väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och
vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på
Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden
med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han
af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på
promenerande af begge könen.
I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter
vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför
ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och
magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta
dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig
deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde
och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare.
Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i
bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge
händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.
Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till
hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten,
och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han
igenkände sin egen lilla terzerol.
“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde
och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre
samhällsklassen.
“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan;
“men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med
sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort.
“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det
han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han
hastigt gömde hos sig.
Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han
aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en
börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka.
Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit
vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af
Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor.
Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare
i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.
Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka
mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket
lätt för honom att urskilja anletsdragen.
Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit
nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med
två pipor.
Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens
sällskap.
Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket
lång rock, lik den som de franska presterne bruka.
Cambon stannade, ansträngande sitt minne.
Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i
förening med den der svarta långrocken?
Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig
sjelf:
“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl
var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan
skulle kunna svära på att det var samme person.“
I detsamma hördes ett tornur slå åtta.
Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen,
som ligger norr om kolonnen.
Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en
körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig
gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt
flor.
Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret
något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.
“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.
“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka
ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en
svart mask.
“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“
“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om
Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer,
som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“
“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig
in!“
Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika
behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.
“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först
hjelpa er upp?“
“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.
Den maskerade damen satt nu i vagnen.
“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i
det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända.
“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon.
“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den
utanför.“
“Det är kusken.“
“Det var en artig kusk, min nådiga!“
“Såå?“
“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert.
“I mina?“
“Ja visst.“
“Hm, hm! ... vi få väl se.“
I detsamma satte sig vagnen i rörelse.
Åttonde kapitlet.
Den maskerade.
Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.
Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men
som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt
fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det
är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna
stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han
öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till
låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.
Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man
icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma
och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.
En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på
sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer
frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på
samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.
Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade
damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.
“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er
de order man gifvit“, sade hon.
“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man
bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder
mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta —
måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller,
rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af
mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“
“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“
“Hvad?“
“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“
“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så
vigtigt?“
“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert
ansigte.“
“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“
“Ja, jag tror er derom.“
“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena
... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf,
huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien
... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“
“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är
bestämdt föreskrifvet, så ...“
“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag
genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga
föreskriften.“
“Här ... tag.“
Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft
ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.
“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under
det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för
ert ansigte.“
“Hur då?“
“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles
detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en
fransmans vanliga ledighet.
“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina
ord med en ny suck.
Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert.
Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när
man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens
herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.
En liten paus följde nu.
“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den
tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men
utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för
nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant
att finna reda på min bostad?“
“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“
“Utan tvifvel.“
“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“
“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“
“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“
“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“
“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ...
o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“
“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och
sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den
vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig,
jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“
“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.
“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan
förorsakat!“
“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna
rader.“
“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.
“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den
maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon
ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns
sinne i styrka.
“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam
...“
“Som man icke känner?“
“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle
vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“
Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven
som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans
egen.
Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd
— alltid en son af norden.
“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka
biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla
sin hand på ett så otacksamt ställe.
“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att
bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan
hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“
“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med
deltagande.
“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder
väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“
“Ni har då endast spökrädda vänner?“
“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“
“Och det är?“
“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka biljetten i låset.“
“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade med en viss
liflighet.
“Det var då verkligen ni?“
“Ja, min herre!“
“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt för att få reda på
min aflägsna och dystra bostad?“
“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“
I detsamma stannade vagnen.
“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand.
“Ja, min herre.“
“Och hvad bör jag nu göra?“
“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“
“Och sedan?“
“Låta mig ledsaga er.“
“Och bindeln?“
“Låter ni sitta qvar.“
“Tilldess?“
“Man ber er aftaga den.“
Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.
“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.
“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand,
som ögonblickligen fattades af en annan.
“Så der ja ... nu är ni på marken.“
“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som
nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“
“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“
“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag
... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era
befallningar.“
Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den
försigtighet, som anstår en blind.
“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.
“Mycket lång?“
“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“
“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, sedan han tagit de
fyra stegen.
“Ja, och låtom oss gå vidare.“
Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind leka med trädens
qvistar.
“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna.
“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna ... Hvart bär
denna?“
“Öfver en damm.“
“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer och mer
romantiskt.“
“Ni tycker då mycket om svanor?“
“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är alldeles förtjust i
svanor ... Men hvart bär det nu?“
“Vi befinna oss vid en annan trappa.“
“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“
“Men denna bär nedåt.“
“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“
“Stig försigtigt!“
“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“
“Troligtvis.“
“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“
“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon
något ironisk.
“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i
sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer
både öfning och vana.“
“Min herre!“
“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? ... Vid en ny
trappa, förmodar jag.“
“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt och är mycket
lång.“
“Vi komma således upp i ett hus?“
“Ja, monsieur.“
“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i ett palats.“
“Det är också ett palats.“
“Så mycket bättre.“
“Hvarför så mycket bättre?“
“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“
“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade ledsagarinnan med
samma sorgbundenhet som i vagnen.
“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i allmänhet som
för mig.“
“Deltagande, säger ni?“
“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig arbetare i vagn
och att ...“
“Binda för hans ögon.“
“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, ett deltagande
utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“
“Ha ha!“
“Ni finner det lustigt, tror jag!“
“Tyst, min herre, tyst!“
“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär äfven att jag skall
vara stum.“
“Ja ... vi komma till en dörr.“
“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga
ordning.“
Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det.
“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.
“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand,
som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han
kunde förklara orsaken.
Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde
omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning,
ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt,
ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken.
Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.
“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde.
“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka
blind.“
“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och
stannar på det ställe, der jag lemnar er.“
“Ni tänker då lemna mig?“
“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut
väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla
handens darrning.
“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.
“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon.
“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“
“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“
“Men hvem skall bedja mig?“
“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“
Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand
verkligen kände sig underlig till mods.
“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan
äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“
Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina
begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan
rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom.
“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“,
tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som
genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den
förra tonarten både under åkningen och promenaden.
Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och
tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.
Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med
sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde
han förblifva i denna ställning?
Nionde kapitlet.
Från Nord till Söder.
Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den
unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i
rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud.
Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för
att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett
klockljud yttrade följande:
“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni
blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter
er att aftaga bindeln.“
Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som
vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet
emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna
vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon.
Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men
speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades
af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller
olycksaligt nära.
Midt framför honom och på icke mera än två alnars afstånd höjde sig en
mycket låg, men mycket bred soffa af purpurschagg med små inväfda
guldblommor, på hvars svällande kuddar i halfhvilande ställning visade
sig den förtrollande gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande
spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin yppighet och
bländande hvithet kunde förrycka äfven en son af norden.
Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, hvars rikt veckade
blonder helt och hållet betäckte hårfästet, afundsjukt döljande hvarje
lock, liksom behöfdes ej denna del af de qvinliga behagen för att vinna
segrar. Men det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka:
äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes under en
halfmask af svart silkessammet. Således hade den mönstrande blicken
endast pannan, munnen och hakan med deras närmaste omgifningar att njuta
af; men man kunde verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan
hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara nog för mången
annan qvinnas behagsjuka.
Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra sonen af södern voro
de små högvristade, i guldbroderade tofflor infattade fötterna, hvilka
lågo i kors öfver hvarandra på en nedanför soffan stående pall,
öfverdragen med hvit atlas och garnerad med silfverfransar, samt de
mjällhvita, glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något
bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned öfver
soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en tillbedjande
älskares läppar, men dröjde qvar derför att den ännu icke blifvit
tillbedd nog.
Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka oss, diademet
på denna qvinnas tjusningsmakt var de tvänne blixtar, som oupphörligen
slungades fram ur sammetsmaskens tvänne ögonhålor. Det var en farlig
allt nedslående eld, farligare kanske derför att den kom från ett
batteri, som var maskeradt.
Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet och förvirring.
“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; “han rodnar som en
flicka ... men det klär honom oändligt ... Den qvinna, som i en kyss
fångar upp denna rodnad, måste få läppar af purpur, om de också förut
varit bleka som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur,
måste få läppar af eld.“
“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den mörka aftonen och ni
har nyss varit insvept i bindelns natt ... ni inträder hastigt i ett
rikt upplyst rum och låter bindeln falla ... hvad är då naturligare än
att era ögon förbländas och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i
fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er på
pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri från
ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället framför er mitt
ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som icke bör kunna vara farlig.
Tag plats här, stackars gosse!“
Armand Cambon rörde sig ej ur stället.
“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet från aftonens
mörker och bindelns natt till era rika kronors ljus, som slagit mig med
förvirring och förvåning ... det är ni sjelf, madame, det är er
oförlikneliga skönhet, som bragt mig från mig sjelf, och likväl ...
likväl ...“
“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den sköna; “hvarför
afbryter ni den der nätta komplimangen till mig med det der tråkiga:
likväl, likväl?“
“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i
hela mitt lif“, sade Armand.
“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner
så underligt?“
“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden,
ändtligen bemannande sig.
“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni
tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det
mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun.
“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är
maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.
“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande
ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af
mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles
obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke
för fjerde gången be er sitta!“
Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var
oemotståndlig. Cambon satte sig.
“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af
Cambons fickor.
Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom
af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka.
“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande
något misstänksamt sin gäst.
Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna
stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig
åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna,
beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till
försvar.
“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“
“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att
handtera af en ovan hand.“
“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej
gjordt för terzeroler.“
Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen.
“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig
som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så
noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en
röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på
sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ...
är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla
Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna
kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma
mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“