“Riktigt ... ni har då inte heller glömt vårt vad?“
“När glömmer man hvad man har att fordra?“
“Ni har då redan vunnit?“
“Jag är så säker på det, att jag redan köpt snuset till den der lilla
vackra silfver-snusdosan, som ni satt upp mot min stora silfverbeslagna
sjöskumspipa.“
De som vakta och sköta djuren, kunna nog röka ur stora sjöskumspipor med
silfverbeslag, ty ingen får tillträde till galleriet utan att visa
biljett, utfärdad af Intendenten; och den som gjort sig besvär med
anskaffandet af en sådan, har nog råd att gifva drickspenningar åt
djurvaktaren för hans beredvillighet att, i det han presenterar djuren,
förklara deras alla möjliga goda eller onda egenskaper. Att Hvita
Björnen och hans vän sluppo in utan biljett härledde sig från den förres
bekantskap med djurvaktaren, en bekantskap, som dessutom, efter hvad vi
finna, lofvade att bli så vinstgifvande för den sistnämnde.
“Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,“ yttrade Hvita
Björnen, “men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven,
så framt den ej behöfver säljas till begrafnings-kostnaderna.“
Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som,
ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan
med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita
Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga
sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta
sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand
tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.
Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är
väl deras förmåga mot metallens!
“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande
sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens
ficka.
“I dag, om ni önskar“, svarade denne.
“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.
En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med
tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon
ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade
sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när
han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.
“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands
följeslagare.
“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.
“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“
“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“
“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“
“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig
för mina barn.“
“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“
“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“
“Au revoir!“
“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“
“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“
“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i
veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“
Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina
genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af
dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än
sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter
han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet
utanför rofdjurens matsalar.
“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge
utkommit i trädgården.
“Vänta, du får väl se, Armand lille“, svarade Hvita Björnen förnöjsamt
blinkande.
“Således en öfverraskning?“
“Ja visst ... hvad är roligare än öfverraskningar?“
“Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?“
“Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer
att se henne“, försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot
hvarandra.
“Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?“
“Måtte väl det ... Föreställ dig gladan, också ett rofdjur med klor,
hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan,
den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...“
Hvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta
förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så
mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid
uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste
likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för
kommande tårar?
“Jo, du skulle se gladan“, återtog Hvita Björnen i sin vanliga tonart,
“när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flygt ... hur
hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna
med sina vingar, så att fjädrarne ryka omkring henne; hur hon, med
lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer
sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men i stället
stöter nacken mot burens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och
slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga
när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne
hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan
blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap,
uppenbarade för oss hennes öde ... Hvad säger du om en sådan syn? ... Är
det inte så att man skratta munnen ur led åt ett sådant spektakel!“
Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de
begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma
befunno sig, vände sina ofantliga hufvud åt det håll, hvarifrån ljudet
kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des
Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större
byggnad med ett betydligt högre staket.
“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag
tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt
att säga i dag?“
Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.
“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga
visa:
Bröd, bröd
Till min död!
Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in
dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att
knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din
blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina
fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den
oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille?
... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på
alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“
Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens
snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa
betar försedda munnen.
“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af
bly!“
“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja
kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han
pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne
under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga
tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina
förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor
och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med
samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket,
folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför
trädgårdsporten?“
Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand
följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till
hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl
aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.
“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började
ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka
med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru
fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller
lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem
köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och
handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det
borde vara.“
“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i
stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade
stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten
till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp
alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och
sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den
råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller
den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden,
och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres,
derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes
och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det
rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och
mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan
gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan
gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni
tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket
antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan
sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan
blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“
Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till
Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig
uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand
under armen och dragande honom med sig, ropade:
“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom,
kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det
vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare
sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig
till sinnes.“
Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått
ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle
förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste
följa med samma snabbhet.
Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i
hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet,
blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma
dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde
icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både
utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras,
utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne,
som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till
rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke
vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja
kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt
yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon;
hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt
öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder,
med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men
stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen,
var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor
beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och
den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis
för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af
de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes
behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva;
allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin
makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya
troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den
svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet
är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra),
hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med
beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in
— och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än
blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.
Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes
toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg
snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium
för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt
en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp
till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop
till ett intet vid ett moln på hennes panna.
Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt
sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.
“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de
båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“
“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig
nyfikenhet.
Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet,
dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han
likväl icke kunde förklara.
“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan
djurvaktaren.
Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.
“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det
fattas ännu en halftimma i tre.“
“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“
“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“,
förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom
hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och
hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.
“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när
de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste
ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma
fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande
och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag
lägger in maten i burarne?“
“Ja.“
“Var då så nådig och följ mig!“
Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de
burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna
denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på
väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas,
tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den
första buren.
Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af
djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes
följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand
Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför
lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således
naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon,
ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.
Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på
Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta
ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom.
Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han
haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att
icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.
Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas
ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig,
dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens,
hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.
Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt
efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som
före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde
således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion,
som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde
följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar
i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.
Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han
beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak,
huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta
ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna,
men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när
köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i
allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens
ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött,
öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta
födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom
närma sig mensklighetens gräns.
Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika
opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda
berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa
lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess
stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför
att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra
ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“
Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand,
alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen
man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen
medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man
egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var
beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända
till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det
jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som
onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde
till undantagen.
Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman,
som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om
sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren
visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i
paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin
dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den
sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif
och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt
välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet
och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått
in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta
nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet,
eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga
och velat äta.
Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru
han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets
behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i
Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans
familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle
emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med
kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den,
som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.
Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur
till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets,
framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.
“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med
hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för
lejonet?“
“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ...
djurens konung framför allt, tycker jag.“
“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig
historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid
får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt
att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma
åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“
“Hvad är det då?“
“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita
Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva
hållit ett vad.“
“Ett vad?“
“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt,
har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på
detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att
om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd,
så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“
Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra
något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett
stycke bröd.
“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du,
Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin
följeslagarinna.
“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.
“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som
också utgjorde en del af gruppen.
Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma
damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott
ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång
betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna
vi icke rätt afgöra.
Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en
markis, och svarade:
“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak,
helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur
Mathieu.“
Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i
Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke
desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord
i fråga?
“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle
jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför
den vanliga spisen.“
“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten
för en öfverflödsvara?“
“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder,
madame, framräckte det.“
Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen,
öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.
“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet
skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva
handen ... ha, ha, ha!“
“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan
känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart
återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke
sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“
“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med
mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda
er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd,
och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar
framför den.“
Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen
stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet
egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig
sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med
sammetsmantiljen.