Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen
rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta,
men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran.
Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous
i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns
bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt
betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar
efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar
blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen,
inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig
något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna
vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf
beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och
sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i
verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas
vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar,
jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många
beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför
icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad,
hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse,
bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det,
anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd
varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till
egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra.
Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med
ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som
ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar.
Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora
vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig
dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den
smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På
begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga
hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande
horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för
att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin,
sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex.
den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med
tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och
lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster.
“God afton, Cambon!“
“Hur står det till, kära Armand?“
“Hur låter det i Paris?“
“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“
“Nå, smäller det snart?“
Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.
Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg
sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i
tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som
såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes
skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men
såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon,
som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på
sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång
gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit,
tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.
Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som
gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större
mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre,
hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla
sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons
uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar,
berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma
öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt
säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning,
så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla
sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig
utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.
Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste
historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att
höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän
veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att
Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land
han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra
fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så
härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre
Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se
dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han
honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller.
Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af
de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge
dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt
eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af
1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty
som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller
mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med
messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna
och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är
fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett
skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen,
hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika
mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns.
Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.
Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i
en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och
silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är
med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han
för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna
trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom
en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han
har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva,
skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra
fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla
med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig
son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han
icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla
minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt
och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.
Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt
honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år
icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande
för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:
“Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är!
Hvart min väg och lycka vänder,
Står dock allt i dina händer.“
Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa
denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en
svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och
derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men
Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med
djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade
efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade
med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid
så väl och innerligt förstod.
Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man
i himmelen hellre talar svenska än franska!
Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet
och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.
“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det
han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det
är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“
“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne
äfventyr.
“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska
besynnerlig dröm.“
“Ingenting annat än en dröm, min far?“
“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror
icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro
hvad man icke bestämdt vet.“
“Och hvad drömde ni?“
“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes
stod.“
“Hoppade öfver Seinen?“
“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende
betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod
och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag
minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag
tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra
sidan floden och vinkade mig.“
“Och ni talade äfven med min mor?“
“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej
vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer
aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som
jag nu hör dig.“
“Ja, det var en besynnerlig dröm.“
“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“
“Och det är?“
“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten
emellan den 25 och 26 Juli 1830?“
“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före
Juli-revolutionen, min far!“
“Ja ... äfven då var Seinen röd.“
“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“
“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida
och vinkade mig.“
“Och hon sade?“
“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i
röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“
Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och
satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“
“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“
“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den
äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en
dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“
“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni
har nu inga ben att förlora.“
“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand,
glöm ej din mors varning!“
“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan
hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga
kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“
Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes
fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru
de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens
verklighet kunde komma på skam.
“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton;
“hvar hafven I er Lafayette?“
“Vi hafva ingen Lafayette som _anför_“, svarade Armand, “men också ingen
Lafayette som _råder_ ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af
folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland
republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“
“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i
Faubourg du Temple?“
“I förgår.“
“Hvem presiderade?“
“Monsieur Albert.“
“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock
mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket
hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så
tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett
tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med
ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det
andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet,
hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende
till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen,
derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty
medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så
förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd _en_ dag,
men icke _två_ ... förstår du mig?“
“Jag förstår.“
“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att
så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor
att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta
roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“
Armand tryckte sin faders hand.
“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“
“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka
polisens uppmärksamhet.“
“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten
ropar _ett_ ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig
menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“
“Och Louis Blanc?“
“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt
samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är
att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl
för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara
möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan
för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål,
förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår
första revolution.“
“Jag tackar er, min far!“
“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som
står under ditt befäl?“
“Jemnt trehundra, min far.“
“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“
“Lika säker som på mig sjelf.“
“Och de äro alla vid din ålder?“
“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“
“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben
förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den
sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den
hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att
den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke
mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka
det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan
drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar,
och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare
än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“
“Jag skall ej glömma det, min far!“
“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara,
icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för
hans person.“
“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“
“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt
och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att
stanna qvar.“
“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“
“Låt den välja.“
“Och jag?“
“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina
förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den
eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din
legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den
... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“
“Och de skola följa mig?“
“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ...
Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt
för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ...
Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“
“Hos mig.“
“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“
“Ja.“
“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka
det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick.
“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“,
svarade Armand.
“Det vill säga?“
“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i
grafven.“
“Och du?“
“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag,
min far, som begrafver.“
“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt
hufvud.
“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i
faderns ögon.
“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett
hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig
ett hjerta som ett par ben.“
“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen
med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den
dagen ni förlorade era begge ben?“
“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade
barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver
gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i
barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar;
när ...“
Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig
hans verkstad.
“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne.
“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket
och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga
fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika
märkvärdigt i faderns ögon.
Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt
första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer
än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen.
“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför
brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som
kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder
... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det
heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel,
spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att
en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans
son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det
knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom
möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så
slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller
borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett
litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett
broderadt vapen på lindan.“
Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under
faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt
äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han
väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det
med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen,
händelsen i Jardin des Plantes.
Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste
afbrott sin son berätta till punkt.
“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och
äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“
“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull.
“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo
att tala om så mycket annat.“
“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“
“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon
icke kände honom.“
“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“
“Ja.“
“Högväxt?“
“Ja.“
“Och af förnämt utseende?“
“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“
“Präktig toalett naturligtvis?“
“Som en furstinnas.“
“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande
tankfullhet.
“Hvilken, min far?“
“Hör på hvad jag går att berätta dig.“
“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“
“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon
den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har
han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra
minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna
honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och
han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna
och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans
öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst,
när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare
än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna
påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den
alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han
vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ...
För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket
att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga
om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande
till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“
“Jag vet det, min far.“
“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“,
fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom
ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och
nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed
man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad
honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han;
“ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man
är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han
sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag
stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han
reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att
med den högra svänga sin förhärjande klubba.“
“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför
skall jag älska honom så länge jag lefver!“
“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus,
der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag
minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda
kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den
hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag
ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han
oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till
alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var
försiggången.“
“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse.
“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han
återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes
mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom.
“Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är
mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick
det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så
roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att
inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte
två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett
ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver
ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan
rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar
muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om
buffelhud och tvänne klubbor.
“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.
“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan
nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle
kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det
minsta ord från en ung qvinnas läppar.
“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“