hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga
ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det,
att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar,
men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en
af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor,
— det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och
klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt
i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det
att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle
i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader
och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria
solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske
tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag
hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer
som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl
kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte.
Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra.
Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en
vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop,
och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa
till spanska sjön och Medelhafvet.
»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som
visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så
har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så
nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här
hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att
få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert
kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»
Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga
kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon,
och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen
skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet,
så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan
nöjde oss med att vi voro lyckliga.
Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där
jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må
ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade,
och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var
vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att
det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds
hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han
_inte_ försökte dölja:
»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd
och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt
mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett
att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är
bäst som det är.»
»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att
lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»
»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det
han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit
och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna,
annars ger jag det tusan.»
Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet,
och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det
var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla
hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och
brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan
i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min
mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och
emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och
gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen
kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för
att höra eller förstå dem.
Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid
styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med
barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid
den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte
af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att
inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett
par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn,
mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm
kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och
det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort
var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad
och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute
på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne
och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena
på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest
behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så
oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung
sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,
väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och
när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta
blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och
god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.
»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon
blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en
gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall;
ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer
af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så
de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den
klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte
igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men
alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna
följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och
majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten
droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud,
återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen
tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande
fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt
grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man
bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om
man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att
man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och
att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt,
så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva
nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt
att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att
hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes
svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung
som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin
berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes
utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det
klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man
behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet
som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton,
då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och
ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då
färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans
tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och
blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,
som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som
mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns
i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete,
hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga
sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade
kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till
sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet
till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för
gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen
funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå
vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod
där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var
alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå
i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste
son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.
När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den
präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida
gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga
boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan
att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att
gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman
som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade
välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan,
den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt
välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.
Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där
hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid
ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam
igen.
»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren
där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara
ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell
Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar
mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då
gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»
»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att
retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»
»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru
och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min
han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag
riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det
händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner
mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där
amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få
väl ta seden där de komma, de som andra.»
Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen
hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då
allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära
anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så.
Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl
för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick
nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet
ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte
äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens
på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande
mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern
med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns
ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen
och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork
igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i
striden.
Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den
misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste
också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt
ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och
måna svärdottern.
»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det
gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna
sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer
väl turen till kaffebönorna!»
»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt;
»bönorna ä’ ju malda, vet jag!»
»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad.
»Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en
gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska
vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i
Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig
i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen
underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans
hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och
tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa
nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt
skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste
tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter
af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes
åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem
öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman,
»och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att
jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land
där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni
lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar
och en är hemma hos sig.»
Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera
tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men
glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På
sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen
förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det
stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes
gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att
de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det
var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt
döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman
på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att
man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten
enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände
icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att
hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna
väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå
vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också?
Ja, kom, kom!»
Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes
ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den
präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande
vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland
bergen.
VILLOVÄGAR.
EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.
1.
Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika
askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och
där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig
som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.
Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var
lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk
tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen
suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på
afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft
öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det
gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden
mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.
Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att
kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter
takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot
marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet
och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet
kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst
på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de
upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig
i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom
och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den
gamle kämpen från hans trägna vakthållning.
Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet
utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd,
knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga
linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma
strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute
från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.
Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på
den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra
krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af
några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och
vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot
väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken
från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till
marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen
komma ut till töcknet öfver vattnet.
Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren
Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade
öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio,
med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt
öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret
och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men
för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en
halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka
ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.
Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen
utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon
velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett
kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.
Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan
drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar
ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under
de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt
skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna
och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun
skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i
gång på det väderbitna ansiktet.
Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med
något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:
»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra
som dängde sig i!»
Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det
framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:
»Stackare dom!»
»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en
stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka
soppa på, har du själf sagt!»
»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och
vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska
vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»
»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så —
klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och
hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»
»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och
flyger ...»
»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära
Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’
och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»
»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon
lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid
fönstret.
»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du
inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig
ned vid bordet.
»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick
tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln,
som hon noga betraktade med tungsinta blickar.
»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i
det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska
plockan sen jag, under middagsrasten!»
Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på
spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.
»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde
tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om
föräldrarna va’ med?»
»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för
di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»
»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.
»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad.
»Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»
»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om
hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller
kunde släppa.
»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!»
sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser
du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»
»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och
smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.
»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han
satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till
henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar!
Och så länge få vi fäll vara nöjda!»
»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg
med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.
»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada
ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma
tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman
ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske
rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på
några dar!»