det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån
fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade
af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning.
Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde
årorna, än de som rodde dem förut.
Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu
kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde
dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart
spindel på långa ben närmade sig stranden.
»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och
vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan
med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.
»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som
sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»
»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du
tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»
»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»
»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.
Båten närmade sig nu allt mera.
»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»
»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på
bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle
falla i sjön. »Har du Olof med dig?»
»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.
»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om
fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»
»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.
»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och
pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»
De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men
fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — —
det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han
inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse,
det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman —
som — —
Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes
årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut
för att hindra den att törna emot bryggan.
»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt.
»Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig
att ...»
»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.
»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det
ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»
Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram
till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt
intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll
hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner
på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:
»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»
»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och
mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»
»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»
»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han
varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i,
när vi skulle gå ombord!»
»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman
som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har
gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i
knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»
Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga
lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta
mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i
kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen
och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.
När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt,
önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll
Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:
»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i
lifvet!»
»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll
inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska
ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter
ifrån stan förr, som i kväll!»
Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något,
men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter
eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en
bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom,
gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin
tämligen stora, trofasta hand:
»Tack, Österman! Tack för det här!»
»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång
bedjande och trotsigt.
Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men
hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin
hand, i det hon hviskade:
»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»
»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne
innan hon hann draga sig undan.
Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när
hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund
kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann
förr än nu.
5.
Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja
på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och
då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han
aldrig skulle få lägga bort den.
»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till
modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt
uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’
lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»
»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n
råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd,
som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma
längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få
Lotta te’ hustru — —»
»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på
det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan
den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon
tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så
har jag inte hjärta te’ missunna honom.»
»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon —
— men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja
emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»
»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!»
återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick
såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som
hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor
— för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»
»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig
till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’
mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»
Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig
mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver
pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut,
haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande
med möda, som om det bränt honom på läpparna:
»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och
fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»
»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon
halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.
»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i
stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det
va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi
la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom
i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till
di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det
blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen
fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart
ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp
utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi
kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom
vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när
ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman
ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående
— men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit
till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när
Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte
att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag
kunde sköta mig själf.»
»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern
förebrående.
»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte
såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll
begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’
Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han
kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig
åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond
mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte
behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»
»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande
hjärta på svaret.
»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan
och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att
jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på
en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva
stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade
jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak
och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset
blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i
hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och
skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och
bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef
vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom
det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar
på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi
oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som
passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast
hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di
andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag
tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan,
så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»
»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern
mellan tänderna.
»Hvad säger ni, mor?»
»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»
»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och
hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och
det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur
jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört
mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och
då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så
tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen
att det var han som hade fraktat mig dit!»
»Aldrig kunde jag tro att _han_ skulle kunna vara så bra! Men så där ä’
det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»
»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»
»Nej, hvad sa’ han?»
»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för
mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där
ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du,
har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om
hon låter sträcka på sig eller inte!’»
»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»
»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman
talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi
va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva
ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte
blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att
haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för
stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»
»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen
ä’ borta?»
»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting
om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman,
att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag
tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var
sagdt.»
»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog
sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till
vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du
bära det, att Österman får’na?»
»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som
Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»
Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i
klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades,
och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina
hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till
orda:
»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’
bjuda på bröllop te’ juldan!»
Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram
till Lotta, som såg skinande glad ut.
»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga
något.
»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en
trohjärtad blick.
»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men
när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit
nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»
Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram
till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna
näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»
Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han
låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen
kring lifvet på fästmön sin:
»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan
få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle,
om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem,
och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs
och akta oss för villovägar!»
»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.