ändå inte rätta sättet. Litar du inte på mig, att jag aldrig gifter mig
med någon annan än dig?»
»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall nog försöka tvinga
dig, när jag är borta. Han räknar på att mässingsslagaren har egen gård,
och jag ingenting annat än ett par friska armar och god vilja att bli en
duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli, och det inom två
år, det kan du lita på!»
»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för jag kan i alla fall
inte samtycka till någon hemlig förlofning utan hans vetskap, det skulle
han aldrig förlåta oss, och då blef den sista villan värre än den första.»
»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för honom, utan säga
rent ifrån, och det har jag föresatt mig att göra redan i kväll. Men
först ville jag ha saken på det klara med dig, Marie lilla, för har du
inte tålamod att vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala
vid far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror öfver i Strömstad
i Sverige, och han skaffar mig nog en skuta att föra, om jag bara visar
att jag duger till det. Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål
och inte velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog ord
ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och färdig — det har ingen
fara. Vill du därför bli min, utan att bli förskräckt för att vi kanske
få dragas med fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»
Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton års flicka tänker
på fattigdom och bekymmer, när hennes utvalde ser henne så trofast in i
ögat som min Gustaf gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så
lugn och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone var det inte så
den tiden att man såg mera på möblemanget än på hjärteglädjen, mera på
de årliga inkomsterna än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken
utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma ännu i dag. Eller
hur, mitt unga herrskap?»
»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade den lycklige
fästmannen; »men se, det är alltid de gamla som ha sina betänkligheter,
naturligtvis. För dem går lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig
tänka sig någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt bo!
De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig allt detta, är för det
unga sinnet ett behof och en glädje.»
»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman, om man bara har allvar
med det! Men de gamla kunna nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett
mera af lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min gamle far
var orättvis och hård; men jag såg många gånger se’n, att hade vår kärlek
inte varit af det slaget, som fördrager allting, så nog kunde vi haft
våra ganska bekymmersamma dagar, både under de första och senaste åren af
vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte på den kvällen som nu var
fråga om, utan bäst som vi sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra
förhoppningar, så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af min far,
som oss ovetande kommit in, och som nu med ingenting mindre än blid ton
utropade:
»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en riktig god tack för att
man visar sig mänsklig mot sådana som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna
få lof att veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte anses
för näsvist af mig som far, att understå mig fråga ungherrskapet?»
»Snälla fatter ...,» försökte jag stamma, men afbröts genast af min far.
»Tyst du!» ropade han allt mera förtörnad, »du borde skämmas att bära dig
åt på det sättet! Är du en anständig flicka du, som i din fars frånvaro
sitter där och håller kurtis med den första unga glop du får tag uti?
Du borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag borde köra dig på
porten, det borde jag!»
»Nej, hör nu, bästa farbror ...,» tog nu Gustaf till ordet.
»Fan ä’ din farbror och inte jag, från denna dag!» röt min far, som den
kvällen varit något längre än vanligt på klubben och därför var mera
högröstad än han brukade vara. »Ge dig af bara, din eländige förrädare!
Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör du det!»
Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga vapen, det, när vi inte
veta, hur vi ska bete oss. Men Gustaf han var minsann inte rädd, han
fattade min hand och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första
vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen hederlig far
eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad för att hon hölle af en ärlig
gosse, om han också icke hade något. Han kan väl skaffa sig, menade
Gustaf, och det skulle han också göra, om han bara fick min fars löfte
att inte tvinga mig till att gifta mig med någon annan.
»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min dotter, och hon gör
hvad jag vill, så mycket ni vet det, båda två.»
Men Gustaf lät ändå inte skrämma sig; han började att tala om hur
naturligt det skulle vara, att han fästade sig vid mig, som kom honom
till hjälp den där aftonen, då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om
hur mycken vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla
farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett fartyg, jämte
flera andra, skickligt framförda anspelningar på framtiden, som gjorde
att gubben fatters inkast blefvo allt färre och färre, och hans uppsyn
allt mildare och mildare. När så jag kom till på slutet och påminde honom
om huru han ofta berättat att han och min mor hade ingenting, när de
gifte sig, och huru det visat sig att det ändå gått bra, därför att de
hållit af hvarandra, så veknade han upp helt och hållet, och sedan han
funderat på saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda
ungefär så här:
»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, och det är ingen konst.
Men nu vill jag ha mitt ord med i laget också, och det låter så här: Du
ger dig genast af härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket
här maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till hvarann eller
träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att föra henne, och då få
vi se hvad det kan bli af. Gör du ett enda försök att träffa dotter min
före den tiden, så är det slut med hela aftalet. Hör du det!»
»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre! I morgon bittida
seglar jag för att söka opp min kapten, så att farbror behöfver inte vara
rädd för att jag inte skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors
löfte på att vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa mig
till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer jag med Guds makt hit
till Stralsund på eget däck och då begär jag min brud af farbror, och så
hissa vi segel och styra af till mitt hem.»
Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord, och jag fruktade
för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans för oss, genom sin
oförsiktighet att yttra dem; men hvad min far också tänkte, så sade han
likväl ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och
fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade min far och
Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände min far sig bort, i det han på
sitt vanliga korta sätt sade till mig:
»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han inte stupar omkull
därute i mörkret.»
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked af hvarandra; men
att det inte var tid hvarken till långa eder eller försäkringar, det
kan ni lätt tänka er. Ett famntag, en trofast kyss, ett par upprepade
handtryckningar och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp se vi
hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de raska stegen ljuda nedåt
gatan. Jag sväljde tårarna och gick in, där jag emottogs af min far, som
stod midt på golfvet med armarna i kors, på följande sätt:
»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel. Tacka vill jag
min vän mässingsslagaren, den vet man hvar man har, och han flyttar min
själ inte längre än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är
inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har han egen gård i
stället och burskap, och ...»
»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade jag litet retligt, ty
jag tyckte att min far var bra grym, som nu kunde tala om sådant.
»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må vara unga eller
gamla!» brummade min far och gick in till sig.
Och glad var jag att få vara ensam med min första egentliga sorg, fast
den inte var djupare än att hoppet visade mig ett leende framtidslif
mellan tårarna. Och när natten var förbi, smög jag mig ut och ner till
hamnen. Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt och
lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan fartyget hastigt
begaf sig af utåt bukten, där Östersjön fräste och glittrade, så att det
snart stod som en tät mur af skum mellan mig och min bortilande fästman,
som jag kanske aldrig mera skulle återse.
8.
Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet, och gumman
skulle just på min begäran fortsätta sin berättelse, när Augusta i full
fart kom in ifrån köket.
»Frun!»
»Ja, hvad ä’ det nu då!»
»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»
»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte stå i farstun och
predika heller!»
»Ha ha ha!»
»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed honom stiga in.
Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga herrskap, att jag går dit ut på en
stund, ty fast inte brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så
är likväl brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att komma
mig att glömma det.»
Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde prästen, en liten
rödblommig, mörklagd karl med ett jovialiskt, fastän något tillgjordt
utseende, talande den vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af
dem, hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som den tiden,
då ännu just inga emigranter plägade återkomma därifrån, var något
tämligen nytt. Samtalet blef dock denna gång helt kort, ity att mannen
samma afton skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför
icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade värf, att göra
gumman till läserska. Ty att det var detta den lille jovialiske herrn
ville, det kunde man tydligt höra och se, ehuru gumman var honom för slug
och för ärlig i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked
med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att kasta en blick in i
det inre rummet, där vi sutto och där grabüschkorten på det lilla bordet
fingo en ljungande blick, som fortplantade sig på oss, syndiga varelser
därinne, hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.
»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman medan hon satte på sig
glasögonen och tog plats vid bordet, »jag kunde aldrig tro att det skulle
gå af för så hyggligt.»
»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans fästman, »och då
kunde han väl inte uthärda längre.»
»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga sätt; »karlen är
mycket bra och mycket beskedlig; men nog kunde han låta bli att försöka
omvända mig, tycker jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig,
för den smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet
när det har kommit till min ålder. Men jag förstår mycket väl hur det är;
min sonhustru, som jag för resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig
utaf sig, och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att jag ska
lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare lefverne.»
»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade den unga flickan
förundrad.
»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon bedra sig på, det
har jag sett exempel på förut en gång,» svarade gumman, »jag glömmer
aldrig grosshandlar Blocks, jag, de gjorde på samma sätt, och narrade
fruns gamla mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de
var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för hon var en
glad gumma, som gärna såg folk och främmande omkring sig. Men den gången
lurade de sig, för prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon
hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå utan,
de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst grosshandlaren såg
ut, när gumman var död, och evangeliska stiftelsen tog både huset och
penningarna.»
»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?» frågade jag.
»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som
klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert
hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest
mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det
taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty
nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar.
Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men
se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit
tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria,
som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»
Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och
efter en stund började gumman:
»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala.
Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men
det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande
människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt
att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det
ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han
hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs
afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:
»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte
blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter
mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill
väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka,
som till på köpet är min egen dotter!»
Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen
som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon
också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag
i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf,
och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare,
som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.
På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i
mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig
lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade
mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där
sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för
en annan flicka.
»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,»
brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara
beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som
mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som
kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den
andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte
höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»
»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd
honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»
»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska
han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte
vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte
det bli en snygg man du får!»
»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder
dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»
»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har
längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag,
hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann
inte den som brydde mig om ...»
»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg
mig det?»
»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att
han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och
gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren
beklagade sig öfver sin envisa dotter.
En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref
ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation,
och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och
ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en
storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse,
fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare
och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt
löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa
jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast
växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin
dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde
honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha
tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då
inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli
mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag
gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet
frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått
ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två
åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min
far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med
mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset,
och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor
min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en
olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att
vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och
för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.
Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår
strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta.
Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod,
och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick
lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var
då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att
med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade
mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till
min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill
mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag
aldrig glömmer:
»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en
annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se,
det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och
talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si
saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor
åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid
tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig
flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte;
Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram
med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»
»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa,
annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att
vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått
till ända för ett par veckor sedan ...»
»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt
mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta
han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för
inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben
och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på
skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla
toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt
barn! Men vänta han mig ...»
»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och
fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min
far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall
bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är
missriktad.»
»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid
också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för
att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket
filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog
begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se
mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det,
mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men
kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i
mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»
Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt,
att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt
hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som
Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte
mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser
och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera
fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig
alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till
Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och
rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning
både på man och barn.
Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen,
allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när
jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:
»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka!
Det är rätt åt dig!»
9.
»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på
några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig,
nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka
till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom
mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden
var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att
få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både
veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver
till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka
inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga
gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är
det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna
därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man
vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid
allt här i världen.
Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning
frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade
nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag
mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en
välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag
nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät
och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att
det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen,
skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och
inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan
Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid
den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta,
en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till
hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade
med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt
portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.