sig nu i en källare, så låg att han måste krypa för att kunna röra sig
derinne. Han letade efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma
ståltråd, som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med mycken
försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde denna tråd, som
tycktes sträcka sig längst bort till slutet af källaren, kröp han i
samma riktning, hållande ljuset framför sig och alltid med ögonen
fästade vid den besynnerliga ståltråden.
Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef också föremålet för
Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid skenet af ljuset upptäckte han
äfven på denna vägg en liten rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han
med handen på muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar
af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta sätt en öppning så
stor att Cambon derigenom kunde krypa, efter att förut hafva qvarlemnat
ljuset i den låga källaren.
Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt djupare och längre än
den han nyss lemnat, samt svagt upplyst af ett sken, som tycktes komma
från djupet. Cambon, efter att hafva gått utföre tio eller tolf
trappsteg, befann sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det
ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver en öppen
lykta, den han varsamt drog till sig och hvars lilla glaslucka han
tillsköt. Derefter undersökte han handtaget på lyktan, vid hvilket var
fästad en ståltråd, troligtvis densamma, hvarom man nyss talat och
hvilken gick igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från
lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den underjordiska
boningen.
Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en fjerding. Framför
denna stannade Cambon, upptagande ur sina fickor flere små paket, som
han lade i fjerdingen. Att denna var fyld förut bevisades deraf, att de
paket som Cambon nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut
fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, upphöjde han
lyktan och skred med samma varsamhet utefter väggarne, vändande lyktans
sken mot dem. Skenet föll på en mängd musköter, pistoler, pikar och
sablar, som dels hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem.
Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti Armand Cambon befann
sig. Den unge mannen tycktes njuta vid åsynen af alla dessa dödens
verktyg. Än blottade han en sabel och gjorde några hugg i luften åt
venster och åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; än
ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess styrka. Med ett
ord, han tycktes med mycken förkärlek dröja vid denna vapenmönstring.
Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af olika egenskap och
skulle just fatta tag i det trettonde, en bössa med dubbla pipor, då han
hastigt och utan att vidröra bössan drog handen tillbaka, vändande sina
blickar mot den mest aflägsna af källarens väggar.
“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu säkert den fjerde
aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl vara för ett slags rum
härintill? ... Hvem kan besöka det och hvad kan man der ha för sig?“
Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med sig sjelf.
Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den vägg, hvarifrån han
trott sig höra de ljud, som för fjerde gången väckt hans uppmärksamhet
och förvåning, och lade sig ned med örat tätt intill väggen. I denna
ställning förblef han länge.
“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade han efter en stund;
“troligtvis är det derinne en källare, liksom denna ... men hur kommer
man ned till den? ... Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ...
Men från hvilket då?“
Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast ett för det
närvarande var bebodt, det nämligen som var beläget midt emot hans
trädgårdsplank. En del af den källare, hvari rustkammaren var, låg under
trädgården och det var ganska möjligt att denna källare endast genom en
mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård och på
något sätt vore förenad med den grundval, på hvilken det ifrågavarande
bebodda huset stod.
I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan person, nämligen
en prest, lika litet spökrädd som Armand Cambon.
Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen i sin tro, att
ljudet kom från hamrandet af metall.
Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några minuters
tystnad.
Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. Efter några
minuters förlopp tyckte sig Cambon höra ett annat ljud, liknande det som
en jerndörr förorsakar, när den upplåses, gnisslar på rostade gångjern
och sedan tillslutes. Derefter blef det tyst.
Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god qvarts timme, men
tystnaden fortfor att vara oafbruten.
“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade sig Armand; “var
det ljud, jag sist hörde, verkligen af en jerndörr, som min
hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst efter sig?“
Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men ingenting vidare
hördes derifrån.
Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande funnes i
hans granskap, tog han sig nu till att noga undersöka sjelfva väggen,
för att se huruvida de begge hvarandra så närbelägna källarne hade någon
gemensam dörr eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han
utefter väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd.
Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt invid marken upptäcker
en rigel, alldeles lik den, som fanns på den lucka, genom hvilken han
inkommit i rustkammaren från den lägre källaren derutanför.
Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer sig derutur
ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna stoppar han på sig,
men dolken begagnar han för att skrapa undan den jord, som hindrar
rigeln att löpa. Snart är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med
begge händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är
verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han håller uti.
Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons händer, hvarefter han
genom öppningen sticker in den långa dolken, som icke möter något
motstånd.
Han har således beredt sig ingång till den källare, hvarifrån han hört
bullret. Men det är icke nog med att ha funnit ingången: man måste äfven
undersöka hvad märkvärdigt kan finnas derinne.
Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; försigtigheten
fordrar det äfven, ty en källare sådan som Cambons, en källare med
sådant innehåll, kan icke nog betryggas.
Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den upptäckt han gjort.
Fast mer bäfvar han för den och han svettas af ångest vid blotta tanken
på ett så farligt granskap.
Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste passa på, medan
den mystiske grannen är borta, ty att denne är borta, slutar han icke
allenast af tystnaden, utan äfven af mörkret derinne.
Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, under det att Cambon
vore der, en säkerligen lika oväntad som ovälkommen gäst, hvad mer?
Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de begge grannarne!
Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin egen död. Han ryste
vid den tanken, att kanske nödgas döda en menniska, för att derigenom
bevara en hemlighet, hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott
hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att
icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var
Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif.
Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in
lyktan.
Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen,
hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att
försvara sin plats eller dö.
Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm
höjde sig mot hans bröst.
Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka
lokalen.
Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som
rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan
förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare
fortsättning af den förra källaren.
Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu
tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den
hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.
Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare
kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.
Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll
lyktan deröfver.
Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.
Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans
sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas
nedsmältning.
Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att
igenkänna den ädla metallen.
Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.
Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den
andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och
silfver.
Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under
medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan
tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?
Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till
på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.
Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat,
armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid
närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej
flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem
fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon
en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon
igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest
“en vogue“.
Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre
tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig
beundrare af det gamla eller det nya.
Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga
pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på
ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle
kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess
egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af
den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så
mycken möda i arbete.
Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver
sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.
Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor:
hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och
hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill
han smälta ned alltsammans?
Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere
ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det
samt derefter under hand afyttra det.
Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af
fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom
man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att
lättare kunna dölja eller medföra den.
Begge dessa fall voro lika möjliga.
Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så
mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt —
hvem var kommissionären?
Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter
hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien,
att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast
rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning
innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott
kommissionär.
Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus,
till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus?
Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde,
hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade
riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för
någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit
detta dyrbara gods.
Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var
det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan
tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma
gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af
åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit
den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som
han syntes vara.
För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore
egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere
vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere
kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången
uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för
mannen af svarta rocken.
Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara
mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare.
Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller
i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan
han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin
källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till
blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången
tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för
att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde
falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren.
Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan,
hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen.
Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på
fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som
liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess
botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn
framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter
att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick,
kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på
fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han
kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen
darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt
vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han
sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit
upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också
ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl
kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med
oftanämnde lucka.
Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen
öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid
väggen.
Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och
intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger
den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat
honom, ehuru han redan kunde den utantill.
Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.
Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om
svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke
mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln
omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med
en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den
högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste
bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå.
Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp
blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han
hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde,
uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.
Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin
panna.
“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.
Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi
icke.
Sjunde kapitlet.
Vendôme-platsen.
Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat
med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris;
men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en,
åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till
Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett
lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares
blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull
despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge
dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.
Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet,
uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och
hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af
irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige
vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med
ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa,
dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.
Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal
Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det
i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att
insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.
Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire,
den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför
Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna
krigsbedrifter.
Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske
rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty,
skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt
svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta
sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.
Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att
föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg.
Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons,
är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och
statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna
metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla
guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af
alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till
kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars
latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.
Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa
konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från
början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid
Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen,
uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt
höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är
likväl ej densamma som restes der 1810.
Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta
lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp.
Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto
rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna
åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än
Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst
icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel
att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten
Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess
störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden,
hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde
Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen
eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla
trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den
han gjort så ryktbar öfver hela verlden.
Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan
äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande
effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från
boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen
från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla
trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens
störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad
öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden,
isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.
Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon,
hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig
på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på
höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den
fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat
Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder,
republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att
mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty
han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och
framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet,
hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars
hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för
tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta,
olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den
fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande
vindar.
Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att
stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man,
såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar.
Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till
ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på
sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en
fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta
hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par
hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på
sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra
Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd
af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke
nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man
har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret,
ty allting är “comme il faut“ i mörkret.
Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är
“comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen
i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor,
hvardera laddad med sin lilla nätta kula.
Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till
fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma
biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der
bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var
icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som
följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina
försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra
detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt,
att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i
fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller
att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.