öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket Cambon igenkände sin
ledsagerska.
“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade ställets
herskarinna.
“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde att ...“
“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du ser“, sade hon
skrattande.
Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för sina ögon det andra
fruntimret i Jardin des Plantes.
“Du säger till att man spänner från hästarne!“
“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll
Armand något sväfvande.
“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“
“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart.
“Nej.“
Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden.
Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast
hörde eller såg.
“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade
hon honom.
Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler.
“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde
honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och
betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en
föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg
till Bicêtre.
“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att
stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“
“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina
läppar.
“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men
endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn!
... ni skall få se.“
Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand
Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren.
Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle
skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens
tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När
ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin
rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så
har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva
rådfråga stamträden.
Tionde kapitlet.
Tillbaka från Söder till Nord.
Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det
var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med
fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig.
Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och
darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan
droppen blifvit tömd.
Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter.
Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som
kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten
af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst
underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt,
hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan,
utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller
trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor
uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna
tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar,
vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå
sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo
brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver
golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans,
afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.
Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor,
konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade
ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld
i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.
Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men
också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.
Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand
saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu
vaknat hos honom.
Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de
guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på
silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska
såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och
bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig
den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om
att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla
andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita
silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i
halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom
från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln
mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.
Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit
hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med
handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han
såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre
menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns
minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den
mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som
betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet,
förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen
ånger förmådde bryta.
Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt
hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin
fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt
fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö!
Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära
sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende.
Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas
smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie
d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att
lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals?
Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle.
Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans
kammarjungfru.
“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“
Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet
och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning
som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att
förlåta markisinnans kammarjungfru.
“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar,
“ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans
boudoir?“
Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en
kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det
ringaste förundrad.
“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller
någon annan.“
På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla
kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.
“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans
tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni
älskar henne mycket ... mycket!“
Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar
markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i
hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin
föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och
oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han
också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande
vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga
med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det
sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i
en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning
en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men
anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar,
berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan
angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned
såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton
en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst
och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — —
Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans
själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“
fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så
oskyldig.“
“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han
tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.
“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“
svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så
många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och
mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“
“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.
“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni
bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga
och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat
öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“
“Ni tror ni då att markisinnan ...“
“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med
jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med
himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“
Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan
att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken
redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den
mystiska kammaren.
Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står
i ett haf af förtjusning!
“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes
blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“
“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man
skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men
kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“
“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som
...“
“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise;
“ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“
“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut
varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi
skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när
någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om
denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.
“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise.
“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“
“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“
“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att
ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna
ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“
“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“
“Hvad har ni sagt?“
“Att jag tycker det vara synd om er.“
“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara
lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“
“Jo, men ...“
“Men?“
“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig
förlägen, monsieur Armand!“
“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni
gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig
allt, så framt icke ...“
“Så framt icke?“
“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en
lögnerska inför mig!“
Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt
bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna
läppar.
“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att
jag mera ömmar för er än för de många andra.“
“Tala tydligare, jag förstår er icke!“
“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många
andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon
med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“
Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den
maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades
handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom
äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des
Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och
ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu
för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla
dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt
enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon,
hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i
en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med
en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna
Elvira och Donna Anna.
Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda
kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att
denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än _en_ Adam eller _en_
Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid
hvarken sparande på osanningar eller skandaler.
Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde
vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla
andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga
kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att
under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna
markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:
“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke
inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“
“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade
Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.
“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill
att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det
ringaste.“
“Ni fordrar bevis?“
“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna
tro ert hjerta.“
“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“
“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma
förnäma lätthet.
Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent
i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och
en imperialsäng med speglar i väggen och taket.
“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise,
fixerande skarpt sin extra husbonde.
“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon
var enka, jag.“
Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan
att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga
särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan
fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan
öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver
en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi
nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken
icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss
ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla
dygder!
“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.
“Nej!“
“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de
vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“
“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med
något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke
det allra bästa?“
“Icke det allra bästa?“
“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
“Skilda och likväl oskiljaktiga.“
“Hvad behagas?“
“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen
... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i
salongen, är ingen annan än hennes man.“
“Hertigen?“
“Ja, hertigen är markisinnans man.“
“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ...
Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“
“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag,
som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“
“De äro då hemligt gifta?“
“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan
åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“
“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af
honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka,
och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“
“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“
“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är
att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“
“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“
“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som
naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid
mattan.
“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom
dertill“, förklarade Denise.
“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“
bedyrade kammarjungfrun.
Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i
stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför
Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största
skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot
naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja,
ni ljuger, qvinna!“
“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton;
“och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“
Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade
det åt Cambon.
“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med
markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin
otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra
med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan
att jag ljugit!“
Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i
biljetten.
Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis
vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det
han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med
den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg
kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och
hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands
ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne,
som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan
tänderna.
Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för
att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.
“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall
demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“
Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.
Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm,
vid hvilken hon hängde sig fast.
“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf!
... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som
känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och
hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I
himlens namn, lugna er!“
Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod
tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.
“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af
norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag
fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga
brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“
“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ...
gif mig tillbaka biljetten!“
Cambon stoppade den i sin bröstficka.
“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.
“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade
Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda
flicka!“
“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise,
något tröstad af hans vänliga ord.
“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli
inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten
af detta vidunder?“
Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.
“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise;
“utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap,
min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock
skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ...
Ack, monsieur Armand!“
“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade
Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör
icke möta henne.“
“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf
Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra
allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“
“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer
till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att
jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst
tvungit er att öppna dörren.“
“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur
Armand?“
“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig
ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en
annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“
“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom
hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till
trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant
mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“
“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“
“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på
menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“
“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon
kunde komma!“
“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ...
Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“
“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som
...“
“Ack, Armand!“
“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är
första trappsteget.“
“Jag ville göra allt för er, Armand!“
“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“
“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“
“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt,
god natt!“
“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.
“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i
det han störtade utför trappan.