ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ...
Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna
säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“
“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf
sluter ni till att jag är legitimist?“
“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en
silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon
berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent,
hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt
enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter
hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn
såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva
republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar
mot Bourbonska dynastien.“
“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första
gången jag hört den.“
“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, och man har till och
med skrifvit volymer derom ... Men vet ni hvad jag svarade den rika
damen i Chaussée d’Antin?“
“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“
“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! ... och jag
sade det af samma skäl som jag nyss sade till er: Ni är legitimist!“
“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken af de begge
historierna sätter ni det största förtroendet, om jag får fråga?“
“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med värma; “jag bekymrar mig
föga om de skandaler, som den ena kungliga grenen skakar ned öfver den
andra ... I mina ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att
leda ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“
“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ utlät sig
den sköna, i det hon eldigt tryckte hans hand.
Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under denna handtryckning;
men han drog ej sin hand tillbaka. Det är förvånande hvad man i söder
lätt vänjer sig vid den allra starkaste hetta.
“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! den är för
qvinnans boudoir hvad nordanvinden är för blomsterrabatten ... Ni
yttrade nyss något missnöje med den maskerad man bjudit er på, och jag
lofvade er en förklaring ... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar
er, min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med en
förklaring öfver mitt handlingssätt.“
“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon med sammanpressad
andedrägt, ty den der handen, den der lilla mjuka handen blef allt
varmare och varmare.
“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, började hon, “är
det antingen derför att hon vill dölja fula anletsdrag, eller också för
inre, ehuru kanske ännu vigtigare skäl ... För att lugna er, ber jag er
vara öfvertygad om att det förra här icke är förhållandet“, tillade hon
med ett leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det
beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske icke är så
långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas dölja sig för er.“
Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och
hjerna i lågor.
“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde
kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för
brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också
söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att
se er ...“
“Jag vet det“, inföll Armand leende.
“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med
synbar förvåning.
“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första
gången hade äran att se er.“
“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha
varit?“
“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“
“I Jardin des Plantes! ... när?“
“För omkring åtta dagar sedan.“
“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“
“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar sedan?“
“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af fullkomlig
sannfärdighet.
Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken.
Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara S:t-Germain? ...
Vore det kanske i stället Place de la Bastille? vore det kanske
S:t-Honoré?
Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta ögon. S:t-Honoré
har icke så yppiga förföriska former. Den stolta Juli-kolonnen är bara
sexton år. Den stolta, om ej stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre.
Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem är då den tredje?
“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af norden, i det han
våldsamt lösgjorde sin hand och temligen oartigt steg upp från stolen.
Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen i Jardin des
Plantes, men nu fann sig vara hos ett fullkomligt obekant fruntimmer,
hvars brinnande blickar, skjutande fram ur de begge hålorna på den
svarta masken, som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt
hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, säga vi, kunde
nu icke lösgöra sig från den tanken att han befann sig i närheten af ett
ondt väsende, hvars farliga välde måste bekämpas med helt andra vapen än
dolken och terzerolen. Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för
första gången i sitt lif.
“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos stränghet på Venus’
mun; “ni rycker undan er hand och ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett
barn, ty ni är en dåre ... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan
mod.“
Hade hon då läst i hans tankar?
Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han
misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde
han mera södern än norden.
“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er
manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt
röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur
hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa
er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på
alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela
företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens
konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man
oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag
bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men
innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig
till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville
icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig
för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa
försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan
den lemnar er utan vapen emot mig!“
Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade
char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon
gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som
aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar!
“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den
vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon
besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde
dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan
ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke
sett mitt, och ni skall också tiga.“
“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en
obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle
jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“
Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma
bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder
eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så
sköna läppar?
“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje
hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter
... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“
“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände
sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“,
tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“
“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan.
“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“
“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon,
“jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en
förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra
för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“
“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in,
äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför
trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag
kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni
likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid
vissheten bättre än tron.“
“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna
lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“
Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde.
Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara
presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade:
“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få
olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet
att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån
jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare,
som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt
person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga
något af mig.“
“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.
“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min
gåfva“, sade Cambon leende.
“Och denna gåfva är?“
“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta
rosenbiljetten.
“Ah!“
Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma
hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens
hand.
“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade
derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och
hvilken skada! hvilken förlust!“
“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden,
hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för
ögonen.
“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon
flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en
biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“
“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade
Armand.
Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens
ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som
förr.
“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon
var då mycket förtjusande den der damen?“
“Visserligen var hon förtjusande, men ...“
“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande.
Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida
svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen.
“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var
minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon
skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“
“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty
återigen led skönheten ett nederlag.
“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“
“För hvad?“
“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“
“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på
golfvet.
“Ja, för en stor fara, som jag sade.“
“Och som skulle hota ...“
“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“
“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti består denna fara?“
Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer än vanlig
nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta att ånyo fästa ett par
ifrigt forskande blickar på sin värdinna.
“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor hon med förökad
häftighet.
Armand teg, ty han var i denna stund mera öga än öra.
“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon.
“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“
“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet derom, efter hvad
ni påstår?“
“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började stiga från plan
till verklighet.“
“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som den först började
bli verklig?“
“Ja.“
“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“
“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en
gång träffar henne.“
“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började,
hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“
“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen
dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro
öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt
de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom
passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den
der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“
“Hvarför tog ni det för gifvet?“
Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta
ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade
han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta
påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på
något.
“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes
skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet,
i stället för till himlen.“
“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det
minsta?“
“Jag har redan sagt för mycket.“
“För mycket, säger ni?“
“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det
är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att
hända.“
“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig
sjelf.
“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“
“Grymhet?“
“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten
öfver hennes hufvud!“
“Och ni yppar ingenting för mig?“
“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.
“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade,
som — icke längre var maskerad.
Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss
dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene
bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af
Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt
derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula
och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller
också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare
skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare
färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken
— icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.
“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty
i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och
dertill, på köpet, hvilket ansigte!
“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i Jardin des Plantes
med svag och nästan ångerfull stämma; “och från detta ögonblick är det
blott på er heder som mitt rykte hvilar.“
“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, närmande sig soffan
och fattande den skönas hand; “ni kan lita på mig som en syster på sin
bror ... Och ni skall förlåta mig, om de ord jag nyss fälde voro för
hårda, för stränga.“
“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt hufvud mot Armands
skuldra och läggande sin lediga arm om hans hals, troligtvis derför att
hon, skakad af den häftiga sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd
för tillfället, eller kanske också för att visa till hvilken grad en
qvinna kan glömma och förlåta.
Men man behöfver icke stå, när man har divan och fåtölj. Värdinnan intog
den förra och gästen den sednare. Men ingen artig värdinna sitter sjelf
i soffan och bjuder gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna
fåtöljen för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit
artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare,
utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, utan ock hjelpte sin
gäst att flytta, och denne flyttade gerna, emedan fåtöljen var för mjuk
och varm att sitta uti.
Men hvad som än värre var, han flyttade på samma gång helt och hållet
från norden till södern.
“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, började nu den
omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan hon önskade; “men jag har en
republikan, jag ... dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot
konungen.“
Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt fått slag, om
han hört dessa gudlösa ord, han som icke har råd att förlora en enda af
sina erkeänglar.
Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons öra, ty dels är det
ovanligt att en legitimist sätter republikanen framför konungen, dels
också är det möjligt, att en republikan, ehuru han icke tycker om
konungar, likväl finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem.
Fåfängan spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den minsta i
Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen kunde lyckas den
hederlige republikanen att vända om denna legitimist, som säkert är lika
mäktig som skön, och göra henne till en af yttersta venstern. Hvilken
seger då för den goda saken?
Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den skönaste hand i
verlden. Men han satt på pallen der, icke allenast för att visa sin
tacksamhet, utan äfven för att berätta, och, ehuru opåmind, började han
ändtligen sin berättelse.
Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin des Plantes mot
den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan gick han de tvänne åren
tillbaka. När han kom till uppträdet emellan den förnäma damen,
tvätterskan och hunden, fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han
behöfde icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, hade
sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre kunna höra
hans berättelse. Han syntes emellertid belåten med sin forskning, ty
ehuru den sköna i början icke erinrade sig den fatala händelsen, emedan
hon uppehållit sig de två åren i Italien, hvarifrån hon nyligen
återkommit, röjde hon likväl, när hon väl kommit till full visshet
derom, ett sådant deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt,
att Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma mot de
låga, verkligen rördes djupt deraf.
Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt detta varit
ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, ville hon åtminstone
gifva en summa pengar till en lysande grafvård öfver den stackars
Madelone, och en ännu större summa till ett ide åt Hvita Björnen, och
gud vete icke allt hvad den nya Magdalena ville gifva!
“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra för honom?“ frågade
hon slutligen.
“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med honom, och min far
skall äfven tala med honom.“
“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, min ädle vän,
beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste menniskor på jorden ...
Det är ju förfärligt att ständigt veta sig vara i fara för ett sådant
vilddjur! ... Men borde man icke angifva saken för polisen?“
“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna sak?“
“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“
“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“
“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall bli mig lättare
än att få en polis-order utfärdad.“
“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände Cambon, och
denna invändning erinrade något om norden.
“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen gjort det?“
anmärkte hon ganska riktigt.
“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta ... Det
ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones graf ... det
skall blidka honom, det är jag säker om.“
“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste är att genast
låta fängsla honom.“
“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att han äfven varit min
allt sedan barndomen.“
“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, att jag skall
öfvergifva Paris?“
“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall nog vaka öfver er
jag, och så länge jag finns ...“
“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, ni måste det ...
Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, skall äfven befria mig från
det andra ... Ja, från denna stund ... O min gud!“
Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven den oroligaste,
och hvem kan undra derpå? Det gälde ju hennes lif, ja, än mer, det gälde
hennes skönhet, ty det var egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan
man då undra på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring
den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en barm, af oron
uppjagad i de våldsammaste vågor.
“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande sin brinnande
kind på Armands förut glödheta hjessa; “och ni kan det icke, ty ni skall
älska mig, liksom jag älskar er! ... det är endast vällust, en salighet
att veta sig vara älskad af dig!“
Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan från detta
sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika lockar flödade ned öfver
Armands varma anlete, liksom en natt i södern faller ned öfver dagen i
det ögonblick denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt
och hafvets oroliga vågor.
Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället till den så
gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel möter man orons
beherskare, hvilans sötma och drömmarnes brokiga verld; man glömmer att
dagen funnits, att dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna
och drömmen.
På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden.
O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara
öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt
glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och
slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att
hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan
ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld!
Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som
icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya
madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma:
“Madame! madame!“
Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande
för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till
dörren.
“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.
“Hertigen!“ upprepar damen innanför.
“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“
“Sade du ej att jag icke tar emot?“
“Jag sade till och med att madame åkt ut.“
“Men?“
“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen och sett
vagnen, som håller der.“
“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“
“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på den der biljetten
han skickade markisinnan för två timmar sedan.“
“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“
“Det skulle vara mycket angeläget.“
“Ja, jag kommer ihåg.“
“Hvad skall jag svara hertigen?“
“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka ... fort!“
Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren med högra
pekfingret på sin mun, synbart försjunken i djupa tankar.
Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta samtal fördes, stått
bredvid det förgylda bordet och med handen på marmorskifvan, betraktade
oroligt sin värdinna.
“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende emot honom.
“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade Armand.
“Enfaldiga barn!“ svarade hon.
I detsamma hördes en knackning på samma dörr.
“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som nyss; “hertigen väntar
i salongen.“