hustrun.
»Ocke då?»
»Att han har fått följa med opp te’ stan!»
»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»
»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»
»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som
han kan lotsa en seglare härute.»
»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns
fäll hur det gick med Gustaf!»
»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte
han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han
tittar ju inte åt dem en gång.»
»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»
»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»
»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och
det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»
»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig
pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara.
Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som
lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’
sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»
»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad
han gör ...»
»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men
det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag
fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han
kommer förbi här på kvälln!»
»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin
hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»
»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»
»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig
— för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»
Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan
hon tankfull stirrade ut genom fönstret.
»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i
dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu
ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna
plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»
Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas
uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och
fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som
vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i
luften.
2.
Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig
till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke
tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde
icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under
höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus,
och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna
förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och
lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med
gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.
Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning
för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute
blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska
stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa,
enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon
med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns _en_ känsla
som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller
hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till
denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och
aldrig kan stillas.
Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan
mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste
människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och
bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en
störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt
vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men
det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen
som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna
— men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och
när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han
låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora
ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle
lotsa!» Det var hans minne.
Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga
sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han
gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga
kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna,
och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få
medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande
omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga
nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt
fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!
Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora
stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande
eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet
liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick
det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...
Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.
Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med
staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han
inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i
gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig
som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?
Jo, men just därför — — just därför!
Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman,
hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute
på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och
tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en
glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades,
var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när
det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur
lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han
skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig
fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för
bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till
flickan?
Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och
ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar
in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var
ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han
utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja,
utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna
som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i
slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala
plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf
flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon
förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med
de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en
stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner
i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen
sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön,
fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’
ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas
att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare
som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig
och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt
hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i
dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han
skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin
första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten
när han lämnat Österman ombord på skonarn.
Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute
och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid
någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i
lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla
dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och
en ung flicka inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men
frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och
hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en
växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till
bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl
aldrig och är orolig för Olof heller?»
»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men
jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»
»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då
både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har
blifvi’ kvar därute, inte!»
»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis _det_, som jag är rädder
för!»
»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller —
för han va ju på ingående, säger de!»
»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd
för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»
»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i
morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man
behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»
»Säger du det, kära Lotta?»
»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»
»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju
min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och
vore det bara någon annan än Österman som ...»
»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här
allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.
»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet
nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han
aldrig så litet i hufvut — — då —»
»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade
in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.
»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där
då?»
»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton
som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha
lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi
fått höra!»
»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»
»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på
annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’
han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte
att undra på om han blir våt!»
»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade
mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte
åf en sådan flicka som du!»
»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade
Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon
som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han
med, tänker jag!»
»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore
inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»
»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’
godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att
han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon
kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra
för!»
Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på.
Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta
som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»
»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände
med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om
den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»
Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.
3.
Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren
redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren
i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med
lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som
vanligt talade om väder och vind.
Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt
temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade
lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när
de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den
gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens
tjänst.
Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt
enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.
»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson
och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i
det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville
säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit
kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone
någonstans i närheten.»
»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade
lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman
fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej,
ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»
»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»
»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di
tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe
krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom
som med den andra —»
»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en
hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»
»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en
kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots
duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’
men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla
på egen hand!»
»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med
Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet
i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen —
och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte
på, så brorsdotter min hon ä’!»
»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar
han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån
befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade
han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg,
så han ville rakt köra bort’en med en gång!»
»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag!
Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna
meningen —»
»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars
tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du
som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det
har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på,
och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»
»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju
lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så
har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»
»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på
mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»
»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en
skvätt med!»
»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»
»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men
nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»
»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar
vid dörren med sydvästen i handen.
»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade
fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi
köksdörren.
Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.
Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus
vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas
ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster,
där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en
aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr
syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de
båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe
vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde
sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster,
stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig
inåt fastlandet.
»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne
några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som
ska komma i kväll.»
»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har
ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar
med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»
»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till
orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»
»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver
Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den
vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så
vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»
»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare
intill trappan och tittade uppåt.
»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!»
svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla
plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och
blickade utåt.
»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.
»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog
oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»
»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina —
nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och
ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’
de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»
»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den
lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»
»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren
och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet
hördes.
Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset
från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan
om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka
ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på
spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns
långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en
gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru
den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de
tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade
skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och
försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.
»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades
ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»
»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som
inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den
här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»
»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte
sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:
»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet
svårt att begripa!»
»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som
också kan komma på villovägar!»
»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som
blänker och lockar här i världen!»
Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för
att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde
tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de
andra två, i det han ropade:
»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’
honom här!»
4.
Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt
väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af
lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo
där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna
hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se
fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes
och hviskade:
»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman
kommer och har honom med sig!»
»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»
»Visst stannar han, det ska ni få se!»
Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt
afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.
»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den
darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.
»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i
båten sittande fyrvaktaren.
»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och
då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön,
ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.
Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst
som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt
propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren
från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.
Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några
ögonblick till upphörde det alldeles.
»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara
lugn för att di ä’ med, mor Stina!»
I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden
och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken
försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de
brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det
aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt,
därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop,
som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden,
därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom
tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret
efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full
maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor
sparsamt upplysta hafvet.
»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med
tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.
»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina
öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»