till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på
en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna
vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada
något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad
och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver
dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han
hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande
lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt
byte för den skönaste af eröfrarinnor.
Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste
tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans
uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att
sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så
lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje
välsignade han natten, regnet och stormen.
Elfte kapitlet.
Madelone får sin grafvård.
Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en
nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I
granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under
en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af
omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket
inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels
boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora
källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack
de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många
tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem
alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter
rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller
kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars
beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal
af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera
dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till
blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit
efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att
tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af
underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och
förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till
olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se
nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till
förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med
sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som
fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.
Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng
öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga
rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande
nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom
bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke
sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten
att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick
emottagande sin fosterson.
“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de
gröfsta händer i verlden.
“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för
hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla
af belåtenhet.
“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit
illa i natt, käre Simon!“
“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d.
lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han
började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har
sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den
sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“
“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller
nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns
plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada
nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit
hit i dag.“
“En glad nyhet! ... hå tusan!“
“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita
Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er
med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er
mycket mera.“
“Och det är?“
“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag
då talte med er om en viss sak?“
“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt
om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en
skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“
“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres
son.
“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen
hånskrattande.
“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke
om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.
“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i
det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den
oartige f. d. läraren.
“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget,
till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig
fostersonen.
“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med
genomborrande ögonkast.
“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är
verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall
tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“
“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita
Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande
egenskap.
“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det,
fader Simon?“
“Du säger att du varit hos henne?“
“Ja.“
“När?“
“I går.“
“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ...
hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för
pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“
“Hvad är det ni förstår?“
“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom
dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du
bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja,
jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag
borde _draga_ vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag
ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän
djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad
tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom
hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som
visste hvar hon bodde!“
“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf
än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon
skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till
sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar
louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick
säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var
billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din
tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan
hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och
skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara
glad, Armand lille!“
“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet
i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper,
och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser
den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under
det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för
ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre
... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“
Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af
sin f. d. lärjunges ord.
“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att
försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.
Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.
“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena
sidan.
“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare
grafvård åt Madelone?“
Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om
Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och
förmaningar i lifstiden.
“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken,
var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt
dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“
“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna
tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“
“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått
pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är
det icke sannt?“
“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för
femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina
fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ...
ha, ha, Armand lille!“
“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde
jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och
med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid
blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre,
dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i
låset till min kammare denna lilla biljett.“
Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän
Hvita Björnen.
Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda
hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.
“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har
i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon
tid inte varit rätt bra i ögonen.“
Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som
hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern,
tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i
sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade
aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara
lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen
om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som
deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom
Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar
man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager
man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde
i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som
icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i
Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna.
Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens
skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt
slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare
tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska
presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande,
desto ljusare blir det i samhällets dälder.
Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon,
uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:
“Monsieur Armand Cambon!
Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef
bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det
varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej
ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för
att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig
böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar
uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig
på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att
ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något
originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad
man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och
denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa
rader.“
“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med
särdeles förnöjdt utseende.
Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så
vackert.“
“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och
samvete äfven bland denna klass.“
“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars
Madelones öde?“
“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga
skrifvelse.“
“Står hennes namn under biljetten?“
“Nej.“
“Det var besynnerligt.“
“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också
vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“
“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har
du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig
tvätterskas graf?“
“Nej, käre Simon.“
“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets
tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande
den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken
... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du
räddade.“
“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en
annan biljett, som han hade i en annan ficka.
“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får
en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i
Père-Lachaise?“
“I Père-Lachaise, ja visst.“
“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett
ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“
“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med
rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.
“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå
dit med era kransar.“
“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt
enda nöje, ty det är ...“
Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro
vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon
gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras
och mensklighetens ära.
“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu
känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.
“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli
bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“
Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens
fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne
för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina
döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi
finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden
att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik
som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var
icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.
“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon
efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste
bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för
hastigt.“
“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.
“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den
sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag
kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och
Madelone så nära.“
“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand
undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till
belåtenhet med hvad jag gjort.“
“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill
att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam
måste storma Tuilerierna.“
“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag
är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i
Madelones grafkor.“
“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge
händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart
går du?“
“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“
“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“
“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
“Den der lilla biljetten.“
“Nåväl?“
“Behöfver du den?“
“Ni vill ha den?“
“Ja, jag har fått en idé, ser du.“
“Hvilken?“
“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till
grundplåt under Madelones grafkor.“
“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna,
att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“
“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.
“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.
“När träffar jag dig?“
“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“
“Jag går också dit.“
“Godt! ... då råkas vi der.“
“Hur dags?“
“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för
dagen.“
“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ...
Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen
till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“
“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens
verkställare.“
“Och det är?“
“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“
“Du? ... omöjligt, Armand lille!“
“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag
gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“
“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse,
jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“
“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då
deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens
grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva
glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.
Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike
lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett
spratt.
“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att
Madelone får sin grafvård.“
Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens
åsyn.
Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga
vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på
dem.
Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste
begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och
brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar,
som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines,
Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers
med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära
som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i
ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett;
han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med
en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade
sina lyror, sina svärd.
De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen,
som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de,
att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än
sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla
för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med
rättvisa och billighet.
Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina
drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark
arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då
intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som
nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att
drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen
se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur
stället.
Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför
kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis
för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga
lemmar.
“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla
längd.
“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.
“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får
sin grafvård.“
“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.
Tolfte kapitlet.
Hvita Björnen får också sitt ide.
Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva
gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk
bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två
alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i
en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i
midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af
dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och
ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl.
Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man
behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska
aptitlig.
“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.
Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra
svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som
dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva
gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt,
gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren,
som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir,
monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin
tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig,
ty en fransman kan icke gerna vara det.
Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och
hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och
uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje
smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke
kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna
i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot
den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande
blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af
ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de
läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten
krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott
formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt
allt igenom.
“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för
öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren.