kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa
“billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de
åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga
sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna
var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast
medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att
betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till
betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller
vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en
köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i
näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som
B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör,
hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner
B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“,
ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex
procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören
har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken,
som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad
af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna.
Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse
diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro
hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På
förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare
A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har
han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning
får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott
bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och
deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första
påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta
kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke
heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode.
I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen
varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af
B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och,
ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“,
deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i
verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“
ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet,
om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och
återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom
förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets
lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren
af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom
att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få
låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats
vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och
bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg
eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak
med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på
närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den
vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går
honom på lifvet? sjelfva eländet och döden.
Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847.
Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina
“billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig,
derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de
complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio
millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde
infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora
politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast
var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!
“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa
arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“
“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att
när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att
de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning
om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill
säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“
Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous
skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade
derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de
fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta
bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer
gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den
fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som
han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde
staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa.
“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa
flickan.
“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande,
“affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin
gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en
möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande
framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som
måste ruinera all vår handel.“
Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty
han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på
handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde
det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och
börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass,
hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just
konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans
stund.
“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en
krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt
... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip
på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man
följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick
in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark
tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“
Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa
hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.
Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på Bastilj-platsen,
ganska sannt, hvad både den ekonomiska och politiska ställningen
beträffade. Men hvad den blifvande finansministern Géronnière _tänkte_
göra för att bota det onda, derom talade icke hans namne bankiren. Hvad
messingsarbetaren _tänkte_, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man
nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka derom, så
erkänna de alla med en mun att revolutionen var nödvändig, ehuru
naturligtvis legitimisterne vilja krypa till sin Henrik V, för att sola
sig i glansen och värman af hans guddomliga gloria, och Orleanisterne
lika naturligt samla sig kring grefven af Paris, för att med berömvärd
kristlig hjelpsamhet dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa
sig portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af dessa
partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. När allt kommer
omkring, så är det kanske ändå republiken som räddat alla.
“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade slagit sig på
politiken; “han nämnde också något om affärerna i Schweiz, den der
arbetaren, och äfven detta tycktes djupt senteras af det goda folket.“
“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade bankiren
tvärt och satte sig.
“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde leende.
“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, menade onkeln helt
vårdslöst.
“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde med nästan
outhärdelig nyfikenhet.
“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade onkeln utan vidare
omsvep.
“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern.
“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i allt annat som i
den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, menade bankiren, som
ändtligen lät jemka med sig.
“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog den unga flickan.
“Hvad det är?“
“Ja.“
“Du vill veta hvad regeringen har gjort i Schweizer-stridigheterna?“
“Ja, oändligt gerna, ifall onkel vill hafva godheten att upplysa mig.“
“Den har helt enkelt understödt sina trosförvandters sak“, upplyste
Géronnière.
“Hvilka trosförvandter!“
“Katolikerna i Schweiz, kan du väl förstå.“
“Men det är ju egentligen jesuiterne i Schweiz som stält till all den
der oredan, efter hvad jag hört och sett.“
“Hvar har du hört och sett det?“
“I tidningarne, som onkel sjelf studerar för hvarje dag och dem också
jag ibland tittar uti.“
“Det går verkligen bra långt, när flickor vid din ålder läsa tidningar.“
“Det är mycket möjligt ... men efter nu olyckan en gång är skedd, så
tycker jag att ...“
“Att du bör veta, om det är jesuiterne som stält till allt det der?“
“Ja visst, gode onkel!“
“Nå, om det nu ändtligen skulle vara jesuiterne, hvad vore det mer med
det?“
“Åh kors, ingenting annat än att då vore ju också monsieur Guizot,
monsieur Duchâtel och sjelfva konungen ...“
“Hvad vore de?“
“Jesuiternes trosförvandter“, svarade den oförskräckta flickan.
Onkeln spratt upp från stolen och såg sig omkring med fruktande blickar.
“Har du förlorat förståndet!“ ropade han.
“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“
“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka med ...“
förklarade han med ökad oro.
Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han kanske en af desse
hederlige affärsmän, som fått franska regeringens hemliga uppdrag att
sälja vapen och ammunition åt jesuiterne, för att dermed krossa en
statsförfattning och en samvetsfrihet, som under seklers förlopp
bibehållit sig orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig
omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta
tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit till den allmänna
opinionens dom öfver Ludvig Filip och hans ministrar.
Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel med ännu flere
frågor i politiken, men hindrades derifrån af en betjent, som inträdde,
anmälande hertig de Beaudreuil.
Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten utsagt hans
namn. Det var en högväxt trettiårig man med vackert, men mycket blekt
ansigte. Hans hållning var prydlig, men stel, hans blick matt, men
befallande. Han tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan
att derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans väsende.
Vid hans närmande var det som om man kände den kalla fläkten af tvänne
stora vingar, fuktiga af hafvets skum och dimma.
Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker blomsterbukett,
hvilken han räckte den unga flickan, hvars ena hand han i detsamma med
en viss förnäm förtrolighet förde till sina läppar.
Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, han hade
rättighet att så der förtroligt kyssa hennes hand, ty Adelaïde
Géronnière, den svåra rike bankirens och hederslegions-riddarens
brorsdotter samt enda arftagerska, var hertig Rigobert de Beaudreuils
trolofvade brud och skulle om några veckor blifva hans maka.
Tredje kapitlet.
Jardin des Plantes.
Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i
handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk,
som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom
för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika
stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre
rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför
just behöft gifvas af en vacker flicka.
Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den
vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara
välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga
tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af
sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan
håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar
drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan
väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt
borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der
personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och
halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande,
hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.
Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen
broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af
fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under
Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan
att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron
och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt
namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro.
Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man
kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid
den hundraförsta.
Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen,
hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till
yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga
kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill
hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till
växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af
Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom
fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka
hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som
för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta
sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den
speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han
varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina
ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt
att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af
tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra
uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater,
hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta
framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna,
eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som
är starkast i att springa.
“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig
i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i
S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i
någon vicomtes kabriolet?“
Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på
S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn.
“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars
gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med
stekta, rykande kastanier.
Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen.
Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man
ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier
oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet.
“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande
tillbaka den breda handen.
“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta,
Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda
kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då
ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone
lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i
Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var
det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri
och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon
var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en
underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog
in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det
venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid
Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade
hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar
mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ...
men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte
den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att
glömma mat och dryck.“
“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.
“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten
och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre
ännu mer.“
“Tre?“
“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade
sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.
“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende.
“Men hvart tänker du gå, Armand lille?“
“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.
“Vill du äta upp dagportionen för din far?“
“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“
“Hur mycket har du att ge honom?“
“Mellan sex och sju francs.“
“Och det för bara en enda dag?“
“Ja“.
“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais
Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver
det andra.“
“Farväl, käre Simon!“
“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ...
det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att
upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“
“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert
hvarför jag ej kommit.“
“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands
ena arm.
“Hvart?“
“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“
“Än vidare?“
“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier,
nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en
lefvande glada.“
“En lefvande glada?“
“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika
läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“
“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“
“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne
innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som
är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att
jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita
Björnen skrattande.
“Hvad är det för historier, käre Simon?“
“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“
Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det
slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att
lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog
af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.
Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom
fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på
blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum
för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de
märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och
kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver
Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det
är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen
vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid
foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter
sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.
Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen
sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården,
oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde
frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann,
nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att
lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare
blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam,
hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken
hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar
sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den
fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan
af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så
ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens
gammalmodiga blomstermatta.
Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer
hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast
det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon
planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en
natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning
tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes
hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens
barn.
Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets
frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon
och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var
det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i
trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade
ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande
från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.
“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå
bjudes man på en lefvande glada.“
“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.
“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man
det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit
det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“
“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få
mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården
kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad
man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att
inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas
med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“
Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern
och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva
hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån
man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga
fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka
jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den
oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den
andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma
sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om
dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om
nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta
som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr,
som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla
sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.
Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti
samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att
behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida
skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta,
huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna
öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen
lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu
för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet
skall ha den största glupskheten och följaktligen de största
köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med
eller utan man, i ragg eller guldgaloner.
Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs
om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla
de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar
så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde
befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i
palatset.
Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der
de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med
anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa
köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon
icke upptäcka.
“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande
hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre
menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.
Finurliga hofmästare efterapa alltid, och såvidt sig göra låter, deras
later och sätt att vara, som de betjena. Det är klart att den, som
dagligen umgås med lejonet, tigern och hyenan, äfven skall antaga något
af deras umgängeston. Också föreföll det Armand, hvilken aldrig
tillförene varit inne i detta galleri, som om den öfver köttkorgen
lutade hofmästaren sjelf höll på med sin egen middagsmåltid. Stelare
anletsdrag i förening med lömskare ögon hade han aldrig sett.
“Hvita Björnen“, mumlade djurens taffeltäckare, utan att taga ögonen
från korgen, “kommer för att helsa på kamraterna i gropen derute.“
“Nej, jag kommer för att tacka er för sist, hederlige Mathieu“, svarade
Simon.