att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen
gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har
jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en
skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket
ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med
en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den
fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse;
han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty
björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka
Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon
räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med
Simon!“
“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.
“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att
gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag
henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken
stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon
rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att
Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm:
han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och
det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med,
enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan
örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa
örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“
“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade
Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.
“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone
hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en
förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti
kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var
eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp
och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla
Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp
och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke
lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i
Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla
spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått
taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags
tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom
det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket
dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat
tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur
Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars
hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med
hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute,
men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet
Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att
Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“
“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att
fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita
Björnen.
“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“,
fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone
sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag
minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste
rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra
rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i
reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och
med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod
på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme
sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone
emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta
fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att
hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af
beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett
gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen,
hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af
sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började
mycket noga granska spetsarne.“
“Och sedan?“
“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade
bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda,
allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta
spets-tvätterskan i Paris.“
“Och Madelone?“
“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af
gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den
förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på
mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en
förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken
hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng,
bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår
sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla
ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta
någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af
domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med
anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone,
genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den
förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter.
Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan
anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i
allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den
högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den
förolämpade tvätterskan.
“Och följden? ... Ah, jag anar den.“
“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma
kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga
raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma
damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet
på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och
visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens
älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar
och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod,
hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“
“Store gud!“
“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som
ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere
sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent
kontra-order åt sin hund.“
“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade
Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“
“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den
äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter
att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva
på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han
tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma
damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga
Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för
sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan.
Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver
sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa
belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller
den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den
gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som
också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena
armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn.
Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne
genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd
jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“
“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.
“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad
han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones
olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han
sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt
redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet.
Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon
är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita
Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han
skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika
tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne
säkert icke.“
“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening
att det skulle ta så illa.“
“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga
hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och
den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna
komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt
som från öfverilning.“
“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den
hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“
“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis
är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom,
som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand,
det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud
välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“
Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.
“Armand!“ ropade fadern efter honom.
Cambon den yngre stannade.
“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån
dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita
på det.“
Armand rodnade och såg förlägen ut.
“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet
åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något
nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en
franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“
“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka;
“det der är ju så barnsligt.“
“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre,
stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med
blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“
Sjette kapitlet.
Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès.
Ofvannämnda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid
i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke
blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning,
utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på
öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart
från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och
författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något
derom.
Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès och
rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det
första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar,
som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några.
Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre
stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett
mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla
huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till
stenkastningen kunde vinnas.
Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället;
men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket.
Stenar fortforo att kastas från samma håll. Man stälde vakt både i det
lilla huset och i den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma
stenkastning och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De som stodo
utanför planket kring trädgården, sågo tydligt huru stenarne kommo
sättande derifrån högt öfver planket, men de som stodo innanför det,
sågo lika litet till stenar som stenkastare. Hela befolkningen inom
Paris, till hvars kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo,
strömmade, under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, och
ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande trollsten; men
hvem eller hvilka som slungat dem, var och förblef en hemlighet, som
ännu ingen lyckats afslöja.
Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång spökhistorier. De
nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, och snart talade man i
staden icke mera om det lilla huset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de
som egde hus i granskapet af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla
hyresgäster flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der
tunga stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften som
fåglar.
Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård öde, utan
äfven fyra eller fem af de dertill gränsande egendomarne. Detta för
husvärdarne högst beklagansvärda tillstånd räckte till hösten 1847, då
det ändtligen lyckades dem att finna tvänne personer, som med mod att
trotsa spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler.
Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller dem, som
ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att derigenom småningom
locka folket tillbaka.
Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som åtog sig det
menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes qval, var Armand
Cambon, hvars djerfhet sträckte sig ända derhän att han tog sjelfva det
fruktade spökhuset i besittning. Den andre var en prest af omkring
trettio år, med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det
hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför han
företrädesvis valde detta hus, som till och med var oansenligare än
sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast detsamma, under det att
de mera aflägsna och mera beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde
ingen begripa. Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek
för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. Man
visste att både en kyrka och ett kloster fordom funnits på denna gata,
så att det visst icke vore omöjligt att ifrågavarande hus kunde vara ett
qvarstående fragment af klostret. En prest måste alltid finna sig
hemmastadd i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan kunna
frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider varit ofelbara
medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot spöken och gastar.
Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse som Armand Cambon,
hvilken dessutom icke var prest, att taga in och bebo en så ödslig
lägenhet som spökhuset i trädgården, var vida oförklarligare. Men i
Paris sysselsätter man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för
sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet
öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes särdeles
belåtna.
Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den delen af
trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens våning. Denne
kunde således utan svårighet se när Cambon hade ljus i sin kammare,
liksom Cambon kunde se när det var upplyst hos presten.
De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, och icke
gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, för att mildra
enslighetens enformighet. Kanske trodde de icke heller så mycket på
hvarandras enslighet.
Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna se, huru
understundom skuggorna af flere hufvud tecknade sig på gardinerna till
Cambons kammarfönster, liksom Cambon, hvilken lika litet var någon
sjusofvare, icke heller kunde underlåta att någon gång förmärka flere
hufvud bakom prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade
på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres boning, veta vi
icke, men tro dock helst, att någon fundering hvarken från den ena eller
andra sidan kom i fråga, emedan, såsom nyss antyddes, nyfikenheten att
veta sin nästas bestyr icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der
tillhör i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet.
Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, är polisen
med dess vare sig uppenbara eller hemliga tjensteandar; men så länge
menniskor finnas att spionera på, skall den säkert låta spöken vara i
fred, och som nu rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så
besvärades denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka hade mer
än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren i den ofantliga
staden.
Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i likhet med oss,
hade lyssnat till Cambons samtal med sin far på Bicêtre, ögonblickligen
skulle hafva hastat till spökenas högqvarter och icke lemnat det, förr
än den fått fullkomlig reda på betydelsen af de många hufvud, som den
andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de farligaste
klubbar, försedd med lika många armar som vapen, och följaktligen gjort
sig ett af de lyckligaste kap en polis någonsin kan göra. Men polisen
hade icke det minsta väder derom. Den hade visserligen både hört och
sett stenar kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem
förmågan att bygga barrikader.
Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den andlige grannen,
veta vi ej; men i allmänhet kan man taga för gifvet, att prester icke
gerna konspirera mot sådana styrelser, som inskränka folkens frihet på
samma gång de gynna och understödja jesuiterne.
* * * * *
Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, som de
föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände till sitt dystra
hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan gick någon dag förbi som han ej
besökte denne.
Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin kammare, då han
märkte att något satte sig emot det införda axet. Han kände naturligtvis
efter och fick tag uti en helt liten biljett, doftande af dyrbara
parfymer. Inkommen i sin kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste
följande af en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt
prentade rader:
“Monsieur Armand Cambon!
Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar se er i
morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka henne, torde ni
underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, hon nödgats
föreskrifva och dem ni, såsom en man af heder, skall respektera.
Klockan åtta i morgon afton väntar er på Place Vendôme, norr om
kolonnen, en vagn med två hästar. En maskerad qvinlig domestik
skall öppna vagnsdörren för er och med er instiga i vagnen.
Derefter och sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl
måste beqväma er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som,
efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett möte,
som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, försigtighet och
tysthet!“
Biljetten saknade underskrift.
Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina ådror för att
blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. Men Armand var
konspiratör innan han blef älskare. En konspiratör måste vara kall som
is, om han också befinner sig midt i remnan af en glödande vulkan.
“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och om det så är, hvad
är meningen dermed? ... Man vill kanske narra mig från min bostad, för
att, under min frånvaro, anställa en undersökning ... Men om man det
verkligen vill, hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju
borta största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning om att
... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som skrifvit denna biljett
... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper och har så fina parfymer
... Men hvem är det då? ... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt
bättre fruntimmer till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som
möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne som
kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och kammarjungfrur med mask
för ansigtet ... Men hvem af dessa två är det? ... Ljufva högblå ögon
kunna omöjligt skrifva en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande,
ty det är så likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, en
bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade om hans mor och
hennes ursprung från norden?) ... “Ja, det är min dam i Jardin des
Plantes“, fortfor han, “jag är säker på det. Jag var ej så blind, att
jag icke såg hur hon betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af
tacksamhet för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör jag gå?
... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan hafva ganska
betänkliga följder? ... Men den sköna damen har säkert haft mycket
besvär att få reda på min bostad, och detta bevisar hur angelägen hon är
att råka mig och huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför
mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom för min skull
ställer en vagn på Place Vendôme. Det der visar mer än vanlig välvilja,
det visar en erkänsla, som ... De milda blå ögonen hafva minsann icke
lagt två strån i kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta
ögon äro skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men jag
bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta skulle ej
skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta en karl; skulle icke
heller nyttja maskerade kammarjungfrur, som knyta bindlar för ögonen på
en ung man, och skulle, framför allt, icke låta förstå, att den ynnest,
de visa en karl, kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör
icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett blindt redskap
för en förnäm dams nycker, jag har verkligen mycket vigtigare saker att
tänka på än att ... Men var det icke min bestämda föresats att varna den
der damen för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa mot
hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det hållet hände henne,
skulle icke jag med skäl förebrå mig att ej i tid ha underrättat henne
om faran? ... Ja, det är nödvändigt att jag inställer mig, det är af
högsta vigt att jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och
låter mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig möjligt
att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga öde.“
Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an i sin lilla
tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han till och stannade. En
helt och hållet ny tanke hade fattat honom. Han skyndade till dörren,
den han tillriglade, hvarefter han sprang till fönstret och fälde ned
rullgardinen. Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och
stälde den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess plats vid
ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes af samma skåp.
Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han ljusstaken och
närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. På denna plats knäföll han
och lade ögonen mycket nära till golftiljorna. Han fann snart i en fin
golfspringa en ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver
ena tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. Derefter
petade han ned samma ståltråd, så att den icke mera syntes. Förmodligen
för att öfvertyga sig att den icke längre fanns i springan, upptog han
ur fickan en nål, hvilken han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss
hade fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter flyttade
han sina ögon och händer till en annan tilja och fick rätt på en nästan
omärklig rigel af jern. Sedan han vidrört denna rigel, förde han ett
knifsblad ned i en springa och bände på detta sätt upp en lucka, som
fylde en så stor öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned
under golfvet.