“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med
rockärmen svetten ur sin panna.
Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty
hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.
“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt
detta här?“
“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“,
förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som
alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att
han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa
till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der
och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man
aldrig vet hvad köld är ...“
“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som
aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg
att han var blossande varm.
“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar
för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten
till resan.“
“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“,
anmärkte den beskedliga madame Moreau.
“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl
har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke
allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma
välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också
den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om
och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare,
på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke
nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur
Rambuteau’s egenhändiga order.“
“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de
tvänne sou-styckena på silfverdisken.
“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och
jag har glömt att hälla i den.“
Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg
närmare dörren.
Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan
Hvita Björnen och samma dörr.
“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.
“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“,
påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför
Hvita Björnens ögon.
“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er
något, ty annars ...“
“Ty annars?“
“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla
bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.
“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“
“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade
Hvita Björnen.
“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni
hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“
Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren.
Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i
den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform.
“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita
Björnen.
“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade
stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste
betydande person, som lemnat Paris med eskort.“
“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två
dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet
längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen.
“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var
ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre
och sansad man.“
“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita
Björnen.
“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“
“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“
“Hur kan ni tro oss om något sådant?“
“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta
angrepp på den personliga friheten?“
“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart
att ni måste protestera.“
“Nåväl, jag protesterar.“
“Det måste ske skriftligen.“
“Godt! jag gör det skriftligen.“
“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“
“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull
ställning.
“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“
“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta
godtyckliga förtryck.“
“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen
resa.“
“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit
spunnen.“
“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“
“Ha, monsieur Carlion!“
Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade
slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade.
Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna
silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som
den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“
fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med
grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina
händer, ty Simon var ingen Simson.
Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och
rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda
den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.
“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så
farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både
vansinnigt och olycksbringande för evigt.“
“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot
pannan.
“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med
det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall
ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“
En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau
för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten
och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans
bröst.
“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag _vill_ det ... derför att
jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full
... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas
öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra:
jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“
Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och
försvann med den.
Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.
Trettonde kapitlet.
Queue’n.
Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till
Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga
löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård?
Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke
komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela
aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie
Royale (numera Nationale) de Musique.
Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten.
Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men
den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan,
och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af
ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke
ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt.
I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt
bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik
visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss
grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är
aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra
tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången
efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets
Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt
från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan
oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder
sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse
måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par
handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten
sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och
intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten.
Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna
nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore
åtminstone något.
Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der
flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som
är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På
begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan,
serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus,
cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande
fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör
ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af
Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån
“comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en
fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och
efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk
in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller
Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.
Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös
mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som
samma afton skall uppföras.
Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt
ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla
sidor.
“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce:
le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le
contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le
programme!“
Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller
programmet.
“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod
bredvid honom.
“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en
medlidsam blick på den okunnige.
“Nej, monsieur.“
“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“
“Nej.“
“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“
“Nej.“
“Hm!“
Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin
f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle
uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var
då en blind teatervurm.
“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“,
återtog grannen.
“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.
“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“
“Jaså.“
“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen
något förvånad.
“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen
trodde rätt.
“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor
beundrare af operan, monsieur?“
“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd.
“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en
sådan barbar.
Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad
hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp
platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa
himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara
väntad och efterlängtad på Bicêtre?
“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om
biljetter“, yttrade grannen.
“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då,
monsieur, att ...“
“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla
biljetterna vara sålda“, menade grannen.
“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde
förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och
balletten.
“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer
framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi
hinna fram.“
“Än sedan?“
“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på
biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar,
i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“
En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera
än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan.
Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till
operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n
endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter,
isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas,
förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar,
är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att
arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke
förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid
en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty
fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak
med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra.
“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan
med hjertat i halsgropen.
“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej
köpte på förmiddagen.“
Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af
en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen
förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna
till Bicêtre innan det stängs.
Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi
queue’n och stannar vid dess första led.
Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle
tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet
på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång
en prins skulle våga detta försök.
Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att
någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta
ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de
sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig
af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?
Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken
tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i
fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet
för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men
så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med
sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga
folken.
Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden
för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen
åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också
deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis
platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som
bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt
ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer
sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller
akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig,
om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor
eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men
allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir
affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas
äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för
det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver
hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om
mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af
beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.
Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.
“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“
frågade han.
“På hvilken plats, monsieur!“
“På parterren till exempel.“
“På parterren? ... det finns, monsieur.“
“Många?“
“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito
dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig,
lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“
“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“
“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ...
monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le
violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“
“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.
“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag
vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta
qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför
står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito
dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur!
... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“
Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde
eller åttonde af de åtta utvalde.
“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.
“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag
nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna
lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“
“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna
af otålighet.
“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett
Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda
gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i
dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att
hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ...
hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne
om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon
viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ...
hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke,
monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin
... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af
den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull,
monsieur.“
“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade
Cambon med tilltagande oro.
“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak,
monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med
värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna
hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå
min plats åt er.“
“Nå, priset?“
“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få
se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“
“Priset, priset!“
“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“
“Här är _en_ franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget
emellan begära och bjuda.
“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen
icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången
uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset,
att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor
och barn, monsieur!“
“En franc“, fortfor Cambon.
“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter
flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“
“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.
“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man
är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol,
är det icke värdt fem francs det, monsieur?“
“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.
“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade
stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“
“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra
och med andan i halsen.
“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för
en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man
skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare
än lyckans ... Adieu, monsieur!“
Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på
två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär
i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han
hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af
balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!
Fjortonde kapitlet.
Djefvulens fiol.
L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse
från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är,
ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i
förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af
Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa
tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken.
År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då
någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej
att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den
store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för
helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga
någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref
högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel
mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à
propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras
troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger
deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka
in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord,
äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl
bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen
ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra
minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens
rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid
dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess
himmel.
För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde
akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till
följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde
man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska
operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån: