
Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af
orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en
ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på
fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han
ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa
efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger
sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår
Nagel. Verkan uteblifver också ej.
Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än
andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men
hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène
synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.
Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt
öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan,
hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett
rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den
sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att
lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva
tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder:
“God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“
Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen
till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“
Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve
de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den
lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu
lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène
visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade
gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl
våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana
fötter och ben att skryta med?
Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar,
rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande,
talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och
likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så
menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest
okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå
vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne
tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.
Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de
Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain
hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst
afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det
betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej
det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“
Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant
öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på
venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant,
som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“
tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i
håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon
gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen
af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i
timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt
betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad
stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin
brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till
Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta
de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans
fiolen efter.
Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser
perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande
förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man
kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver
första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som
sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk,
hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa
hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå
några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat,
räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och
öfverhöljes med blommor.
Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“,
hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många
utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige
teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri
samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är
kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den
till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga
att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne
erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och
förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje
spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På
operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men
det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio
till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan.
Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf
aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande
det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar
och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri
spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp,
som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin
chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta
ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och
ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga
efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer
mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken,
att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall
gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar,
hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen
gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få
tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer.
Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om
nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas
extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid
utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De
få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med
skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens
och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les
solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan,
direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till
hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent
billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men
de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga
känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit
rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen
förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen,
som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att
raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen
förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor
och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga
platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat
efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till
grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer
naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla
ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det
vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte,
utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement
ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse
språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken.
“Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne
i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken
är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det
skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om
ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena
aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat
åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika
väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och
konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i
sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en
konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar
publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la
claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i
skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i
teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera
omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare,
kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både
med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och
Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många
andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes
eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.
Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade
Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas.
“En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat
för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i
sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i
Urbains ställe.“
Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos
tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina
ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens
brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort
för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse
att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på
någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af
deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera
öfverraskad än någon af dem.
Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första
radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne
fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott
en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än
någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra
galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande
den allt förbländande markisinnan.
Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det,
emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma
när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man
är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som
man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas
produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god
ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja
så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den
uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig
medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad,
hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och
fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan
Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade
priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske
något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i
S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En
dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande
ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller
rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och
med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en
märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande
uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en
afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för
andra.
Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det
var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande,
af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst,
kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande
andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — —
Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon
börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår
icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna
se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på
denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd
färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?
Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände
sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur
en bösspipa.
“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det
just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt
af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den
stackars Simon.“
Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i
Algeriet.
“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“,
fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första
radens venstra sida.
Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det
att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af
den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i
stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes
jungfruliga blick.
Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin
kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje,
som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen
omkring den stackars Urbain.
Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor
sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att
gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig
till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna
Adelaïdes bleknande gestalt.
Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder
sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar
sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem
inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned
... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med
fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“
“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i
sitt hjerta.
Andra akten af Le violon du diable:
Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger
Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med
läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara
svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen,
hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större
värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid
framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom
det icke hade annat att göra.
Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans
ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300
figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare.
Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon
fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en
grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig
på “la claque.“
Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det
goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka
sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det
goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter
återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir
varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot
förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus,
finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“
Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar
fan vid mig!“
Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute
på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag
vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och
liqvidera!“
Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det
betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter
det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag
icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka
mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha
kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af
dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan
oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för
evigheten. De äro sig lika de der artisterne.
Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog
han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den
obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad,
innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och
likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?