litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter
samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita
Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“
klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin
smörgås.
Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta
sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en
gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket
bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne
röjt någon förvåning deröfver.
Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka
detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar,
som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa
beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte
han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende
som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd
med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett
kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert
en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en
förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en
offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig
smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare?
hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han
kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle
haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han
åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom
värre än, snart sagdt, den djupaste last.
Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle
baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och
det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms
gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi
hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar
förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det
han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt
dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans
adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla.
Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om
vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi
vinna mycket, i stället för att förlora mycket.
“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje;
“liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på
gatan!“
Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria
luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn
skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt
så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på
derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.
Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i
vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de
fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel
annorstädes.
Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett
likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och
hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.
Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en
anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för
två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk
rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika
ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning
måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna.
Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara
disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina
sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser
ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt
lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare
vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må
ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den
vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro
oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner
de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan
rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas
pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande
småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin
hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty
det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död
skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan
att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än
utminutera sina tvåsous-likörer.
Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis
mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger
hela sitt förtroende på silfverdisken.
“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång
författaren.
“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.
“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt
ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“
Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ...
Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper
man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill
säga mycket.
“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti
den frejdade plommonlikören.
Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han
var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år
tillbaka.
“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau,
utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara
hennes helsning.
Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig
framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo
års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat
honom derifrån.
“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade
madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.
“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören.
Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak,
ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått
flere sådana än hon önskade sig.
“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med
Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och
sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit
handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på
silfverdisken.
Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var
hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan
som helst.
Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon
upprepade sin fråga för tredje gången.
“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol
och såg ned på golfvet.
“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande.
“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af
frågorna.
Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och
dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och
gående med blickar och plommonlikörer.
Men hvarifrån detta _illa_ på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000
francs till en grafvård åt Madelone?
Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der
han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade
på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon
den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och
upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett
ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra
sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af
Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade
till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om
händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.
Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon
slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och
silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans
frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka
aningar.
Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre
till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att
Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men
ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi
porten till Jardin des Plantes.
“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.
Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.
“Hvad är det om?“ brummade han.
“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.
“Hvad behagas?“
“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för
gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor
rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante,
djurvaktaren i Jardin des Plantes.
Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut
steget för att gå vidare.
“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.
“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför
skulle jag träffa honom?“
“Hvem vet det?“
“Nå, hvarför frågar ni mig då?“
“Derför att han har frågat efter er.“
“När?“
“Vid middagstiden.“
“Hvad vill han mig?“
“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss
vigt på orden.
“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen.
“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men
monsieur Carlion har otaldt med alla.“
“Det rör mig inte.“
“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“
“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“
“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den
humoristiske djurvaktaren.
“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att
uppfatta humorn.
“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“
“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita
Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.
Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför
drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller
länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte
han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma
uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.
Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren,
ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde
besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“
“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.
Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han
kom ihåg djurvaktarens ord.
“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan,
just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“
“Och han som frågade efter mig, var ...“
“Monsieur Carlion.“
“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“
“Ja, som jag säger.“
“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“
“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga
honom sjelf.“
Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i
detsamma inträdde.
Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i
hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja
och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för
att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se
det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta
hållning.
Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter
och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och
prydliga karlar.
Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i
Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande
öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz,
föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens
och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att
dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade
öfverståthållaren med ett ironiskt leende.
“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge
gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de
längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på
stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla
mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“
Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning
framför sig.
“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar
ä’ bäst.“
I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle
för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor,
under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den
underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva
gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder
skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet,
medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste
och nödvändigaste.
För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och
vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig
säkerhet, sökas ur samhällets drägg.
Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott
som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar
sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom
stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära
polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka
begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk
och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som
helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än
polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven
om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en
ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna
gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta
konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när
det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro
penningar värda.
Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal
vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en
plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i
Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.
“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen
samtalet.
“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag
har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“
“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt
mig, såsom jag hört.“
“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter
er.“
“Ni har då något att säga mig?“
“Utan tvifvel.“
“Är det mycket angeläget?“
“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“
“En hemlighet?“
“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om
saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol
bredvid Hvita Björnens.
“Nå?“
“Ni är nyfiken?“
“Klart.“
“Ni anar kanske?“
“Hvad?“
“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten.
“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande
skarpt monsieur Carlion.
“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“
“Att?“
“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“
Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större
än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två
francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig
deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller
stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene
tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.
“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog
stads-sergeanten.
“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat
mig ...“
“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur
Carlion, klippande med ögonen.
“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“
“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ...
Nå, hvad säger ni sjelf derom?“
“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl,
monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och
att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“
“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade
stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för
hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der
uppträdet i Jardin des Plantes.“
“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade
Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en
stads-sergeant.
“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så
underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl
kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“
“Hvad har den unge Cambon berättat?“
“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“
“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“
“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des
Plantes.“
“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att
den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken.
“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med
vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare
borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall
hans verk.“
Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården.
“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade
stads-sergeanten.
“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“,
försäkrade Hvita Björnen.
“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur
Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet
uppfylla hennes önskan.“
“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon
med ett verkligen sublimt leende.
“Och likväl gjorde hon det i början.“
“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon
tror då mig vara en verklig björn.“
“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när
Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas
innersta önskan till mötes ...“
“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med
tilltagande munterhet.
“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“,
fortfor stads-sergeanten.
“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.
“Och det är?“
“Att hon vände sig till er i denna sak.“
“Finner ni detta så underligt?“
“Ja.“
“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon
vill.“
“Visserligen, men ...“
“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni
önskat.“
“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“
“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan
bidraga till den lyckliga utgången.“
“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“
“Det är gifvet, monsieur Simon.“
“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“
“Ja.“
“Hela summan?“
“Ja.“
“Femtontusen francs.“
“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad.
“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med
ifver.
“Och hon har lofvat er så mycket?“
“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den
lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom;
“det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“
“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo
klippande med ögonen.
“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita
Björnen.
“Nå?“
“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag
nämnt.“
“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“
“Ja, monsieur Carlion.“
“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen
just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den
skulle kosta.“
“Emellertid är det såsom jag sagt.“
“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“
“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det
är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen,
fogligare än man af honom kunnat vänta.
“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.
“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen
glädtighet.
“Genast?“
“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“
“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade
stads-sergeanten, skådande sig omkring.
“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“
“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket
bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“
“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen,
skrattande.
“Hvem är galen?“
“Ni, med all respekt.“
“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“
“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“
“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.
“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre
i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett
spektakel, min bäste monsieur Carlion.“
“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår
man ju till Marseille?“
“Marseille!“
“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“
“Alger!“
“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille
till Alger.“
“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke
rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver
stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis.
Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.
“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa
i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.
Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.
“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till
Alger?“ fortfor denne.
Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.
“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som
förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd
dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“
“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.
“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.
“Hvad är det för slag?“
“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från
stolen och närmade sig silfverdisken.