burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.
“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha
ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.
“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd
protest icke kunde vara annat än en oartighet.
Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.
“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin
kur.“
“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur
mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“
“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke
utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.
“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.
“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin
öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt
äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till
alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de
andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla
andra?“
I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och
med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des
Plantes.
“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer
att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta:
hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet
eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“
Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel
vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på
en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i
galleriet.
Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder
avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.
Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i
den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens
sandhvirflar.
En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke
öppnad.
Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda
matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och
Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta
och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän,
Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.
“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita
Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra
... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af
mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde
öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi
in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ...
Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur
silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker
ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“
Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en
verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?
“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken
häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade
honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin
egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i
sin ficka.
“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf,
än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken,
och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog
vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ...
Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför
möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i
dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens
behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan
aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett
gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“
“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita
Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er
knif?“
“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin
ficka.
“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora
stycke.“
“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af
ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan
burens jernstänger.
“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det
afskurna stycket.
“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men
hvar har ni nu ert bröd?“
Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra,
hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i
begge fickorna.
“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha
stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“
“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang.
“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“
“Monsieur Simon!“
“Har någon stulit det ur min ficka?“
“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“
“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles
färskt bröd.“
“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“
“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“
“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en
gång.“
“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ...
Kors, sådant nöt jag var!“
“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt
elefanten, monsieur Simon!“
“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“
“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“
“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“
“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“
“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“
“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur
Simon?“
“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap,
s’il vous plaît.“
Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg
tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå
på två ben och heta Simon.
“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“,
sade Hvita Björnen.
“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade
djurvaktaren, något gladare.
“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita
Björnen.
“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada
lynne.
“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“
“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka,
monsieur Simon!“
“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“
“Och brödet?“
“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“
“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk är inne i
galleriet.“
“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän
ryggen.
“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren.
“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma
tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min
vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“
“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl
misskänna dess värde.
Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de
ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det
olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade
centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka!
“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke
ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och
underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans
ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl
annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så
nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det
är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar,
måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om
den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“
“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men
... men ...“
“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita
Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle
falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste
bröd som finns.“
“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta
att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets
skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu
envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli
mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel
måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af
alla vetandets grenar.“
Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till
tjenarinnan följande:
“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit
hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom
jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett
af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de
markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste
gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla
med den stackars gossens känslor.“
I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva
varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att
han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade
nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af
omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.
“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.
“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt
lugnt.
Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke
gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på
köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var
förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon
ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till
ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda
matlust de gemensamt beundrade.
Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur.
Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som
behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men
tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också
förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att
beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i
fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat
än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så
frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en
så bländande hvithet.
I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack
vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att
förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa
så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke
varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om
hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.
Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig
under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös,
och sade till henne med mycket låg stämma:
“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har
jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“
“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter
monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.
Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige
jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades
samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt
rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den
inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.
Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest
storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu
inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var
inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i
nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte
tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det
såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den.
Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna
förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft
skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.
Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så
olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det
stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna
svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och
burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande
lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.
Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om
icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas
burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till
sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för
“den vackraste gosse i Paris“.
Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i
deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i
djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern,
lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam,
för att finna skydd i dess lummiga krona.
“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på
tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på
de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och
tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“
“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma
damens stämma.
Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen
stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd
af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom
hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.
Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en
knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid
dess fot.
“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf;
“buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för
märkvärdigt derinne?“
Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då
som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett
skydd, alltmera började luta, hotande att falla.
I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än
förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens
galleri.
Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af
dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes
stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill
jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder
derinne.
Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång
uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu
hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom
dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.
Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan
fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt
derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt
byte strider med djurens konung.
Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i
den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram
fattat uti hennes tjocka sidenklädning.
Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk.
Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t
Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa
i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet
sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.
I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af
skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han
nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina
gropar, stirra på de olika grupperna.
Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena
tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades;
der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften
döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom
samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der,
allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som
marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina
förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från
de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.
“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen
djurvaktarens första fråga.
“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig
upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på
mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på
vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“
“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra
frågan.
“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte
kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det
var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“
“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje
frågan.
Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade
djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet
införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en
verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de
förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han
sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs
undersåter.
Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade
förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med
undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem
skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit
i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och
slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett,
betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga
sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning
på gåtan?
Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt
sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått
sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod
af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för
evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med
ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den,
hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade
Jardin des Plantes bakom sig.
Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men
när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke
heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur.
De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga
vänliga blickar.
“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det
kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min
raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor
olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi.
“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett
mord!“
“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig,
“hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“
“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor
Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en
qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är
nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“
“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur
kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur
med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se
der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur
mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och
utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej
vet hvad du säger.“
“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge
mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet?
... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga
personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert
nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“
“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd
stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord,
du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“
“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra
arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall
äfven hindra er från det andra.“
“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det
du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet
en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika
många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“
Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.
“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och
skryt med att du räddat den lefvande gladan!“
Fjerde kapitlet.
En tableau vivant.
Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda
gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir
från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes
ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma
gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar,
att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för
att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba
honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men
för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för
rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just
betald, för minst hundra francs.
Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur
bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen;
då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet,
sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du,
notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och
mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från
statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i
kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med
festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan.