denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är
beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för
mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med
hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven
detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad?
Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före
eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré
nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom.
Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med
de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till
onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på
orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non
plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? —
Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske
för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra
andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan
en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse.
Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett
sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan
att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare
än sjelfva lifvet.
Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva
desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället
för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel,
legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång
blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande
blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin.
Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall
med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en
riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din
Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en
förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med
detsamma kunde gå förlorad?
Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din
blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med
tillbakahållen andedrägt, framför denna
Tableau vivant.
(En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma
om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande
strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden
synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier,
mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra.
På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar
boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla
sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför
sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett
förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande
kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets
skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne
från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner,
föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka
döda tiden.)
Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna:
HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således
ingen.
DENISE: Ingen?
HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle
fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa
förklara den sednare.
DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre.
HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ...
Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne.
DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades
så väl!
HERSKARINNAN: Hvilket?
DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i
mina ådror vid blotta tanken derpå.
HERSKARINNAN: Hvilken händelse?
DENISE (betraktande förvånad sin herskarinna): Hm!
HERSKARINNAN: Ah! du menar lejonet.
DENISE: Jag menar också den unga, raska karlen som ...
HERSKARINNAN: Den unga, vackra karlen ville du säga ... Ja, du har smak,
Denise ... Det var en Adonis i blus, som sjelfva kärleksgudinnan icke
skulle förakta ... Du intresserar dig mycket för den unga, vackra
karlen.
DENISE: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag lefver ... Han har
räddat en person, för hvilken jag skulle offra tusen lif, om jag hade.
HERSKARINNAN: Hvem har han räddat?
DENISE (ånyo förvånad): Den ... den, som utom honom nu varit lejonets
rof.
HERSKARINNAN: Sådant prat, kära Denise! ... Är då Jardin des Plantes en
af Afrikas skogar, der lejon och tigrar springa lösa, slukande sitt rof
hvar och när de komma öfver det?
DENISE: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin des Plantes? ...
Det var icke länge se’n som ...
HERSKARINNAN: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka!
DENISE: O! att madame hade sett hvad jag såg!
HERSKARINNAN: Hvad såg du?
DENISE: En syn, som skall visa sig i mina drömmar och störa min sömn.
HERSKARINNAN: Dertill fordras ganska mycket, min bästa Denise! ... Nå,
låt höra, hvad såg du?
DENISE: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som stod bakom er ...
det var en ohygglig menniska.
HERSKARINNAN: Jag erinrar mig, att han ej var bland de älskvärdaste.
DENISE: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet mot er.
HERSKARINNAN: Mot mig? ... Jag hade ju icke den äran att känna honom,
och detsamma skall han kunna säga om mig.
DENISE: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt madame fram till
den förfärliga buren.
HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken
som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ...
ståtliga djur, de der lejonen!
DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade
madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud!
HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig
det.
DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.
HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ...
det var icke min boudoir, bästa Denise!
DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ...
HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det
intressantaste.
DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten
till marken.
HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt
bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du
skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina
muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid
läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja,
jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min
tröst.
DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han,
snabbare än blixten ...
HERSKARINNAN: Snabbare än blixten ... bra, bra!
DENISE: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet ämnade hugga sin
tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, som ...
HERSKARINNAN: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt ansigte i dina
romaner.
DENISE: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er klädning ... O, det
var rysligt!
HERSKARINNAN: Min vackra, nya sidenklädning, madame Barenne’s
mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, Denise ... denna
tillökning i din toalett skall nedslå modet på alla dina rivaler på la
Salle Valentine!
DENISE (kyssande sin herskarinnas hand): Ack, madame! hvad ni är god,
englagod! ... hur skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet! ... och
denna vackra, denna dyrbara klädning får jag verkligen?
HERSKARINNAN: Ja, men gå icke lejonen för nära ... de der herrarne taga
souvenirer på ett sätt, som verkligen derangerar oss ... Men du har
säkert icke slutat din vackra historia ... eller är garneringens
afslitning detsamma som upplösningen af romanen?
DENISE: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga mannen baklänges
på stengolfvet.
HERSKARINNAN: Och jag med naturligtvis, efter jag ej följde med
garneringen?
DENISE: Ja, madame!
HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls
icke i romanen ... Hör på, mitt barn!
DENISE: Hvad befaller madame?
HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen
följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för
någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en
sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och
bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis
är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som
känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att
det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som
blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild
både från min person och mina klädningar.
DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren.
HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina
romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första,
att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att
ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan
det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst
kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med
öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre,
ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig,
hvilket var föga skickligt och mycket oartigt.
DENISE: Men, madame ...
HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit
den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på
den idén, att göra honom till hjelte i din roman.
DENISE (förlägen): Madame ...
HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom
närmare, Denise!
(Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.)
HERSKARINNAN (hviskande och med en viss fuktig glans i blicken): Hvad
deremot angår den unga, den vackra karlen, så ...
DENISE (sprittande till): Den unga karlen!
(Ljudet af en ringklocka höres utifrån.)
HERSKARINNAN (häftigt): Det kommer någon ... skynda Denise! ... du hörde
att jag icke tar emot i afton.
DENISE: Men om det är hertigen?
HERSKARINNAN: Lika godt.
DENISE: Madame har då åkt ut för att promenera?
HERSKARINNAN: Nej, men jag tar icke emot!
(Denise skyndar ut.)
HERSKARINNAN (allena): Denise är icke så dum ... Han var verkligen
förtjusande, den der hjelten i menageriet ... hvilket vackert och
regelbundet ansigte! hvilken kraftfull och ädel hållning! hvilken mild
glans i hans öppna blick! hvilken klang i hans manliga stämma!
(Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.)
Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön och lyckligt lottad
qvinna i denna stund tänka på?
Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat och hvarifrån hon
så lyckligt blifvit frälst?
Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse sökt bevisa,
att det icke var den ringaste fara.
Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren för det han,
troende på farans verklighet, i sin välmening ryckt henne derutur?
Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, yttrat sin
förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke hade den skickligheten och
artigheten, att släppa henne, innan han föll.
Hvarpå tänker hon då?
Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, som icke anses duga
i romanen. — —
Femte kapitlet.
Bicêtre.
Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för
att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till
Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det
ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken
på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de
mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre
djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var
hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene
hade att skaffa med den andra.
Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han
som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne
trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom
slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris
får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt
honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka
kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var
hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam
för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort
värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna
en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl
vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?
Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju
till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat
henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle
följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare
för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som
ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och
roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.
Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför
sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière
de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter
utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till
Bicêtre.
_Bicêtre!_ — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var
det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande
mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt;
då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den
borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att
jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott,
tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt,
eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den
heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der
äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en
fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter
beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att
befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan.
Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln.
Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt
det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och
begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela
mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än
samvetet och Gud.
Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde
icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång
beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre,
som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af
lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men
Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af
lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller
“lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka
antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd,
eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd.
Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör
spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.
Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital
för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till
försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom
kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper
sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga
könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter
endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en
ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra
länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med
centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i
Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket
af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att
äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör
man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne
och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i
verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med
fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet
mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende
här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes
till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien.
Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom
Stockholm har sitt fattighus.
“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många
fattigdirektioner?“
“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen,
som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.
“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.
“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande
likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“,
tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom
hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka
sitta med goda löner.“
“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der
bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan
den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem
för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet
att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“
Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C.
Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken
med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas
förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom
andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att
tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af
gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl.
Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande
undvikande svar:
“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam
fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den
omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne
och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till _sin_
församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man
icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven
summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes
vilja och mening skulle förbises.“
“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt
centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“
“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af
den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme
att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast
ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“
“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara
lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens
fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst
till godo?“
“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige
fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och
ostridigt.“
“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde,
kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen
ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället
för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“
“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första
påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja
måste aktas och helighållas!“
“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande
och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej
dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det
något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt
dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis
styrelse att jemna förhållandena.“
Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående,
så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta
ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning,
snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd,
ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är
rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en
förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att
man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa,
skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de
der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig
göra sin pligt.
Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen
vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar,
fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de
stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och
rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på
sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå,
den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio
sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och
du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke
tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik
middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i
ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd;
men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas
från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel.
Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa,
som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga
kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.
Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl
påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så
tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger,
köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att
följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis _för
mycket_, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den,
som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla
ett bräckligt lif, i stället gör _för litet_.